Inte ens stavningsprogrammet här på blogspot vet vad "vestibulit" är.

Kollade precis på Uppdrag Granskning.
Det var hemskt att höra kvinnorna som blivit runtskickade bland gynekologer och barnmorskor för att få hjälp och bara blivit fått kassa bemötande.
Jag har skrivit lite om det här.
Nu hade inte jag vestibulit, men jag låg ju jävligt bra till för att verkligen utveckla det.
Mina p-piller sabbade mina slemhinnor så att det gjorde ont, men jag fortsatte ändå för att jag så gärna ville. Det var ingen som någonsin hade upplyst mig om att det kunde vara farligt, eller att det ens berodde på att just slemhinnorna fungerade dåligt.
Jag gick till flera ungdomsmottagningar, till i alla fall två olika gynekologer och dem fick jag uppsöka på egen hand, jag fick inga remisser från mina kontakter. Jag blev aldrig skickad vidare av de som inte kunde.
Ingen nämnde någonsin ordet vestibulit och jag kunde inte föreställa mig att det var det jag hade. Jag hade ju förstått det som att vestibulit var en helt outhärdlig smärta, så det kunde inte vara det- Det ska sägas att jag när det gäller en hel del saker har ganska hög smärttröskel och en ganska vriden uppfattning om vad som gör mycket ont och gärna bagatelliserar kroppslig smärta.
Alla sa bara att de inte visste vad mitt problem var, att jag såg normal ut och att jag skulle få lära mig leva med att det gjorde ont.
Jag berättade också att jag haft massvis med urinvägsinfektioner och fått mycket penicillin, men det reagerade ingen på. De sa att det kanske var psykosomatiskt och det kändes lite surrealistiskt. Trots att alla påtalade att det var psykosomatiskt var det ingen som föreslog någon hjälp på det planet.
Jag kände mig så jävla trasig. Jag kände mig dålig på alla sätt: det var fel i huvudet på mig och det gjorde att jag inte kunde ha sex. Jag kände mig som om något hade förstört mig, för alltid gjort mig trasig och obrukbar och som om inte nog med att jag redan gick i terapi, det var nu så stora fel i skallen på mig att det gick ut över min kropp så att jag inte ens kunde ha sex. Det gjorde båda sakerna värre.

Den som tillslut gjorde det enda vettiga var min psykoterapeut som sa att "OK, låt oss anta att det beror på stress. Låt bli. Släpp det. Ha inte sex som gör ont, gör annat. Sex ska inte gör ont, ialla fall inte på ett sätt man inte själv efterfrågar. Släpp sexpressen." Och så PRATADE vi om sex. Mycket, länge och analyserande. Det var väl vettigt eftersom det inte gjorde det värre.
Att bryta ångestcirkeln och försöka stressa ner hjälpte en del.
Men det som verkligen knäckte nöten för mig var att sluta med p-piller. Det var, om ni ursäktar liknelsen, som att vrida på en kran.

Och hur ljuvliga de än verkar för andra så är jag färdig med hormoner på det här planet.
Pussy får förbli au naturel från och med nu.

Andra som skrivit om det är  Martin Ezpeleta och Elin Grelsson.
Ni borde dessutom kolla in Helena Bergmans blogg om ni gillar att läsa om sex från en av Sveriges vettigaste skribenter i ämnet.