Någon har googlat "dopidopidopi dopdopdop"!

Det är så man får lust att svara "dopidopidopi yeayea!"

Om det har gått längre tid sedan man lämnade en subkultur än tiden man sammantaget var "med" i den,

då får man i min bok inte längre kalla sig för t ex "gammal synthare".
Det är en ganska bra ekvation tycker jag.
När folk säger att de är "gamla synthare", då antar jag att de fortfarande intresserar sig för kulturen, men kanske inte riktigt lever ut den lika mycket längre. Man kanske fortfarande lyssnar på musiken och gillar estetiken men av olika skäl inte kan eller vill klä sig inspirerat av den längre. Jag ser inte någon som klädde sig i svart lack och gick ut på synthklubb en gång i veckan i ett par år kring gymnasieslutet och som nu lämnat det helt bakom sig och inte på något sätt är i ihopkopplad med scenen längre. Ja, mer än för att åka snålskjuts på den när de vill framställa sig som intressanta.
Nu tycker ni att jag är skitnödig. Men en subkultur måste ju inte bli en livsstil, det kan faktiskt vara något man glider in i och ut ur under några år och sedan är det bra med det. Det är OK att vara vad vi sura kärringar som bekänt oss åt samma gudar i mer än tio år kallar för en "turist", vi behöver er också och ni är så välkomna. (Rent Regelrätt är väl en turist någon som besöker subkulturen enbart genom en partner eller vän för en kväll eller så och "klär ut sig, men anyhoodels.) Men folk som ba "Ååååh, jag är gammal gothare och det kom jag på nu när jag snubblade över den här Siouxsie-låten på min gamla hårddisk!", ta och chilla. Jag vet inte vad ni kallar er "subkultur" kring Stureplan men ibland känner jag att jag blir pissed när ni åker snålskjuts på det som är en helt ofantlig del av mitt liv (majoriteten av musiken jag lyssnar på, min klädstil, mina intressen, estetik jag gillar, all möjlig kultur jag intresserar mig för) och använder det för att framstå som om ni har ett mer pikant förflutet. Tyå "en gång i tiden gick jag på FETISCH- och synthklubbar, håhåjaja, och hade lackkläder och sa obscena saker till kreti och pleti och berättade om mitt sexliv för alla som ville höra på, minsann om jag inte var en RIKTIGT dekadent tonårsgoth!" Bara lägg av. Ni gör mig så trött. Särskilt när ni spenderat fler år med att dricka bubbly på Utecompagniet än ni någonsin gjorde på sagda synthklubbar.

Ni duger som ni är. Det är okej att lämna saker bakom sig.
Kan det inte vara bra så?

Julen 2009:

Först snöade det som fan:

Sedan kokade jag saffranskola i två omgångar:


...och slog in julklappar:


Ebba vaktade julgranen och höll koll på sitt paket:


Alltså julklappshögen! Vissa år har alla mer inspiration och tid och då blir det många julklappar:

Vegetarisk jullunch:


Några av klapparna:



Juldags-Mah Jong:

Alltså modebloggar, sådana där creddiga modebloggar i svartvitt som vill verka intellektuella, *

skrivs de bara av barn nu för tiden?
För vart jag än vänder mig så känns det som att alla high fashion-bloggar skrivs av folk som är typ 19, ser ut som 12, väger som 12 och som är sådär helt galet överpretentiösa.
Egentligen har jag inget problem med folk som är pretentiösa. Jag gillar Nakkna.
Men alla de här klubbkidsen/modellerna och vad de nu är, det är liksom fortfarande pretentiösa på det där sättet som får folk att undra om hissen går hela vägen upp.
Som man var när man gick på gymnasiet.
Alltså, det är ju gulligt och så, även om det är en väldigt nedlåtande och kastrerande sak att komma från någon som snart ska föreställa 30. Men det är förbryllande att folk tar dem på allvar?
Jag menar, ingen tar ju Kissie på allvar?

Lokaltrafik och sån skit

HOLEY MOLEY vad det tog fyr i röven på folk hos Maggan Ribbing häromveckan!
Det här med att åka buss är så jävla känsligt.
Jag vet, jag blir själv förbannad hela tiden.
Jag har nu kommit så långt att jag helt sonika tänkt skaffa en barnvagn. Japp.
För det första:
Jag gillar inte när folk sätter sig på en plats, parkerar sin Mullberry Bayswater på sätet bredvid och sedan helt obekymrat kopplar bort världen. När man åker kollektivt får man allt hålla lite koll på om det kliver på personer som ser ut att behöva sitta och kunna flytta den. Man få ibland lust att gå fram och fråga om väskan är mycket trött? Man får liksom vara beredd att ha en väska eller normalstor shoppingkasse i knät.
Samtidigt kan jag helt klart sympatisera med folk som tar upp ett säte med en stor packning. Det är ont om utrymme för barnvagnar, rullstolar och rullatorer som det är och alla har rätt att resa kollektivt. Så även folk med resväskor och annat bagage. Jag tycker det är smartare om de knör in det bredvid sig och sätter sig på yttersätet än tar upp plats från de som behöver utrymmet vid dörren.
När jag har gjort det har jag flera gånger fått sura kommentarer av typen att folk kanske vill sitta. Jag har då vänligt sagt att det är fullt på barnvagnsplatserna och frågat vart de tycker jag ska ta vägen med min resväska och ryggsäck, samt erbjudit dem att sitta ytterst jämte min packning om de vill, det är inga problem för mig att resa mig för behövande.
Alla gånger utom en har folk bara glott surt tillbaka. En enda gång har en kvinna bett om ursäkt och sagt att hon förstod problemet, men gärna satte sig ytterst jämte min packning de stationer hon skulle för att hon gjort illa knät.
Hänsyn är att kunna anpassa sig lite efter sin omgivning, hänsyn är inte en exakt ekvation av millimeterrättvisa.
Jag åker titt som tätt buss med skrymmande och tunga saker som jag inte kan ha i knät, oftast inte ens få upp på säten eller kan bära i famnen.
Ni kan ju ANA hur villiga busschaförerna är att öppna bakdörrarna för en pirra. Jag ska minsann uppfostras att gå på fram och släpa den genom bussen. Inte heller får jag ta vägen någonstans med den när jag väl kommit på.
Det är därför jag ska skaffa en barnvagn. Och lägga en stor duk över den och skriva "AKTA; SVININFLUENSA!" på en lapp så folk inte kollar i den.
Ha ha.

God Jul dårå!

Komst du Tannenbaum

Idag har min kära far spealt "Oh Tannenbaum" med jag-vet-inte-vad-för-sliskig-artist från en bisarr julskiva han har, som förutom "Oh Tannenbaum" innehåller hans andra storfavorit, "Frosty The Snowman".
Båda två är rätt psykotiska dängor. Men idag är det just "Oh Tannebaum" som gått varm. Den äter lite på min själ.
Men den får mig också att vilja lyssna på den här låten:



Alltså jag har ätit så jävla många pepparnötter så jag tror jag börjar se ut som en i ansiktet. Dags för några till.

Djurplågeriet är slut om ni vill det.

Jojomen, det är mycket grisar nu. Inte bara baconsnuvan, den stora julskinkeångesten har nu lamslagit julstöket.
För ett tag sedan hörde jag att avslöjandena av missförhållandena kring grishållningen i Sverige skapade total hysteri bland folk och de ekologiska grisbönderna blev helt nerringda och sålde slut. Ja, någonstans blir jag väl lite glad över det. Att folk gör ett försök, bryr sig och att EKO-bönderna får lite uppmärksamhet och förhoppningsvis chans att utöka sina verksamheter. Men ändå, lite hycklande känns det ju.

Sedan har vi ju del två av det hela: nämligen att smågrisar kastreras utan bedövning.
Det gäller KRAV- och EKO-grisar också gott folk. Varför? För att det luktar piss att steka kött från könsmogna galtar. PISS, I tell you. Ni vet vad jag tycker om det här. Om man inte pallar med att det är ett DJUR man äter, då ska man inte äta det djuret.
Det är som ett dåligt skämt.

Och så en sista känga: om man tror att det är möjligt att äta djur i den ofantliga omfattning vi gör idag utan att det medför att de i princip framställs i fabriker och lastas, paktereras och i övrigt behandlas som andra varor, då är man inte bara naiv, man är rätt dum i huvudet också.
Om ni vill att grisarna ska må bättre, köp ekologiskt kött och köp inte så jävla mycket kött. Eller inget alls. Det här uttjatade gamla "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" kan kännas urvattnat ibland, men vad fan. Gör något du tror är bra för världen. Ät inte kött varje dag. Det är inte nödvändigt, inte ens om du tränar. Kroppen kan ändå inte tillgodogöra sig mer än det protein som motsvarar en 90-grams hamburgare varje dag, så någon jävla galopperande proteinbrist kommer ni inte att få .

Rapport från skogen:

Om ni undrar vart jag har tagit vägen så sitter jag på rumpan i Småland med munnen full av kola och väskan full av Marimekko-skålar.
Jag är rätt nöjd för tillfället.
Jag återkommer när jag börjar få tråkigt.
Typ när Anna Anka är färdig med sitt upprörande julstökande.

Jag hatar fan att få post i kuvert utan avsändare

Särskilt när det är fönsterkuvert. Företag kan fan skriva ut sina namn på kuverten så man vet när det är en chockande räkning man öppnar och kan förbereda sig. Eller Skatteverket, de skriver utanpå så man kan varva ångestmotorn lite innan man öppnar.
Fönsterkuvert utan avsändare är MYCKET läskiga.

Frihet är att få vara en orakad armhåla i ansiktet på all den här tillrättalagdheten. Jag önskar att jag orkade varje dag.

Är det inte sjukt svårt att koppla loss skönhet och ideal från varandra?
Jag menar, det är klart att det är lätt att säga att smink och skönhet är urkul och inte behöver ha med något annat att göra än vad man själv tycker är snyggt.
Men blir inte det lite egocentrerat, som helhetsresonemang?

Jag menar, jag tycker också att det är roligt att pyssla med smink och kläder. Jag känner mig inte förtryckt när jag står och pillar med ögonskuggor och provar outfits. Vissa saker gör jag med liv och lust och glädje. Jag färgar håret illrött och tycker det är mysigt att ligga i badet med toning i håret en gång i veckan, jag lägger ansiktsmasker som luktar hav, målar naglarna i färger svärmor ryser åt, testar nya sminkningar, köper nya näspiercings när jag tröttnat på den gamla och tatuerar mig.
Mycket av den skönhetsvård jag njuter av är saker som är odelat positiva för mig. Det är också den jag helst lägger tid på, den som inte går ut på att hitta och rätta till fel med min kropp.
Att dona med kroppen på sätt som är positiva för mig har hjälpt mig en bra bit på vägen ur gamla självskadebeteenden.
Men samtidigt kan jag inte välja att bli helt blind för de utseendenormer som finns och hur de påverkar även mig. Att följa en norm behöver inte nödvändigtvis kännas som ett förtryck eller påtvingat, men jag skulle inte heller direkt kalla det frihet.
Jag rakar mig under armarna, oftast när det kommit ut ungefär en halv centimeter eller lite mer. Så länge får det sitta kvar, men sedan ryker det oftast. Inte för att det börjar lukta eller något annat. Det handlar bara om utseendet. När jag var 15 talade i princip ALLA min tjejkompisar (även colla indietjejer) om för mig hur grovt äckligt det var att inte raka sig. Jag fick så mycket skit för att jag inte hade fattat det.
Hur lite jag än vill det så sitter ränderna i och jag tycker det vore falskt av mig att inte stå för det. Ja, jag rakar mig under armarna för att jag inte riktigt pallar att ha mycket hår där när jag plötsligt ska ut bland folk jag inte känner så väl. För att de flesta andra också rakar sig. Frihet skulle för mig vara att inte behöva reflektera över det utan bara skita i det. Jag tycker det är lika snyggt med som utan, inte direkt bökigt att hålla på med, men jag skulle ändå helst inte bry mig om mina armhålor alls. Nu blir frihet istället att gå med på normen och slippa kommentarer.
Samma sak med smink och en del annan skönhets-"vård".
Det är ju kul att sminka sig. Men så ska jag plötsligt jobba i butik eller gå på ett jobbmöte och känner att jag måste göra ett bra intryck, se jävligt proper och polerad ut och då känns det plötsligt som att hur skönt det än vore att just idag inte kladda på smink för att huden kanske känns lite risig, så känns det heller inte bra att _inte_ göra det.
Och det är inte frihet.
Jag tycker inte man kan säga att könsnormer är dåligt men skönhet kul och helt lättvindigt frikoppla dem från varandra. Och jag är inte helt ointresserad av vad jag gör med mitt utseende och varför.
Hur skulle jag kunna säga att jag är det, så mycket som jag diskuterar och analyserar uteende, normer och mitt förhållande till min kropp? Jag kan inte diskutera utifrån ståndpunkten att jag är helt ointesserad av att analysera mitt eget förhållande till det. Jag gör inte alltid som jag skulle vilja göra, jag klarar inte alltid det. Jag ser det. Anledningen till att jag ser det är att jag erkänner att det finns mönster och strukturer som påverkar även mig, jag är inte en ö. Jag vill gärna klara det, därför analyserar och jobbar jag gärna med det.
Jag är inte intresserad av varför män inte gör detsamma, dvs spenderar crazy mycket tid med att finlira sitt utseende in i minsta lilla ögonvrå och kluvna hårtopp.
Män har det oerhörda privilegiet att vara fula och ändå anses värda att titta på, att vara oansade, kanske lukta lite lagom, vara lite grova på ytan.
Min pojkvän slåss med mig om sminket på fredagkvällarna, men han kan också skita i det innan jobbintervjun om han vill. Han sticker fingrarna i mina ansiktskrämer från Willys men har inga ambitioner att lägga ut flera hundra på en burk som ska hejda rynkor och är nog rätt nöjd med att inte bli pressad att utveckla det begäret.

Jag har redan bemästrat friheten att få lov att förändra mig och forma mig. Det vore trevligt att tillslut också bemästra friheten att bara få vara som jag är, helt otillrättalagd. Att bara få titta mig i spegeln och säga vad jag gillar med mig själv och vad jag vill lägga till för bra, roliga saker, utan att leta fel. Jag jobbar på det. Det går framåt.

Alltså man baxnar ju:

Jag föreslår att ni läser det här.
Sedan kan ni till exempel på in och läsa kommentarerna och förundras över den ofantliga brist på medmänsklighet en del exemplar är kapabla till.

Inget säger väl "julstämning" som några powerballader?

Jaja, jag vet att jag degenererade lite här på slutet. Men OMG, vilka flashbacks till sjuan den ger. Innan man lev sådär svår och bara lyssnade på svåra saker, utan fortfarande tillät sig att frossa i saker som vita jeans och powerballader. Och liksom, mitten av nittiotalet, hade ALLA killar halvlång page då eller minns jag fel?

"kungafamiljen upptäcker det här med youtube"

Alltså jag DÖR åt den formuleringen. Kobra I löv you.

BUT I AM LOSING MY MIND; AAAAH!

VARFÖR
VARFÖR
VARFÖR
ger folk Pär Ström utrymme i media?
Han är helt irrelevant i genusdebatten!
Vad han är är en manlig version av Rigmor Robert och henne vill man ju bara stoppa tillbaka in under stenen hon kom ifrån, men så kan du inte Pär Ström bara följa med henne in under den stenen?
Han skrev en sur debattartikel och sedan var han tydligen trovärdig.
OMG, om jag fick cred varje gång jag PMS-spydde på världen skulle jag vara världens mäktigaste kvinna nu.

Mac Death

Långsamt, långsamt börjar jag hata min dator.
Efterosm det är en Mac älskar jag den ändå någonstans per automatik (ja, jag är en SÅN människa) men den börjar ihärdigt pröva mitt tålamod.
Min klickplatta har börjat ge upp, så när jag trycker på den en gång är det lika med att klicka hundra gånger eller ingen alls. Man öppnar ett fönster. Tio fönster öppnas.

Dessutom har en del av tangenterna börjat bli slöa.

Jag tror den måste in på. Den är inte riktigt redo att dö än, den är köpt våren 2007, men den börjar bli lite ohanterlig nu.

Tipsa mig om var jag ska lämna in skiten, någonstans som helst inte tar 400 spänn bara för att titta på den.

Vad gör en blogg värd att läsa?

Alltså really.
Kissie är ju helt förryckt, det kan man ju inte förneka.
Bloggen är ju helt omöjlig att läsa, för hon skriver ju värre än jag gjorde på mellanstadiet, men samtidigt är hon ibland så jävla rolig.
Ibland sitter jag och bara önskar att hon fejkade alltihop, för hennes små serier om sig själv är ibland helt sinnessjukt roliga, för att inte tala om alla hennes störda photoshoppningar av sig själv.
Den här är a whole new kind of crazy. Liksom, kolla benen! Kolla gatstenens skarvar mellan hennes ben. Alltså jag dör.
Det är liksom värt att tänka på att hon tjänar pengar på det när det ändå är så underhållande.

Jag är så trött på ordet "relationsanarki". Men ändå:

Men herregud,
standardfrågan hos Magnusson just nu verkar vara "Men har du ens LÄST min text?" när någon kritiserar eller ifrågasätter den.

Jag har läst den. Flera gånger till och med.
Och jag känner ändå att jo, den här texten bottnar varenda gång i frågan om monogami är bra eller dåligt.
(Nu förpassar det mig möjligtvis också till skaran av idioter som kommer att få frågan "men har du inte ens läst min text eller?" och ett blogginlägg dedikerat till hur dum jag är, men det kan jag nog leva med. Varsågod att leda ut Detective Horse ur stallet igen.)
Det kan vi ju diskutera, men jag vet inte om jag ältat det för många gånger, för jag är inte så intresserad av om det är "bra" eller "dåligt" utan mer av på vilka villkor man har en relation. Hur maktfördelningnen ser ut, om det finns olika intressen och om kompromisser ständigt är på den enas bekostnad och isåfall varför.
Det ÄR dåligt att överträda de gränser man kommit överens om i en relation. Jag vet inte hur jag ska komma runt det konstaterandet. Vare sig det är fysiska eller känslomässiga. Det kommer att leda till konflikter av olika slag. Om man överträder gränser man inte visste fanns och får en reaktion på det får man väl ta den diskussionen då.
Det jag tycker är intressant att diskutera är förhållandenormer. Monogami är inte per se dåligt. Men mononormativiteten är inte nödvändigtvis samma sak som monogamin. Alla som ville leva i olika typer av monogama relationer ställer inte upp på den gängse uppfattningen om vad som är "normalt" i ett förhållande och vad som är otrohet varierar.

Så gnöla på om att det är naivt att säga "men svek är dååååligt!", vad fan, det ÄR det! Det dras ju paralleller mellan föräldrakärlek och syskonkärlek och vänskapskärlek så det står härliga till i texten och det känns väldigt... som relationsanarkidiskussionen i sin linda, men alla måste väl uppfinna hjulet en gång på egen hand, tänker jag. Men tillbaka till den parallellen då.
Det är inte märkligt att vi älskar en massa personer som släkt och vänner, men när vi gör det och blandar in sex blir det oftast mer komplicerat.
Det kommer ett behov av överenskommelser och att diskutera vad som är vad och hur man vill ha det.
Men samtidigt så låter vi folk vi säger att vi älskar på ett romantiskt sett, som vi har sexuella relationer med, göra oss illa på ett sätt vi inte accepterar av vänner och släkt. Nåja, möjligtvis släkt, men en kärleksparter är ju lika vald som en vän, till skillnad från släkt.
Vänner som ljuger och sviker är inga vänner, det kan många vara överens om.
Men vänner man har sex med som ljuger och sviker är fan inte heller några vänner! Många gånger har mina vänner berättat saker om hur deras relation med pojkvännen ser ut som fått mig att baxna och undra: från vilken av dina VÄNNER skulle du tolerera det är? Skulle du tolerera att JAG ljög för dig, baktalade dig, nedvärderade dig inför folk, försökte göra dig osäker?

Jag tror det finns folk som mår bra i monogama relationer och folk som mår dåligt i polygama. Och tvärtom. Folk är fan olika.
Jag känner inget behov av att predika polygami till världen, men jag trodde alltid att relationsanarki var ett sådant bra begrepp för att inrymma diskussioner om kärlek och lika villkor.
Så många killar som förut bara var otrogna gömmer sig nu tjusigt bakom en mantel av ideologi och floskler om att inte bli ägda och att monogami är dåligt. Att bara de är ärliga med vad de gör får de göra vad de vill.

Poängen jag vill komma till: folk borde försöka kämpa för att ha den typ av relation de trivs i, på de villkor demår bra av. Ingen borde känna sig tvingad att passa in i ett visst mönster för att man valt att leva med en man, kvinna, monogamt eller polygamt, stängt eller öppet.
Våga ha en relationer där du respekterar de människor du har relationer med.
Respekt kan till exempel vara att försöka ha en relation på samma villkor, med klara villkor, så att alla vet vad som händer och vad "dealen" är. Sedan kan det hända att man ändrar sig, men det är fan mänskligt. Folk som har relationer pratar fan för lite med varandra. Och det känns ibland som att det går igen i både monogama och polygama relationer. Man pratar ideologi, politik, kärlekslivet blir ideologi och politik, men det känns som att det är långt mellan paren som faktiskt pratar om hur de KÄNNER. Inför varandra, relationen. Ibland önskar man sig en viss typ av realtion men lyckas ändå aldrig må bra i den eller fungera i den utan hamnar ständigt i negativa, destruktiva spiraler.

Och jag tror jag vill frångå den gängse uppfattningen om att svartsjuka är något enbart den svartsjuka behöver jobba med. Ibland är det den man har relationen med som gör saker som gör en nervös och osäker. Den personen kanske behöver få veta att man mår dåligt av en del saker och fundera på om ett ändrat beteende verkligen begränsar deras frihet å det grövsta.

Det är inte alltid så jävla ensidigt. Det är väl det jag vill komma fram till.

So little time...

Varje vecka startat jag med att göra en "Att-Göra-Lista åt mig själv.
Den blir oftast lång.
För den här veckan har den nu tagit proportionen av att sträcka sig över två sidor.
Detta är inte bra. Det är onsdag, egentligen redan torsdag, och helvetesmånga saker väntar på en röd överstrykning.
Plus att ingen av dem kommer att hända på fredag. Imorgon är det alltså superwoman-dagen.

För ett tag sedan såg jag Jesus på ett chips. Sedan åt Niklas upp det.

Typiskt, jag som hade tänkt försöka sälja det för hundratals dollar på Ebay.

Vaddå, har man ingen hjärna om man är intresserad av heminredning eller?

Alltså jag fattar inte varför folk jämt vill sätta Underbara Clara på pottkanten som någon slags hemmafru stereotyp? Kvinnan arbetar ju för fan mer än heltid, inte alltid hemifrån dessutom. Hon har en miljon projekt i luften hela tiden och verkar kunna ta hand om sig själv utmärkt. Hennes man verkar dessutom gilla att pyssla kring huset han med, men ändå blir hon en "hemmafru" och det varnas för att hon romantiserar 50-talets ideal.
I en krönika om Anna Ankas kraschade äktenskap får sig både Clara och Sandra varsin minismocka av Isabelle Ståhl:

"Men det finns en stark dubbelmoral i folks fördömande av hennes livsval. Hemmafrutrenden är faktiskt väldigt stark även i Sverige och populariteten för tv-serier som "Svenska Hollywoodfruar", där Anna Anka medverkade, är bara ett symptom på det.
Plötsligt vill trendiga bloggtjejer som Underbaraclara och Niotillfem laga perfekt glaserade muffins ur mormors kokbok och sy lapptäcken och väggbonader, snarare än att gå ut och festa och förverkliga sig själva.
Att gifta sig ungt, ha puffiga kjolar och gå på kafferep har blivit hippt igen och tv-serier som "Mad men", "Leilas mat" och "Desperate housewifes" där hemmafrulivet exponeras är väldigt inne."

Är det ingen mer än jag som känner WTF?! inför det?
LÄSER inte folk hennes blogg eller?
Bara för att man tjänar sitt levebröd på saker som är relaterade till hemmet betyder det inte att man är eller vill vara en hemmafru. Isåfall skulle väl för fan Ingvar Kamprad vara den ultimata hemmafrun?
Niotillfem känns inte heller som att hon romantiserar hemmafrulivet. Jag fattar inte varför folk gör den kopplingen rakt av av femtiotalsinspirerad klädstil och inredningssmak?
Niotillfem är i mina ögon lika mycket en konsumtionsblogg som Mogi är, bara på ett annat sätt. Hon fotar sin tjusiga mat på restaurang, sina nya kläder och skor, dagens outfit, prylar hon köper, bilder från fester och resor. Jag fattar inte vad som är så jävla "hemmafru" med ett välbetalt jobb på en reklambyrå och Biblioteksgatan-shopping, bilder på tjusiga middagar ätna ute på fina restauranger och bilder på fina drinkar och roliga fester, eller att arbeta som journalist, ge ut en egen tidning, och dessutom ovanpå det: driva stora bloggar.
Och Desperate Housewifes, kom IGEN nu, hur öppet kan målet bli? Vi har Bree som gjort sig själv till miljonär genom sina kokböcker, Lynette som jobbar med marknadsföring och kämpat för sin karriär jag vet inte hur många gånger genom serien.

Ibland känns det som att folk bara hugger referenser ur luften för att stötta upp en teori de har. För jag får inte ihop det här?

Ja, ja tror att du är korkad för att du visar dagens outfit *

Så, jag läste en krönika i oktobernumret av KING.
Minns inte journalistens namn, men han efterlyste i alla fall bloggar skrivna av killar med kvalité.
Hans resonemnag i korthet: Var tredje tjej har en blogg och det är ofta menlösa skapelser av typen en dagens outfit, helgens fylla, nya skorna och kolla vilket fint läppstift! Själv hade han en blogg ett tag, men då han aldrig fick mer än 5000 läsare om dagen lade han ner, för det kändes som att spela för tomma läktare. Kanske var det så alla killar tänkte?

Eh, jag vet inte var jag ska börja?
För det första, femtusen läsare om dagen, det är rätt mycket! Jag har inte fem tusen läsare om dagen och då skriver jag ändå om mer än mina nya skor.
Spela för tomma läktare, vad är du för slags bortskämd skribent?
Och alltså det där jävla kvalitetstugget och aspekten på mäns och kvinnors skrivande, kan ni lägga av?
Så fort en tjej skriver och slänger in en bild på sina kläder här och där, då är det en tramisg modeblogg, men när Viktor Barth Kron gör det är det åh-så-häftigt.
Jag har läst jävligt mycket kassa bloggar av män. Bara för att de inte skriver om läppstift betyder det inte att det inte skriver ytligt och korkat. Idiotiska politkbloggar utan koll, antifeminist-bloggar, jag vet inte vad. Jag skulle hellre se att de här männe fotade dagens outfit och visade sina nya läppstift.

Man kan ju ha en blogg utan att känna att man behöver massvis med läsare för att rättfärdiga den, man kan ju göra det för sin egen skull, för att man gillar att skriva.
En del skriver bara dagbok på internet och det är inte alltid den intresserar fler än de närsta 20 som vet om ens existens och det är väl helt okej.
Alla drömmer inte heller om en monsterblogg med hundratusen obstinata läsare.
Jag, till exempel. Jag gör faktiskt inte det.

PS. Att jag dessuotm ibland inte kan stava blir som ett extra bonuskörsbär när det hamnar i rubriken! Varsågoda!

Two omens collide in my open hand

Ground control to Major Tom:

Öl, biljard, indisk mat. Finns inget som afterwork en måndag!

Alltså älskar bjällrorna mellan verserna, BÄZTA!

ÅH, kom just på bästa julbloggidén. Cheezy som fan, vänta bara ska ni få se.

Vet ni att ni är de bästa läsarna på planeten?

Alltså alla ni här som kommer hit och skriver smarta, roliga och informativa kommentarer. Vet ni att ni är de grymmaste läsarna på planeten? Jag är så glad att min blogg inte är något monster med 10 000 läsare om dagen, för det betyder att andelen kommentarsglada praktmiffon är så otroligt liten och det gör att jag slipper tjafsa med dem.