Tuesday, June 08, 2010

Varför är konsumtion värre än våld, alltid?

Allright, alla bara hatar på den nya Sex & The City-filmen och jag känner mig nödd att ge mina two cents.
Bara av den enkla anledningen att jag älskat serien och kollat på varenda avsnitt. Jag har till och med hyrt den på dvd när inget annat i videobutiken passat.
Jag kommer fortfarande ihåg när den första säsongen gick. Det var 1999, precis efter Felicity på måndagar och jag och Skräphögen satt alltid ihopkurade i hennes säng och åt Fluff direkt ur burken och fascinerades andlöst. Dittills hade i alla fall mitt intag av tv som diskuterade sex bestått av moralkakorna ur Beverly Hills och skandalerna i Melrose Place.
Många gånger har jag inte känt igen mig i serien. Antagligen av många skäl men bland annat för att den handlar om amerikanska kvinnor i amerika och amerikanska män.
Jag har aldrig funderat över att bli hemmafru när jag gifter mig.
Jag har dessutom aldrig hänfallit åt bröllopsporrande, jag kan känna ibland att "ÅH, den klänningen, den skulle kunna vara min brudklänniing!" för att sedan aldrig lyckas arbeta upp mig till full entusiasm och bara känt, äh, skit samma, jag måste väl inte gifta mig för att ha den? Jag kan ha den på lördag på Tech Noir istället!
Jag har heller aldrig känt att ett förhållande är meningslöst om det inte finns ett giftemål synligt på horisonten. Den synen på relationer har alltid känts helt fruktansvärt respektlös.
Men då och då har serien haft helt klockrena ögonblick och satt fingret på något väldigt konkret och ändå hamnat på en avslutande punkt där flera förhållanden till problemet fått fortsätta samexistera.
Men sedan har vi konsumtionen.
Där hamnar vi alltid med S&TC.
Komsumtionen är tom, hetsig, hysterisk och prålig.
Ja, det är den. Ja, det är mycket tröstshopping, dyra saker som man MÅSTE ha för att visa att man är någon, bla bla bla. Det får stå relativt oemotsagt i serien. Eller tja, kanske inte, när Charlotte konstaterar att Carrie har tillräckligt med pengar för att ha kunnat köpa sin lägenhet i garderoben, om hon sparat istället för att köpa skor för 400$ paret.
Och hur tänkvärt det än är så är jag inte dummare än att jag kan hantera Carries shopping, Charlottes galna homestyling och Samanthas cravings efter en röd Birkin. Det är som action för mig. Man kan, precis som i Gossip Girl, frossa i folks märkeskläder, outfits, glassiga jobb, glassiga klubbar, drinkar. Det är fiktivt, jag lever inte så, jag känner ingen som lever så.
Jag tycker inte det är sämre än att frossa i Hong Kong-action eller orealistiskt våld. Det är ingen som kallar James Bond-filmerna för ändlösa odysséer av produktplacering och lyxkonsumtion, trots att det är det de är, dessutom uppbyggda runt precis samma mönster varje gång:

ond kvinna +
god kvinna +
Bond +
sex med båda +
dyra kläder +
dyra prylar +
orealistiskt våld +
orealistiska actionscener
------------------------------
= Respektabel Blockbuster

Jag vete fan, det finns mycket man kan säga om senaste S&TC-filmen, den verkar full av klichéer och exotism. Fine, men är inte jävligt många filmer det? Fulla av stereotyper kring t ex män från mellanöstern och kvinnor. Varför får det passera när det paras ihop med exploderande bilar, kraschande flygplan och dropkickar i huvudet, men inte ihop med Birkinväskor och coctails på dagtid?

8 comments:

Marie said...

Word. Speciellt Bondlyxen var verkligen på pricken.

Sara said...

Jag har iofs upplevt att hatet mot SATC-filmerna har kommit från många besvikna fans. (Mats S har skrivit en bra krönika om att det.)

Själv var jag lite i Star Wars I-denial efter att ha sett första SATC-filmen. För den var inte riktigt lika hemsk som jag hade väntat mig och (SPOILER) jag gillade att Samantha fick välja bort monogamin.

Sedan såg jag om den och förstod inte hur jag kunde ha gett den ett betyg över två.

Jag tror varken du eller jag hade gillat SATC-serien om den bara hade handlat om shopping. Det som gjorde serien var karaktärerna, den vassa humorn, relationerna.

I filmen får vi skor, sjuuukt smörig musik i varenda jävla scen (SATC var aldrig smörig!!!), Charlotte blir en parodi på sig själv, etc, etc. För att inte tala om hemska, hemska Jennifer "St Louise from St Louis" Hudson! Scenen när SJP ger henne en väska och hon bryter ihop av extatisk lycka... Nej, jag vet inte vad jag ska säga...

I bara i en handfull scener fick jag samma känsla som i serien. Det gjorde det hela nästan ännu värre. Det visade att de fortfarande kunde göra det på rätt sätt, men valde att inte göra det.

Jag kommer nog aldrig att se tvåan, nej.

Sedan tycker jag, precis som du, att det kvinnoförakt som finns i många av filmernas recensioner är djupt obehagligt.

Sara said...

PS bara för att betona - jag tycker att shopping/glamorfaktorn i serien är grym eskapism, där får den också ta rätt plats... Men precis som Bondfranchisets saga har visat behövs det mer än slick yta (filmerna var ju på väg att dö ut innan de återuppfanns med Daniel Craig och började få handling...)

Dvärghundspossen said...

Jag tycker helt enkelt inte det stämmer att recensenter generellt sett skulle vara snällare mot puckade "mans-filmer" än mot puckade "kvinno-filmer". Kolla t ex transformers-filmerna som sågades längs med fotknölarna... Dom här bil-filmerna (fast and furious) som sågades... finns massa exempel på sågad action. (Däremot är det löjligt att Bond har fått sån status, och hur recensenter glatt kan överse med den skrikande sexismen i klassiska Bond-filmer.)

Annars tycker jag att folk får väl ha olika smak och så, folk får gilla SATC om dom vill - men jag blir tokig på att JAG så stenhårt förväntas älska SATC (åtminstone TV-serien, även om man inte gillar filmerna) bara för att jag har dubbel X-kromosom (obs, detta ej riktat till dej, men till hela medievärlden i stort). Jag vill inte få nerkört i halsen vad jag ska gilla pga mitt kön. Jag råkar spy på SATC, och väljer hellre Star Trek (tror f-n jag t o m hellre kollar på Enterprise, sämsta Star Trek-serien, än SATC) vilken dag som helst. Jag tycker jag får ha vilka TV-serie-prioriteringar jag vill fast jag råkar ha en fitta, men det verkar inte medie-etablissemanget och bloggosfären i stort hålla med om.

Like A Bad Girl Should said...

Sara:
Jo, men jag håller med om att en hel del kritik verkar komma från besvikna fans, absolut.

Den förra filmen... det fanns ändå saker jag gillade med den. Den var inte som serien, men det var ju väntat, det var ju ett annat format. Ibland glimtar det fram, som du sa. På det stora hela är nog ändå ettan en film jag skulle se om.
Däremot är tvåan en film jag känner mig opepp på att se, samtidigt som jag känner att jag kanske BORDE se den för att verkligen kunna validera mina åsikter om den. Det är alltid riskabelt att analysera en film man inte ens brytt sig om att se, även om man VET att man inte kommer att uppskatta den.
Vi får se hur det blir med den saken. Jag tror på rätt sällskap, på dvd och med stora skämskuddar och sprit.

Och shoppingen är ju verkligen bara en kuliss i serien. Det var ju allt det andra som gjorde den bra, att den bitvis var så knivskarp och rolig.

Like A Bad Girl Should said...

DHP:

Alrigt, för det första så har jag träffat tillräckligt med människor i mina dagar för att inte utgå ifrån att alla kvinnor älskar STC. För det andra så känner jag inte att media antar att ALLA kvinnor gillar STC.

För det tredje:
Sure, det finns mycket action som sågas.
Men det finns också mycket film som har en manlig publik som målgrupp som innehåller en massa prylar och prylkonsumtion som INTE sågas för det och det finns en hel del filmer som visar upp stereotyper och exotiserar människor, inte minst kvinnor i många fall, som inte får däng i kritiken på samma sätt som S&TC fått för de exotiserande porträtten av mellanöster och männen där. Jag säger inte att S&TC 2 inte suger, mind you, det verkar den göra, med besked.

Men det känns inte helt rättvist att just DEN HÄR filmen får all den här skiten. Är det för att alla väntar sig mer av S&TC och i såfall, varför det? Och ska det isåfall tas som en komplimang?

Björn said...

den här recensentionen tycker jag var bra ;-) btw en är en häst:

http://mullberga.se/film/2010/06/02/recension-sex-and-the-city-2/

/b

Anonymous said...

Att 'kvinnor' till skillnad från 'män' inte kan hantera fiktion utan bara suger upp den passivt är en fördom som sjukt nog hållit i sig sen man gnällde på kvinnors romanläsande på 1800-talet (minst). Pinsamt.
Samtidigt anser jag att konsumism är ett reellt problem, speciellt när den likställs med feministisk frigörelse - vilket gärna görs i samband med sex and the city. Men att gnälla på ett enskilt stycke feminint kodad populärkultur är ju knappast någon
problematisering av det.