Saturday, September 26, 2009

Att hålla käften.

Det är svårt det, men jag gör det varje dag.
Jag ser killar i soulpatch (litet skägg på hakan som ser ut som en såsfläck).
Jag håller käft.
Jag ser folk med brallorna nere vid knäna som hoppar fram som gycklare längs gatan för att de inte kan gå normalt.
Jag håller käft.
Jag ser folk som har spenderat tusentals kronor för att få till en look som får en att undra var de rymt ifrån.
Jag håller käft, käft, käft.
Sedan beger jag mig ut på stan, på klubb och ska gå hundra meter från klubben till bankomaten och DÅ JÄVLAR är det osm om alla filter är vecka, silence is no longer golden.
ALLT ska kommenteras! Kjol, hår, smycken, smink, skor, strumpbyxor, ALLT!
Ojojoj vad du ser farlig ut i det där håret, hähäh!
Tack.
Tack?
Tack.
Ehehe, gillarure, eller? Å se farlig ut?
Jodå.
Jassåregöru?
Jo.
Men liksom HUR ORKAR NI? Och när brudar förvandlas till norrlänningar och svara med max en vokal inblandat, då är det en jävligt fet hint om att det är dags att stänga glappet och pyssla om sina egna affärer, så att säga.

3 comments:

Tadde said...

Hej! Välkommen till Sverige!:)
Landet där ingen vågar säga ett knyst innan första ölen är halsad!

Anna Nio said...

I know the feeling, det är för mig helt obegripligt varför man skulle säga nånting nedsättande om en främmande människas utseende, helt oprovocerat. Jag skulle aldrig få för mig att göra så, men det händer även mig så fort folk fått några innanför västen. Vanliga dagar stirrar och pekar de bara, ibland skrattar de också, fullständigt barockt. Och vi snackar om vuxna människor, alltså.

0taxidermy0 said...

Annanio: ja, man blir alldeles paff ibland. Oftast behöver folk få lite innanför västen för att våga, men panschisar t ex, de verkr inte ha den spärren. Där kan man ibland få höra hur hemsk man ser ut helt opåkallat.