Det jag allra minst vill bli är en martyr.

Jag vill så starkt inte bli det att det ibland gnager små hål i min själ.
Jag vill inte bli någon som så fort jag skriver om mitt privata liv, mitt samboliv eller kärleksliv klagar och gnäller på den andra personens tillkortakommanden.
För tillslut blir det något man koketterar med. Åh titta på mig, det är så synd om mig, mitt liv är så jobbigt och alla är sådana svin, särskilt den jag lever med.
Jag vill inte bli någon som bara klagar på den jag lever med, då kommer jag att välja att leva själv.
Men det är svårt, det är det onekligen.
Ibland tror jag att det är svårare när man uppfattar saker som del av mönster, som större orättvisor än bara min egen, som större är det här ögonblicket.
Den gången den här veckan när jag kände mig förbisedd och tagen för given blir till en symbol för hur hela mitt liv kan komma att bli om jag inte aktar mig. Jag vet inte om alla män jag känner som bor ihop med någon i en relation känner så eller är känsliga för det, men jag gissar på att de inte är det. Jag gissar även på att många är blinda för den känsligheten och inte fattar ångestimpacten det har.
Tänk om det här förhållandet lurar mig att bli "sån"?
Jag vill inte bli en martyr.
Jag jobbar med något jag tycker är roligt och det är en fälla, för så ofta ser jag inte när jag borde ha slutat jobba eller ens att jag fortfarande jobbar.
Det gör att folk väldigt lätt inte tar mitt jobb och min spenderade tid på allvar och det gör ofta att jag känner att det har varit litet väntat att jag gör mer grejer hemma. För jag har ju ingen chef som skäller på mig om jag kommer femton minuter för sent om jag rensar kattlådan och sköljer ur min kaffekopp på morgonen innan jag drar. Jag köper inte det, jag vägrar köpa det resonemanget, att bara för att jag kan disponera min tid mer som jag vill så är den värd mindre.
Jag vill tro att de förhållanden jag haft har fungerat just för att jag inte gått med på det. Jag vill inte bråka om hushållsarbete varje vecka och det finns två sätt att lösa det:
Inte göra mer än det jag uppfattar som min del av arbetet och låta resten vara.
Jag har alltid haft känslan av att det är fel att mitt hem ser ut som det gör, för det är stökigt och lite rörigt. Ofta har det även känts som att det är mitt ansvar att se till att det inte är så när det kommer hem folk. Det har känts som om föräldrar till pojkvänner ifrågasätter MIG om det ser ut som fan hemma, inte dem. Jag har alltid uppfattat det som att en del av att bli vuxen är att plötsligt ha ett veckotidningshem och ha lust att hålla det så. Det jag inte väntade mig var att om jag valde att leva i ett heterosexuellt förhållande så skulle förväntningarna från omgivningen till 90% ligga på mig att vara vuxen på det sättet.
Det finns bara ett enda sätt att överleva: släpp taget.
Det måste inte se ut som ett jävla nummer av Elle Interiör hemma och det är inte mitt ansvar att det ska göra det. Jag har vissa saker jag inte släpper taget om, som jag prioriterar, andra som jag valt att släppa för att de inte är viktiga för mig och för att jag har lagt en gräns för hur mycket som är mitt jobb när jag bor ihop med någon annan.
Jag släpper hellre taget och står för att jag helt enkelt inte har lust att städa mer än jag gör.
Om jag bodde själv skulle jag vara tvungen. Nu tycker jag inte att jag är det. Men jag kan gå med på att man kan ha olika uppfattningar om hur det får se ut hemma och att min inte nödvändigtvis är den som sätter normen som vi måste följa.

Jag vägrar bli martyr.

Och här är är en jävligt bra text om det från Nöjesguiden.
Tack Fiat.