Jag vill inte heller bli regisserad av patriarkatet.

Jag måste älska Åsa Mattson för den här texten.
Särskilt i förhållande till den här texten. You know, the infamous lilla textbit written by Zandén och Gyllenhammar.

Jag kan tycka att folk hängt upp sig alldeles för mycket i formuleringen om slaget över munnen och försoningsknullet. Det finns verkligen inget övrigt i den här texten som säger att kvinnomisshandel är A-OK. Men det är en klumpig formulering och om man som författare vill att ens text inte ska fastna i allmänhetens minne för bara en de sämst formulerade tio orden i den så borde man se över texten innan publicering.
Dessutom så ger formuleringen mig en tydlig vink om att vi talar om en manlighet och kvinnlighet där hon mår bra av att låta sig bossas och han mår bra av att få bossa. Jag tycker helt enkelt att det här blogginlägget är illa formulerat och när författarna svarar på kritiken och hur den andas moralpanik, så tycker jag de överskattar sig själva svårt. Skulle det vara upproriskt att ställa sig och hävda könsrollerna status quo, enbart tala utifrån ett heterosexuellt perspektiv och försvara det med att sexlivet blir bättre av "dynamiken"?
Jag är inte så himla imponerad. Jag är mer intresserad av den komplexa dynamiken mellan MÄNNISKOR i förhållanden, hetero- eller homosexuella, med eller utan barn.

Sedan har vi det här med riktiga män och riktiga kvinnor. Det verkar vara förutsättningen för all sorts lycka mellan man och kvinna. Att man tillåter sig att vara just "riktiga" män och kvinnor. Även Zandén och Gyllenhammar vill att männen ska "bli riktiga män och börja älska oss som riktiga kvinnor". Det är ju bara det att det haltar här. Det de definerar som en riktig man är inte en lattedrickande pappa som älskar sin unge och bara vill gå med den i babysele hela tiden. Vad är det som säger att Macho Mannen inte är det som är den fejkade manligheten och den gulliga velourpappan den äkta? Kan det inte finnas lika många sorters manlighet och pappor som det finns män? Jag vet att det finns minst lika många sorters kvinnlighet och mammor som det finns kvinnor. Hur vet vi vad som är konstruktionen och vad som är den "sanna" naturen?
Sen har vi den här "riktiga kvinnan" som den "riktiga mannen" ska älska, vad tror ni att hon är? Hon är i alla fall inte jag. Jag går jämt runt ute på krogen och känner att jag borde vara kortare, smalare, ha högre klackar, mindre kläder, tajtare kropp, sköta mina naglar bättre och kanske inte ge fullt så mycket svar på tal som jag gör.
Men det är inte _jag_.
I'm a postpunk queen och när jag har högklackat blir jag livsfarligt lång och ingen vågar prata med mig. Men så vill jag inte heller inte tilltala en man som jag behöver spela en roll för att fälla. Jag vill inte tona ner mig eller spela det rollspelet. Det har jag aldrig velat och det har på ett sätt starkt begränsat mitt urval av män. Å andra sidan så har jag haft det stora nöjet att istället få umgås med män som velat ha mig för precis det och just därför fått mig att må väldigt väldigt bra.
Vi gillar inte när det kommer män och avkräver oss att vi ska vara välvaxade avsugningsmaskiner som håller käften och fladdrar med lösögonfransarna, så vi kanske skulle sluta gnälla på män som inte vill lyfta skrot och shotta jäger och knulla oss mot en vägg och ge dem friheten att gå på babysim och dricka latte och älska dem ändå. Att vara det som den efterfrågade "äkta" biologiska kvinnan framställs som är sällan något befriande. Det innebär inte att slippa raka sig, sitta med benen brett isär på tunnelbanan eller ogenerat fisa i köket. Att vara en riktig kvinna är precis lika begränsande för alla som inte självklart passar i den mallen som det är för alla män som inte passa in i mallen av den sanna mannen.

Vidare vet jag många med barn som är glada över att deras man tillhör den här kategorin av killar som lägger ner lite faktisk tid på att ta hand om sina barn och hushållsarbetet, inte bara drar in pengarna från jobbet, av den enkla anledningen att när man inte ensam tar han om hushåll och barn, då orkar man knulla med barnens far. Och han kommer att förstå att man är trött efter en dag på öppna förskolan, för han har haft ett par själv.
Det finns inget som gör mig så avtänd som att känna mig som någons morsa eller obetalda husa.
Så jag förstår inte riktigt vad det är med jämställdheten som hämmar sexlivet? Kan man inte diska och sedan gå in i sovrummet och stänga dörren och leka tjuv och polis, eller?

Man kanske till och med själv vara den som trycker upp någon mot en vägg och ryta till.
Jag vet att det finns män därute som längtar efter det, babysele eller inte. Att få bli tagna med storm och inte passivt åtrådda.
Och babyselen kan man ta av sig när man ska ligga, FYI.

Spiritual Cramp

So, I never was a religious girl.
Ganska många jag känner har någon gång som barn eller tonåringar gått igenom en religiös period. Om det inte varit en superkristen period som barn eller en mer galet bigott kristenhet i vuxen ålder så har det säkerligen varit någon tonårig period av buddhism eller satanism.
Jag är helt enkelt inte vidare mottaglig för organiserad religion, i alla fall inte på ett sätt som någonsin tagit sig uttryck i att jag gått med i någon rörelse eller bekänt mig till någon religion.
Jag säger inte att jag inte intresserat mig för religion ändå.
Jag minns en incident i högstadiet när mamma kom ut på altanen och frågade mig och M vad vi pysslade med därute i snön? Varpå vi, i all vår svartsminkade prakt, ropade att vi höll på att stuckit nålar i en docka av en tjej i klassen och nu höll på att bränna upp den.
Hon ropade att vi skulle knäppa kapporna så skulle hon gå och göra te åt oss.
Någonstans efter det gick jag in i en rabiat anti-religiös period. Antireligös på alla upptänkliga sätt. Inga religösa symboler, whatsoever, fick förekomma i klädsel eller inredning.
Alla utom två i min klass konfirmerade sig. Det var jag och den odöpta tjejen som lät bli. Hon ville inte utsätta sig för en kristen version av Miss Wet T-shirt och jag var bara helt ointresserad. Och anti allt vad gruppaktiviteter hette. Jag minns att många av mina klasskompisar sa att de "bara" gjorde det för presenterna. Men liksom, 8 månader av flera eftermiddagar i veckan offrade och sedan två helvetiska veckor på kristet boot camp på landet, det verkar som fruktansvärt mycket jobb för... ett guldhalsband?
Mamma konstaterade att hon inte hade väntat sig att jag skulle vilja konfirmeras. Mina vänner fick sina guldhalsband. Jag fick "Lyckad Nedfrysning Av Herr Moro" och 1000 spänn på Akademibokhandeln, vilket resulterade i att jag låg inne med persiennerna nerdragna och läste Sartre hela sommaren (nej, jag fattade inte så mycket, jag var typ 14, men man får poäng när man försöker också).
Jag minns att jag tänkte att det hade varit skönt att ha något att tro på när Mamma dog. Jag låg på soffan och bara stirrade på taket i timmar och väntade på att de skulle ringa från sjukhuset. Och när de väl hade ringt och sagt att hon var död låg jag där igen, i timmar, helt oförmögen att röra mig och fortfarande med känslan av att jag borde "tro" något om var hon var nu. Vad som hade hänt med hennes "själ", var hon befann sig nu. Jag minns att Pappa frågade mig vad jag trodde, om hon var på ett bättre ställe nu?
Och jag minns att jag inte trodde någonting alls, mer än att hon var död, borta och nu skulle köttet som varit hon när hjärtat fortfarande slog begravas. Jag trodde inte att hon hade kommit "till ett bättre ställe" eller himlen eller någonting alls. Och jag kunde inte förmå mig att låtsas det heller. Vi begravde ju henne kristet, i kyrkan, eftersom hon väl var lite kristen till husbehov och hade velat det, men det kändes helt absurdt att sitta där och titta på kistan och inte tro något alls. Men jag gör verkligen inte det. Det är helt tomt där. Jag tror ingenting om var hon är eller vad som har hänt med henne eller om hon hade en själ. Jag vet bara att när människan som var hon lämnade kroppen blev den för mig ett tomt skal. Jag fick obduktionsrapporten hem och inför det kände jag... ingenting. Det var inte min mamma de hade obducerat. Det var hennes kropp, något hon inte längre kommunicerade med mig genom.
Och hela tiden liksom malde frågan om jag inte "borde" hitta något att tro om vad som hänt. Borde jag det? Det blev inte så. Min väg har utan att riktigt mena det blivit agnostikerns. Jag vet inte. Det betyder inte att jag inte har respekt för andras tro. det betyder inte heller att jag har överdriven respekt för andras tro.

På senare år har det dock tagit en helt anna vändning.
Jag är nu mycket mycket förtjust i religiös kitsch. Vi snackar Madonna-nivå på det hela. Det finns ingen gräns för hur många kors man kan ha på sig. Jag pinglar glatt nerför gatan i ett virrvarr av radband och krucifix. Och detta trots att den kristna tron faktiskt är en av de religioner jag hyser agg mot. En tjej frågade mig en gång ilsket på en föreläsning varför jag bar ett radband när jag uppenbarligen inte var kristen ( det kanske var bikerjackan och leopardklännignen som gave it away, vad vet jag) och förstod jag inte att det förolämpade henne som var kristen? Jag sa att hon var hur fri att känna sig förolämpad om hon ville, men att jag också hade precis samma rätt att bära ett radband som någon annan, oavsett syfte. Däremot ansåg jag inte att hon hade någon rätt att klampa in och göra uttalanden om min eventuella tro och fördöma mina uttryck för den. Vilket jag sedan avslutade med ett välplacerat "Så piss off!" och gick på kafferaste.
För ett av mina "problem" med kristendomen är att jag inte nödvändigtvis tror att den kristne guden vill alla gott. Jag tvivlar på det. Jag tyckr inte det låter så. Jag har en känsla av att om jag av någon anledning skulle övertygas till att tro på den kristna läran, då skulle jag nog ändå tvivla på att Gud var god. Jag menar, jag tycker inte att människan är per definition god och om man tror att gud skapat människan till sin avbild... då måste jag helt enkelt tvivla på det goda syftet med det.
Jag vet inte om det faktum att vi uppfunnit botemedel mot cancer riktigt kompenserar att vi uppfunnit atombomben, if you catch my drift.

Coctail vs Hells Kitchen...

Allvarligt talat, Coctail på 3:an. Det är nästan så man kan tänka sig att skippa Hells Kitchen. Tom Cruise innan han blev galen. Eller i alla fall innan han såg galen ut.
Det är ju nästan lika bra som Top Gun. And I lööööv Top Gun...

Bruno Banani

Allvarligt talat, den där parfymen som heter Bruno Banani och har två tjejer i bikinis i filmen, den är right up there med Coca Cola Zero och Carlsberg och vad mer det nu är för supersxistisk reklamtrend som pågår. Alltså, vilken jävla backlash!
Fast den här får ju mig att garva varje gång. Speakern med den bisarra (tyska?) accenten, den läskiga mannen och så namnet: Bruno Banani. Jag kan liksom inte sluta fnissa inom bords. Har hans brorsor Adolf Apelsini och Calle Clementini också gjort några minnesvärda produkter för män, månntro?

Men ni tigger ju om en jävla drop kick i huvudet.

Jag gillar verkligen inte tjejer som måste använda härskartekniker gentemot andra tjejer för att sätta sig över dem när de blir arga eller upprörda, på ett sådant sätt att det blir på den andra tjejens beskostnad och gärna inför lite killar. Det ger mig en sådan sur smak i munnen.
Fina exemepl är när kvinnor kallar andra kvinnor för "lilla gumman" i diskussioner där parterna är oense, kallar den andra för kvinnliga könsord eller helt enkelt går tillbaka till apstadiet och kallar den andra tjejen för tjock.
Det där är så jävla illa när män gör det mot kvinnor, men när kvinnor gör det mot andra kvinnor, då reserveras en plats i ett alldeles särskilt helvete för den kvinnan.

Jag kan nästan garantera er att de här kvinnorna kommer att beskriva sig själva som personer som alltid bondat mer med killar än med andra tjejer.
Men just hela den här självbeskrivningen, som någon som inte kommer övernes med andra tjejer och kan relatera mer till killarna, det springer rakt ur en gigantisk törst efter att bli erkänd och godkänt och få uppmärksamhet och kanske bli lite åtrådd också.
Det allra värsta, i min värld, man kan komma med är när man börjar kalla en annan tjej tjock i ett bråk för att förnedra henne. Då har man sänkt sig till samma nivå som killarna som retirerar till att kalla tjejer som inte uppskattar deras kvart-i-tre-ragg för tjockis och hora. Det är samma mekanik som ligger bakom. Det är bara det att när en tjej gör så mot en anna tjej så skiter hon samtidigt sig själv i ansiktet, utan att ens riktigt fatta det. Hon sanktionerar det beteendet hos alla killar.
Sedan kan ni komma med all er bullshit: Att killar är "rakare" och inte snackar bakom ryggen, att ni bara råkar få killkompisar jämt, inte kan ni förklara varför inte! Jag kan förklara varför:
Ni är tvättäkta Daddies Girls.
Allihop.
Det handlar inte om att röra sig i sfärer där det traditionellt mycket killar. Jag känner tjejer som rör sig i sådana miljöer och aldrig skulle få för sig att bete sig så illa.

För att citera en god vän: "Hellre lite systerskap än lite kuk".
Och tack som fan för alla mina fantastiska vänner som vet så mycket bättre än att bete sig såhär. Ofta när jag är ute bland löst folk och bekanta så förstår jag varför jag är vän med just er. Ni är mer peppande och inspirerande än ni kanske förstår själva.

look, I'm naked, now don't kill any more baby seals!

Alltså det här med naket.
Jag menar, kolla in senaste vecko revyn. Det är ett sådant lysande exempel.
Pamela är naken för att säga att päls är dåligt och vi ska alla då plötsligt INSE hur dumt det är att bära päls.
Nu är September naken för att säga att den globala uppvärmningen är alarmerande.

Om man är kvinna och brinner för något är uppenbarligen att klä av sig något av det finaste man kan göra. Man kan inte göra det för Playboy, men man kan göra det "för en god sak".
The most stupid excuse ever är att September "inte vill vara ett objekt".
Det är lite som att säga att det är inte okej att kolla på en naken brud i Playboy som sitter med en jordglob framför rattarna, men det är okej att kolla på en naken tjej med en jordglob framför rattarna i Vecko Revyns miljöspecial.
Eh, alltså, jag ser inte skillnaden? Det är ju bara fonden i bakgrunden som är utbytt.
Om hon hade tagit det där feta arvodet hon skulle fått av Playboy och donerat det till välgörenhet, vad hade skillnaden blivit då? HAde inte det nästan kunnat vara till mer faktisk nytta än det här? KVINNAN TÄNKER LIKSOM INTE ENS INNAN HON PRATAR.
Och varför är det bara traditionellt snygga och vältrimmade brudar som får visa sig näcka för att befästa sitt engagemang? Det är ingen som bett Anna Book näcka för att visa hur hemskt det är att sälungar blir ihjälklubbade.
Varför är inte Green Peace och miljöpartiet jämt nakna i sina kampanjer?
För att alla skiter i att September tycker miljön är viktig, det är inte det som kommer all leva kvar av det här och det är inte det som kommer att spela någon roll. Vecko Revyn bättrar på sitt samvete och sitt rykte och September kommer att
1) ha visat upp vilken snygg kropp hon har utan att behöva associeras med utvik
2)fått en massa goodwill points
3)fått en massa uppmärksamhet
Så kom inte och påstå att miljön är vinnaren i den här ekvationen. Sedan luktar det jävligt illa att liksom sätta alla som viker ut sig för pengar på plats genom att säga att hon minsann aaaaldrig skulle kunna sälja sig på det sättet. Ni inser exakt hur det hade låtit om Linda Rosing hade gjort det här? Smarta tjejer viker bara ut sig om de fortfarande kan hålla något slags moral standar högt. Det är ganska unket.

Plus att det liksom bara befäster hur kassa Vecko Revyn är på det här med kvinnliga förebilder. Jag har alltid känt att den där jävla skittidningen hugger mig i ryggen, de ger med ena handen och tar med den andra. Ena veckan duger jag som jag är och ska hitta min inre styrka med hjälp av power yoga och nästa veckan ska jag banta inför Beach 08 och tredje veckan ska jag läsa en special om Vad Som Tänder Honom och sedan ska jag säga till mig själv i spegeln hur vacker jag är varje morgon och sedan ska jag raka-vaxa-trimma allt.
Så det är inte förvånande att Vecko Revyn väljer att visa kvinnor att vill de säga något viktigt, då är det bäst att ta The Naked highway to success. Jag undrar om det var så Al Gore pitchade sin film från början?

"... and in the end, I'll be naked, just to show how important it is."

like a heaven for bad make up

Alltså de har ett sätt att mejka folk på Days Of Our Lives som får dem att se jävligt gamla ut. Liksom väldigt mycket bronsglittrande brunpuder och stark rouge. Alla ser helt enkelt jävligt konstiga ut. Och alla de här bisarra bytena av skådespelare. Belle gick från 7 till 16 på ett halvår och nu är det en trettioåring som spelar highschool-elev (med mycket brunkräm och rouge).

Göteborg i bilder:

Work-a-holic

Alltså jag står inte ut med att inte jobba på så här lång tid. Tio dagar alltså. It's driving me crazy! Allt jag vill göra är att komma hem och låsa in mig på jobbet i tolv timmar och få ut allt som trängs i huvudet och ta tag i allt jag måste göra.
Det ska bli skönt att få göra det imorgon.

Baby baby, you're lemon in my eye, when I see you, you make me cry

Bloggosfären är säkert alldeles tjock av poster om Broder Daniels konsert på Way Out West.
För mig är Broder Daniel så många människor, människor runt omkring mig som kommit och gått. I en artikel i en kvällstidning säger Henrik att han får flytta ofta eftersom fans söker upp honom hela tiden och reportern kontrar med att fråga om det är för att de ser honom som en "sanningsägare", som de kan realtera till och han säger att det är något han är både besvärad och stolt över.
Och jag vet inte exakt hur de menade, men jag känner så.
För när jag var 14 lyssnade jag på en hel del musik jag tyckte gled rakt in i hjärtat. Men BD var så obeveklig, för där fanns det inga omskrivningar och komplicerade metaforer. Det var bara alla de banala känslorna man inte gärna kan säga rakt ut, sagda rakt ut. Och därför har de alltid känts just som att de skriver om en själv, som att man kan relatera, som om det här är något äkta, något universellt. Det var fint att vara där, det var fint att vara där med de jag var där med. Och det var väldigt värdigt, alltihop. Och det var skönt att det blev så, för det kändes som en grinfest så det räckte och blev över i alla fall.
I dare say we all shed few tears:



Men Eva, när de spelde "Lemon", då tänkte jag på dig, hela tiden!

Playlist for a rainy day:

Le Tigre - I'm so excited


Samnta Fox - Naughty Girls need love too


Madonna - Hanky Panky


Tell it to my heart - Taylor Dayne

Veckan som gick:

Superluddig katt:

Tur till Waxholm med äkta- och plastförälder.



Frulle på Johannas balle med Virgina Wolf och Emily Brontë, vattenmelon och toast.

Följt av shopping i Skärholmen. Slutade billigare än vad det ser ut som. Hej rea! Avslutades med mintchoklad och B&H.

Porr: Dualit

Jag gillar grejer från Dualit. De är sådär härligt... industriella.
Den här radion smäller så jävla högt:
Inte heller brödrosten och elvispen går av för hackor....

Mina tjejer:

Bryan Ferry, I love you.

Men jag orkar inte:

OK,
hela Blondinbella-grejjen, med allt vad den innebär av sjuka artiklar.
Jag bara orkar inte. Det finns liksom inget perspektiv i det hela.
När det gäller debatten "alla italienare är respektlösa mot kvinnor"-prepektivet känner jag bara att jag får hjärnblödning.
För det första: TEH STUPID i att dra en hel nation över en kam.
För det andra: vad fan spelar det för roll? Men den logiken skulle jag fan inte våga röra mig ute på stan alls, då 80 % av alla män man möter ute en fredag kväll kan tänka sig att kalla en hora om man inte svarar på en invit. Om jag blir överfallen är det inte mindre ett överfall för det, precis som ett rån inte är mindre ett rån om rånaren är fattig.

Jag är så jävla trött på att män är mer rädd för att kunna anklagas för våldtäkt "för lätt" än för att stärka de utsattas ställning.
Jag minns diskussioner med nära manliga vänner där någon av deras kompisar blivit anklagade av en tjej för att ha våldtagit dem eller gjort något som inte var okej.
De har genast intagit ställningen att fråga sig om det går att lita på tjejjen.
Ingen av dem har funderat över sin killpolares sexuella historik. De flesta av dem har ingen aning om hur polaren är med tjejer när han är ensam eller om han har för vana att pusha situationer där folk säger nej. Frågan är om just den här tjejen är pålitlig. Och det är ju så jävla jobbigt, det här med att inte kunna lita på tjejer. Allvarligt talat, vilken naiv jävla verklighet lever ni i?
Alla kvinnor jag känner har någon gång blivit utsatt för något av en man som inte var okej, som var över alla gränser. Det har inte alla män jag känner. Men alla kvinnor kan relatera till att inte få ha sin kropp och integritet ifred.
Jaha, så han tog dig på brösten på krogen, big deal.
JA, BIG FUCKING DEAL!
Man blir så trött, man känner sig så skitig och man känner sig rädd för man vet aldrig vad det kan leda till. Kommer killen på dansgolvet som jag knuffar bort att vänta på mig när jag går hem?
Nu känner jag en hel del män som är homosexuella eller på olika andra sätt avviker från normen och därfär fått utstå sin beskärda del av hot om våld och övergrepp. Jag skulle vilja påstå att det är de enda män jag känner som till fullo kan relatera till hur det är att röra sig ute i samhället som kvinna.

Faktum är att det här med att ha en dotter tenderar att kunna ge män lite vettigt perspektiv.
Föreställ dig att du tycker att när kvinnor går ut så får de vara försiktiga så att "inget händer".
Sedan föreställer du dig att du ska säga det rakt i ansiktet på din dotter som just blivit våldtagen och sitter på ett sjukhus och blöder.
Att det lite grann faktiskt är hennes eget fel att någon tog sig friheten att göra något hon inte ville med henne bara för att, tja, de kunde.
Känns det okej? När det inte bara är en tjej du aldrig hört talas om förut som blev för full ute på stan och hade färgglad klänning, utan din egen lilla unge vars gossedjur du fortfarande minns namnet på?
Eller kan du föreställa dig att du är på väg hem från simträningen efter skolan en höstkväll när några tjejer från din skola ställer sina cyklar mitt över vägen och säger att de ska våldta dig och spottar på dig? Föreställ dig att du springer hem och varje dag på väg hem från skolan undrar om det är idag de ska våldta dig? Översätt det till att en svagare variant av samma undran alltid finns i ditt liv: ska den här kvinnan slå mig? Ska hon förfölja mig? Ska hon våldta mig? Ska min flickvän våldta mig? Kan jag lita på att kvinnan jag är med inte självklart tycker att de har rätt att göra vad de vill med min kropp?

Känns det som att ni kanske skulle kunna relatera lite då och inte genast gå till Question The Stupid Blonde- mode?