Dag 2: Do you remember the first time? I can't remember the last time...

När det gått tillräckligt lång tid vet man vilken den var.
Alla de där gångerna när man tänkte "men NU! den HÄR gången är det första gången jag är kär på riktigt!", varje jävla gång.
Men sedan, på andra sidan alla pojkar och flickor med fel eller rätt sexuell läggning för tillfället, genom alla skolstadier och turbulens så vet man tillslut vilken den första kärleken var. Den första personen man kan titta tillbaka på och säga att man älskade, verkligen älskade, oavsett vart det tog vägen eller vad som hände.
Faktum är att jag nog inte visste vem han var förrän jag satte mig ner för att skriva det är och frågade mig, men vem var det då, vilken av dem? Och då bara var det helt klart, absolut, ingen tvekan.
Det var Jakob.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vi träffades via nån bekant och på någon sunkig fest bytte vi låneskivor med varandra och sedan vet jag inte vad som hände.
Vi var jämt ihop med helt andra människor och spenderade mycket tid med att sura på varandra för det.
Sedan gick vi och la oss i soffan och tittade på Cabaret eller Velvet Goldmine på video för hundrade gången.
Gud, jag var så löjligt kär i den här karln att när jag hade sovit hos honom och mitt hår luktade som hans parfym så kunde jag när lektionerna blev tråkiga bara gömma ansiktet i håret och försvinna lite från världen.
Och sedan flyttade jag sextio mil bort och vi fortsatte tjafsa lite när den andra träffade för mycket killar eller tjejer och sedan försvann vi helt från varandra.

Men jag vet hur jag vet att han är den förste jag älskat: jag vill fortfarande inte att något ont ska hända honom. Jag vill att allt ska vara bra för honom resten av hans liv. Och jag håller minnet av att ha varit så kär i honom som en liten lykta, nära hjärtat, som något jag inte vill glömma.