Dagar

Ända sedan hon dog hatar jag sådana här Dagar, som man ska fira, som det brukade vara viktigt att fira med familjen; att åka hem till eller i alla fall uppmärksamma.
De känns ända in i märgen.
Och hela almanackan är fullproppad med dem. Varje gång en sådan dag närmar sig (hennes födelsedag, mors dag, påsk, midsommar, all hellgona, jul) får jag myror över hela kroppen i ett par veckor. Man märker ute på stan att folk börjar förbereda sig och alla säger att de ska "vara med familjen" och då känns det som om mitt hjärta går i tusen bitar, dygnet runt, i en vecka.
Ibland upptäcker jag att jag fortfarande blir förvånad över att hon är borta. Som om min hjärna och mitt hjärta fortfarande inte vant sig vid värken riktigt.
Jag gick runt och var rädd för att hon skulle dö och alla tyckte jag var löjlig när jag sa det till dem och sedan gick jag i tre månade roch undrade hur det skulle kännas dagen hon väl dog, hur skulle det möjligen kunna kännas värre? Sedan satt jag på en krog och drack shot efter shot och undrade när de skulle ringa från sjukhuset och säga att nu är det äntligen över och bara längtade tills dess för så som hon såg ut, som en liten liten fågel i den stora sjukhussängen som somnade och vaknade lite då och då kunde jag helt enkelt inte se henne igen.
Och sedan har jag väntat i tre år på att det ska bli bättre, på att glömma.
Men det blir ju fan aldrig bättre.
Man bara lyckas distrahera sig själv tillräckligt länge och vänjer sig vid känslan.
Så är det: man vänjer sig.

Men varje gång jag lyssnar på Cripple & Starfish med Antony & The Johnsons så blir allt så tydligt.

"Screamed " I just compeletely love you!
And there's no rhyme or reason
I'm changing like the seasons
Watch! I'll even cut off my finger
It will grow back like a Starfish!
It will grow back like a Starfish!
It will grow back like a Starfish!" "

/L.