Friday, March 19, 2010

Alltså uttrycket "Youth is wasted on the young" känns ibland så himla sant.

Jag kom att tänka på en sak när jag läste det här på VSASS.
Och när jag läste det här och ett gäng andra texter på samma tema hos Julia Skott.
Kroppen, den är så jävla svår ibland och jag vet inte, jag är 28 nu, när ska aha-upplevelserna sluta? Ska de aldrig sluta?

Det svåraste är inte att välja en norm. Det svåraste är att plocka russinen ur kakan och välja hur man vill se ut eller vad man vill bejaka oavsett normer utan att ramla dit på att känna att jag kan inte gå utanför dörren utan smink.
Jag kan gå utanför dörren utan smink. Jag är så glad för den friheten, på ett lite bisarrt sätt.
Jag minns såväl mitt förhållande till smink i högstadiet. Jag vill uttrycka mig, inte fejka mig. Jag ville inte slösa pengar på att fejka fin hy, jag ville måla glittriga Ziggy stardust-blixtar över ögonen och "för mycket" kajal. Det där med för mycket och för lite, det är som en evig jävla vågskål man ska stå på och mäta sitt utseende i gram och millimeter. Och det kan jag väl göra när det gäller kläder och stil, för det är inspirerande. Men inte när det kommer till min kropp.
Jag vill få lov att fixa och trixa med det jag mår bra av att pyssla om utan att känna mig tvingad till att gör annat. Jag har t ex aldrig börjat plocka ögonbrynen eftersom det gör så överjävla ont och jag alltid börjar grina. Jag har aldrig satsat på att raka benen, för det har bara känts.... som ett stort WTF?
Man kan inte köpa sig snygg, inte i sin egen spegel.
Men när det kommer till min kropp, min kroppsform, mitt fett, där slutar förnuftet lite.
Jag kan inte tackla det på något häslosamt sätt. Jag kan inte gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt.
Alla gånger jag spontant gått ner i vikt har berott på depressioner. Sedan går jag upp igen när jag mår bättre.
De gånger jag målmedvetet gått ner i vikt har det skett med hjälp av olika former av svält. Och om jag inte börjar med det för att jag mår piss så blir jag så knäpp av det att jag börjar må piss. Min hjärna kan inte tackla konceptet "viktnedgång" utan att genast få överslag och hamna i extrema åtgärder.
De senaste åren har jag lärt mig att se de överslagen som något osunt, inte som att jag är så duktig som kan gå en heldag och äta INGENTING! Jag har lärt mig att försöka lämna det ifred, att inte försöka pusha min kropp med hjälp av mat, för det slutar aldrig väl och jag etablerade för några år sedan att jag nog trots allt vill mig väl.
Sist jag skulle gå på Breakfast Club så stod jag där innan vi skulle gå ut nojjade lite över att jag såg lite tjock ut i min klänning. Var i helvete är mina maginhållartrosor a la Bridget Jones? Och sedan slog det mig på ett bisarrt sätt: vem fan försöker jag imponera? Jag ska gå dit med min bästa vän, som är helt fantastisk och min sambo som är min andra bästa vän och helt fantastisk. De vill bevisligen vara med mig som jag är, just nu, som jag har varit innan och förhoppningsvis som jag kommer att bli. Vilka andra jävla loosers behöver jag imponera på? Vad spelar det för roll? Det är som att jaga efter något man egentligen inte vill ha.
Så då bara släppte jag det. Tanken hade aldrig slagit mig i just den formen förut. Jag har ju redan allt jag vill ha, så vad är det jag försöker uppnå? Det finns så mycket jag hellre vill jobba för att få, än en kropp som jag ändå aldrig kommer att vara så nöjd med som när jag låter den vara.

10 comments:

Karl Johnsson said...

Jag tycker att du mycket väl beskriver ett dilemma som många har i förhållande till sin kropp. Man känner en press utifrån att förändra den, inga incitament kommer inifrån. Om man har tur så inser man att det är destruktivt att definiera sin fysiska självbild utifrån vad man tror att andra (ofta okända) människor ska ha för uppfattning om en. Man inser att det är den egna upplevelsen som räknas.

Själv sliter jag inte arslet av mig i gymmet för att andra ska tycka att jag är het, jag gör det för att JAG ska tycka att jag är het! Min fåfänga är helt enkelt för stor! En positiv bieffekt är att jag mår bättre.

Överlag så tycker jag att det oftast är vansinne att försöka gå ner i vikt när man är frisk och kry och inte sjukligt överviktig. Vad man däremot bör göra är att BYGGA MUSKLER! That´s the shit! Du ökar förbränningen, får bättre hållning, förebygger skador, och du ser ut som en superhjälte efter ett år eller två! Det gäller såväl för kvinnor som män. När unga friska tjejer kommer in på gymmet där jag jobbar och säger att de vill "bli av med fett" så får de en lång föreläsning, det kan jag lova!

Anna Nio said...

Jag kan hålla med herr Johnsson innan här: jag vill också se bra ut för min egen skull, och därför vill jag hålla mig i den form jag är i nu, eftersom jag gillar den. Klart det är trevligt om nån annan tycker man är snygg också, men det är inte och har aldrig varit mitt mål. Jag tycker att man ska få definera det där enligt sitt eget huvud, att få bestämma själv hur man tycker man är snygg. Egentligen låter det så löjligt självklart, och just därför är det så hemskt att det inte alls ÄR självklart. Vi får fortsätta vara kärringar mot strömmen (urgh), så många som vi kan, helt enkelt, och hoppas på att den allmäna synen förändras NÅN gång.

Biotika said...
This comment has been removed by the author.
Biotika said...

Det är mycket roligare att bygga dålig hållning än muskler.

Karl Johnsson said...

Biotika: Du har helt rätt, det är mycket roligare! Jag arbetar (förutom på gymmet) som tecknare, och att teckna serier är så roligt livet kan bli! Tyvärr är det en killer för ryggen. Om jag har turen att få leva många år till så vill jag kunna fortsätta teckna, och då är muskelbyggandet en bra förebyggande åtgärd.

Sen vill jag ha riktigt feta latissimus, det är musklernas Rolls Royce! Allting kommer på köpet!

Anonymous said...

Det här var ett av de finaste, klokaste och smartaste blogginlägg jag läst på länge.

Anna said...

Det här känner jag mer än väl igen mig i! Jag skrev faktiskt ett obehagligt liknande inlägg på min egen blogg häromdagen..
Hursomhelst, du är så klok!

Like A Bad Girl Should said...

Karl Johnsson:
Det svåra är väl att hitta in inre röst i det totala myrornas krig som råder i medier angående kroppsbilder? (åh gud vilken trött liknelse det kändes som...)
Det kan ju ta en sådan lång jävla tid.

Hade länge funderat på att börja styrketräna för att det verkade roligt och tog tag i saken i höstas. Skaffade ett gymkort och började köra på de maskiner jag gillade och det är fan så mycket roligare att träna för att få en lägre tid på att ro tusen meter än att träna för att bli smalare.
Det är roligt, inge ångestladdat, inte förknippat med skuld och förbud och nojja.

Like A Bad Girl Should said...

Anna Nio:
Jag tror att problemet många har (jag tänker lite på Julias text och lite på mig själv) är motsättningen mellan storlek och skönhet.
Jag vill ju också vara det jag uppfattar som snyggt. Ibland vill jag inte ha en klännign som "smickrar min figur", jag vill ha en klänning jag tycker är cool och häftig för att den får mig att känna mig cool och häftig.
Ibland känns det som om man inte ser sig själv för alla träden, hur snygg man är. Man tittar på bilder av folk som aldrig kunde vara en själv och nojjar över att man inte ser ut så, men man glömmer bilderna på folk man tycker är otroligt vackra som faktiskt liknar ens egen storlek. Det är som att det är svårt att koppla ihop att storlek och snygghet inte nödvändigtvis måste hänga ihop.

Like A Bad Girl Should said...

Ano: tackar!