Men people, whats WRONG with you?

Men alltså, OMG, vad är det för jävla nybörja till att röra sig ute i samhället som skrivit den här frågan?
Ja, den gäller alltså vad man gör när någon på tunnelbanan är ohyfsad nog att ta tidningen man lagt ifrån sig på sätet bredvid sig, eller vad man gör om de slinker in på betaltoan när man själv kommer ut utan att fråga.
Alltså, man baxnar ju.
För det jävla första: fem kronor för att gå på toaletten, det är så jävla hutlöst. Det är fan inte konstigt att folk pissar överallt! Vad är det för patologiskt snål människa som blir upprörd över att folk utan pengar behöver kissa på stan och går in efter dem? Vem blir bitter över det, särskilt när man är färdigkissad och klar?
För det jävla andra: tunnelbanan här i Stockholm är pepprad med gratistidningar. Folk lägger dem på säten eller hänger dem på ställen i t-banan eller bussen. Om man vill behålla en tidning gör man bäst i att hålla den i handen eller lägga den i knät eller väskan. Vad fan är så konstigt med det? Om någon hade ställt en kaffekopp på ett säte jag ville sitta på skulle jag bara flytta den, för kaffekoppen beöver ingen sittplats, vare sig den är tom eller full. Ibland går hela det här med att fråga om lov lite för långt, "hyfs" blir liksom något helt sjukt konstlat. En tidning på ett tomt säte i tunnelbanan uppfattas som övergiven. Det måste man förstå och anpassa sig till. Det är en så allmänt inarbetad sak att man inte kan be majoriteten ändra sig.

Nämen tänk om man skulle ta och kolla på den här filemn för hundrade gången idag då?

VETT & ETKETT I SOCIALA MEDIER:

Om jag har svarat nej på att gå med i din intressegrupp fem gånger och du skickar ut inbjudningar en gång i månaden, då vet jag att den finns och kan söka mig till den om jag ångrar mig. Tro mig, jag kan inte ha missat den vid det här laget.
Du behöver inte fortsätta tjata, det kommer bara att medföra att du tillslut blockeras från att kunna skicka NÅGOT till mig.

HÄRREGUD, har folk ingen normal uppfattning om netikett??

Alltså Ipad.

Är det bara jag som tänker på bindor när jag hör det ordet? Jag menar, "hi, one pack of Ipads please" ligger rätt bra i munnen på ett apotek tänker jag mig?

Vilka är alla bloggares män och hur ser deras hemliv ut?

Jo,
jag tror jag började fundera på det här när jag kollade in lite shabby chic-bloggar.
Jag har då bott med två olika killar. Min inredningsstil är inte vad man, om man nu är någon som gillar att svänga sig med klyschiga generaliseringar, särskilt "kvinnlig".
Jag är förtjust i design från 20-50-tal. Jag gillar art deco, en del jugend, och funkis.
Jag gillar kontrasten mellan de lite stela, rena formerna i funkisen, linjerna och dynamiken i art decon och det helt galet överdådiga i art nouveau och jugend. Jag försöker väga upp dem med varandra. Jag pallar inte när det blir för snirkligt och pimpinett, men jag står inte ut med när det är tomt och sterilt heller.
Men jag känner ändå att jag på något sätt månar om de jag delat lägenhetmed. Ibland är det svårt att inte köpa något man älskar för att den andra hatar det, men jag låter bli att släga hem konstigt färgade jugend-krukor från Villeroy & Bosh från loppisar, så låter B bli orangea saker. Jag får ha mitt crazy asien-temade kök och B får släpa hem hur många askfat från Gunnar Nylund han vill.
Och så hittar man lite common ground. Här hemma består den av femtiotal och funkis. Och samvaron funkar rätt bra.

Men liksom, många av de här människorna får mig att undra. Vill de här kvinnornas män leva med spetsdukar, kritvit inredning, och franska mjölsäckar? Jag vill inte själv falla ner i fördomsträsket och tro att alla män längtar efter mörka möbler och lädersitsar, men när man ser tusen bilder på ett hem och helt klart bara ser den enda personenes preferenser, då börjar det snurra i mitt huvud. Är han helt ointresserad? Hur är det att vara intresserad av inredning och design och bo ihop med någon med noll intresse för det? Får han plats någonstans, med sina grejer som inte är perfekt i stil med hemmets tema? Är det sådana där män som tycker att hem SKA vara "kvinnligt" präglade av en "kvinnas hand" och sån skit, och därmed är cool med spetsdukar och rosenblommor?
Nu läser inte jag Englas blogg, men jag får bitar av hennes liv via Bloggkommentatorerna. Där verkar det finnas en intressant motsättning. De köper en matsalsmöbel som är "hans stil", dvs inte vitt och ljusgrått som allt annat i huset. Hon får ångest och har i ett år letat efter en vit att ersätta den med. Hon visar deras nybäddade säng och kommenterar att "han har bäddat, jag brukar inte lägga kuddarna så".
Jag menar, tala om DETALJSTYRNING. Blir man inte tokig av att bo med någon som är så?

Navelskådande rant om att vara duktig:

Ibland när jag sitter och läser bloggar och statusuppdateringar från vänner och bekanta i omkring min ålder så riktigt känner jag hur man bara är värd något när man presterar.
Man ska jobba jämt jämt jämt, helst vara så passionerad för jobbet att man kan tänka sig att jobba över, jobba helg och ställa in precis allt för ett Viktigt Möte.
Stress och press är något positivt, för det är bara folk med "viktiga" jobb som är stressade. Och visst, det är så det är att vara egen företagare. Man får se till att jobba när folk vill ha jobb gjorda. Men det känns också som en attityd av att "varför skulle någon som jobbar i kassan på ICA vara stressad över jobbet, liksom?"...som att man är så himla mycket viktigare och intressantare för att man är stressad hela tiden.
Man ska gymma och powerwalka i snöstorm för att... ja, man SKA göra sånt! Man ska gilla att träna. Och då menar jag inte träna som i att ha ett fritidsintresse för en träningsform som dans, boxning eller ridning. Tränar gör man för att allt annat ska gå bra, för att underhålla maskinen och den sortens träning, underhållet, det SKA man gilla!
Man ska visa och skylta med vad man äter och det ska helst vara antingen en bajsnödig diet där man nojjar och skäms över varje seg råtta eller så ska allt vara organiskt och dyrt och fint som snus.
Man ska ha barn och man vid en viss ålder och har man väl hittat någon man gillar vid sådär 27, jag då kan man ju lika gärna gifta sig så det är fixat tills man är trettio!
Och man kan inte tacka nej till jobb. Jag säger ja ja ja, hela tiden, till allt och försöker klämma in det och trolla med knäna och blir mini-utbränd var fjärde månad.

Jag finner allt det här så otroligt stressande, det gör mig alldeles matt. Man måste liksom prestera i ALLT man gör!
Det känns som om man inte finns till eller är viktig när man inte jobbar eller visar sina talanger via sin makalösa hobby. När jag ligger och lökar i badkaret med en Staropramen, så är jag en helt ointressant kugge i samhällsmaskineriet, såvida jag inte Twittrar om det på något rebelliskt, feministiskt sätt.
Jag har börjat jobba med min hobby och det har medfört en stor nackdel: det känns som om jag inte har några fritidsintressen.

Och jag behöver INTE gå in i väggen vid 28 års ålder över något så jävla värdelöst som att jag är en attentionwhore som inte känner att jag finns till när jag inte jobbar eller dokumenterar min existens.
Jag gillar den här bloggen, men jag vill inte att den ska få 10 000 läsare om dagen, för jag skulle inte palla det.
Jag tror jag ahr en lösning på problemet.
Jag måste plocka upp gitarren igen. Jag behöver lite ner rock'n'roll i mitt liv.
Jag behöver komma hem, skita i disken, knäcka en folköl och plinka lite Ramoneslåtar om kvällarna. DET är vad jag behöver 2010.
Inte åttahundra nya mål om att öka företagets omsätting eller bli smalare eller fittare eller bättre på att nätverka. Jag behöver något jag älskar att göra som jag inte tjänar något på och därför inte måste prestera något i.
Lite som jag vill ha den här bloggen.

Autentisk reklam från Korea:

Förlåt Anders, men jag var tvungen att blogga den här bilden. För vad är jag osäker på och vad pay offen är vet jag inte heller. Någon i vit labbrock drar ett betalkort i stjärtskåran på en chockad grönsak i slips? o_O

Men vaddå "ta era mattor och flytta", tror alla rasister att alla invandrare har flygande mattor eller?! WTF?

Alltså jag greppar att man kan bli jävligt förbannad när folk beter sig som idioter i en biosalong.
Men att gå så långt att man säger att det är ett invandrarproblem att det finns puckade tonåringar känns väl lite bisarrt? Gå ut till biografpersonalen och säg till
Det är ju inte som om upplevelsen är unik, jag har varit med om samma sak både i Malmö när jag bodde där och här i stan. Jag har på inget sätt kopplat problemet till invandrare?
Fast som alltid är det inte Katrins vredesutbrott som är det riktigt läskiga.
Det riktigt läskiga är kommentarerna.
Fritt saxat ur kommentarsfältet (där det f ö finns 350 kommentarer):

"haha alltså varför klarar ingen av att andra har åsikter? vet ni hur många som tycker som henne men som håller tyst? för att i det här jävla äckliga landet får man inte säga saker utan att bli kallad rasist. men blattarna får säga hur mkt som helst.(...)de låter bara äckliga med sina fula mörka röster (även tjejer) och sättet de pratar på. alla vet att majoriteten av folk som störar sig är blattar. kommer det in ett gäng blattar nånstans så blir ALLA besvikna, i alla afall i tystnad. jag lovar er, alla känner likadant."

"Mycket bra att en av Sveriges största bloggare fått upp ögonen för mångkulturens baksidor. Men man undrar ju varför hon inte fått upp ögonen för detta tidigare? Har hon levt i en skyddad verkstad? Själv har jag många dåliga erfarenheter av blattar. Tack och lov är jag inte en mes som inte kan stå upp för mig själv."

 "blattarna är i minoritet i Sverige. Ändå märker man av de så jävla tydligt. Det måste betyda nåt att så få kan störa så in i helvete. Så fort man öppnar käften mot en invandrare går svensken i taket. Invandrarna själva kan säga vad fan de vill till oss och förstöra för vettigt folk som vill se en film på bio. Blattarna ska knulla våra systrar och mammor, och vi ska bara svälja det. Många av er som kommenterar här är psykiskt sjuka. Katrin har helt rätt. Dra åt helvete alla jävla blattar som inte kan bete sig som folk. Ta era mattor och flytta för fan."

"kanon bra..Blattarna kan inte hålla käften oavsett om dom är på bio eller på affärn..högt och ljudligt ska dom gaåa och skrika till varandra..synd att man inte kan ge dom en el-stöt varje gång dom skrek..(polisen har rätta "lek-sakerna") "

"Nu får ni ge er, patetiska jävla svin. Katrin har rätt i det hon skriver. Jag håller med henne till 100 %. Hur fan kan vi vara så dumma att vi tar in så många jävla blattar. De är på en helt annan nivå än oss - en rudimentär nivå som bara innehåller våld och annat trams. Ta era jävla mattor och flytta tillbaka för helvet därifrån ni kommer. Usch........Katrin - give me five."

Notera alla brudar som ba "AMEN SISTER, håller med dig till punkt och pricka!" Man blir ju helt mörkrädd. Det är väl bara att i förskott gratulera Sverigedemokraterna till att de verkar komma in i riksdagen i September.

Nog för att det är valår, men borde inte sådant här vara förpassat till nyhetstorkan mitt i sommaren?

Jaha, så var det dags igen!
Mona Sahlin har en handväska som kostar 6000 kronor.
Och för detta ska hon upp mot väggen och stenas för detta är en HALV ARBETARLÖN!
Allvarligt talat Aftonbladet, ibland överträffar ni er själva.
Jag hänvisar till mitt gamla inlägg om prinsessornas utskällda "dyrgripar".
Ska vi gissa att det finns många kostymer och portföljer och mobiltelefoner som kostar mer än så i Riksdagen?

Alltså, ursäkta att jag är oförskämd

Nej men jag tror inte jag orkar skriva någon längre kommentar om Magnussons brutala sågande av könsneutrala pronomen. Det känns som ett tilltag från någon som söker bekräftelse.
Man får de läsare man förtjänar och väljer man att blogga på aftonbladet och därmed adoptera hela deras läsekrets, tja, då känns väl sådana här konstiga utbrott plötsligt inte så konstiga .
En feminist som gillar att hela tiden skjuta ner nästan alla andra feminister som uttalar sig nästan jämt, jag vet inte om jag någonsin sett en mer klockren Daddys Girl någonsin? Kan det bli mer Aftonbladet?

Tillägg:
"Den" ser jag som ett pronomen som det inte är helt respektfullt att använda om människor om inte den absoluta nöden kräver det? För mig är det ett pronomen för saker och kanske djur.
Har ni någonsin provat att kalla en bebis i en vagn för "den"? Ni vet inte vilket kön barnet har och säger milt "Vad ska den heta?"
JÄVLAR I DET vad folk kan bli arga över det. "HAN ska heta VIDAR!" fräser de.

Hej, om ni känner er träffade:

Jag läser en massa bloggar. En del gillar jag en del inte. En del håller jag inte alltid med, fast jag gillar dem. En del håller jag sällan med, men gillar dem ändå.
 Anledningen är att jag ändå läser är att ni får mig att tänka. Om jag skriver och länkar till er och det ser ut som om ajg tycker ni är helt bananas behöver det inte vara så. Det är möjligt att jag läst hos er, börjat tänka, insett att jag inte håller med och formulerat något eget, utan att för den sakens skull tycka illa om er.
Hejdå.

Typ en triljon efter alla andra har jag läst Män Som Hatar Kvinnor.

Det som fick mig att tillslut läsa den var när min pappas fru sa "Ja och hon Lisbeth Salander, hon är ju så häftig och ser så häftig ut, henne gillar jag!"
WTF? tänkte jga. Vem är du och vad har du gjort med 50-plussaren som alltid klagar på mitt avskavda svarta nagellack?
För det första ska jag säga att det här inte var den typ av deckare jag gillar, så jag är uppenbarligen inte målgruppen. Jag gillar gamla pusseldeckare, gärna innefattande giftmord, vanvettigt intrasslade familjeförhållanden och lite dekadens. Jag gillar thrillers och slashers och mysterier och gore och jag älskar folk som har ett intressant språk när de skriver.
Det har inte Stieg Larsson.
Han må inte vara någon Camilla Läckberg, men han är ingen Sarah Waters heller.
Det första som slår mig är hur alla låter som i en svensk deckare på TV. Typ Beck eller Wallander. De låter som ett manus. Tack och lov är inga sexscener noga beskrivna i boken, tack och lov, tack och lov.
Jag menar, hur många gånger i ett kapitel kan man skriva dot.com-företag? Måste man skriva ut hela webbsideadresser? Måste man skriva "Hon fällde upp sin dator i toppklassen, en Mac Book Super Power med processor G4567 och 234567 megahertz och öppnade mailprogrammet Eudora och gick samtidigt in på www.google.com? Kan man inte bara skriva att hon kollade mailen och gjorde en sökning på internet? Man måste inte namedroppa in i oändlighet för att skapa trovärdighet och man måste inte beskriva allt teknikrelaterat in i minsta detalj. Man måste inte skriva "en ipod, en musikspelare stor som ett visitkort med rymmer en hel skivsamling, en dyr present". Man kan skriva "en ipod".
Det gör den lite seg för mig. Det som får mig att ta mig igenom den är att jag hela tiden väntar på hur Lisbet ska vävas in, vad hon ska ta sig till i nästa avsnitt hon får.
Lisbeth Salander är väl det enda som gör boken värd att diskutera.
Samt det faktum att Rigmor Robert konstaterat att hon inte kan finnas på riktigt.
Hur som helst, Salander, jag känner mig lite förvirrad av porträttet av henne.
Beskrivningarna av henne är så exotiserande, som om hon vore ett väsen från en annan planet.
Vilket irriterar mig på ett rätt personligt plan eftersom hon är den enda personen i hela boken jag kan identifiera mig med, den enda jag kan relatera till och känner sympati för. Det som som om Stieg sett något på stan och försöker beskriva det. Han känner ingen som Lisbeth, men han har sett folk som henne på stan och nu försöker han beskriva det han sett utan att helt veta hur han ska benämna det, vad det har för namn. Det är inte en murvel eller en snut, eller en punkare. För punkare, det skulle han veta vad det var och relatera till. Det här är Något Annat. Musikerna hon gillar ser ut som "vampyrer från yttre rymden", hon klär sig och sminkar sig som om hon vore "färgblind", hon har stubbat hår och stora kängor och är tyst.
När jag läser hennes personporträtt får jag intrycket av att den som skriver skriver helt och hållet från ett avståndspersketiv. Han hade lika gärna kunnat skriva om en alien eller en dinosaurie. 
Nu är inte boken i övrigt full av fantastiska personporträtt, det ska sägas.
Och jag kanske bara reagerar på det för att jag läst en massa böcker skrivna av typ Lisbeth Salander, med ett insider perspektiv på märkliga tjejer som ligger med tjejer och spöar folk.
Men jag får hela tiden en känsla av att boken är skriven för en särskild målgrupp. En målgrupp för vilken man måste förklara internet omständigt och utmåla Salander som ett UFO, eftersom målgruppen har ungefär det förhållandet till båda delarna.
Det stör mig lite, för samtidigt som jag onekligen tycker att hon är en häftig hjältinna så blir det lite trist att hon samtidigt beskrivs så långt bortifrån.
Och Rigmor Robert liksom, jävla apa. Rip Ride har väl redan sagt allt av vikt om artikeln.
Vaddå liksom, kan inte ni se er själva smälla en golfklubba i huvudet på någon som misshandlar någon ni gillar? Eller för den delen i huvudet på någon som våldtagit er? Jag känner mig inte vidare främmande inför det.
Sedan finns det en sunkig sida av porträttet och det är når hon liksom ska göras hanterbar genom att trots all sin spretighet och ogreppbarhet ändå måste gå att ta in och då kommer det väl till pass att beskriva henne som något slags "väsen". 
 Alla män verkar bli kåta på henne, helt oförklarligt. Alla som får chansen (och de som inte får det) vill ligga med Salander. Många tar sig friheten att tafsa på henne.
Det är viktigt att poängtera att hon är så smal att hon skulle kunna vara anorektisk men inte är det, många gånger, om och om och om igen. Gawd dammit, det är ingen som beskriver Mikael Blomkvists kropp sådär ingående! Varför måste alltid hjältinnor gå igenom det där filtret? Vi beundrar henne för att hon slår en golfklubba i skallen på skurken men det är åh-så-viktigt att hon samtidigt är späd och såbar på något sätt. Trots att hon uppenbarligen är en människa som är kapabel att inte bara försvara sig själv och andra och lösa för många helt ogreppbara problem så får hon inte lov att passera helt utan offerkofta utan måste göras såbar och "mänsklig" genom att porträtteras som någon som potentiellt sett kan bli utsatt för övergrepp av män på grund av sin storlek och provokativa utseende.
Det blir lite obehagligt.
 Jag lämnas med en känsla av att böckerna är skrivna för ungefär samma målgrupp som Stieg själv ingår i, dvs folk som aldrig känt någon på nära håll som påmint om Salander och som därför är hemma med porträtteringen av henne som en totalt alien. Det känns som samma målgrupp som behövde få internet och datorer noga förklarat för sig 2004.
Men det får mig att undra om alla män känner sig helt hemma med porträtteringen av att de allihop i hemlighet är kåta på vesäntligt yngre alternativa tjejer som ser farliga och arga ut?
Jag hopppas inte det, men det skulle ju sannerligen förklara en hel del av mina upplevelser. 

Någonstans landade jag och J i vår diskussion i det faktum att Stieg nog, trots allt, gjort mer gott för alternativkidsen än tvärtom. Hur han än beskriver henne så har han valt en sur, otrevlig tjej med inte helt heterosexuell läggning och med halva håret avrakat till sin hjältinna och det förlåter en hel del. Eller som någon stofil på Metro uttryckte det när Årets Stockholmare skulle utses: "Stockholms cyberkids har fått upprättelse".
Haha, cyberkids liksom, vem fan har frivilligt kallat sig det efter 1997?

Ett litet tips till dig som försöker byta lägenhet via bytarsidor:

Gå aldrig aldrig aldrig in på forumen och läs diskussionerna.
Tro mig, det är fullt av folk utan netikett, som inte kan hantera vare sig interpunktion eller använda mindre än 3 (!!!) utropstecken efter allt.
Folk startar också gärna diskussioner om varför just alla deras byten plötsligt försvann, som om det ens fanns en chans till någon slags diskussion kring det.
Man vill inte veta så mycket om folk man ev ska byta lägenhet med. Det räcker med att behöva mejla med dem.

Blir folk helt dumma i huvudet när de ska kommentera på en blogg där någon är gravid?

Jag tänker på Katrin Zytomierskas blogg. Folks om kommenterar där är ju helt dumma i huvudet för tillfället. Så fort det handlar om barn och att bli mamma, då är all känsla för ironi som bortblåst. Man FÅR INTE skämta om Det Heliga Föräldraskapet!
Det är helt fantastiskt!
Man fattar ju varför bloggen  Söderfamiljen blivit så stor, man går ju dit för att läsa kommentarerna från folk som bara inte kan hålla sig utan bara är helt seriöööösa.
De tror PÅ RIKTIGT att hon ska ha ungen sovandes själv i brygghuset och arljerar över hur hemskt det blir att vara på landet med ett kolikbarn.
Alltså vissa föräldrar är så jävla vidriga, det är som att det blir uppenbart vilka som aldrig haft några intressen och gjort föräldraskapet till sitt enda intresse, vilket de ägnar sig åt med liv och lust.
Andras människors föräldraskap ska dissekeras och recenseras, folk ska dömas och moralkakor ska formligen tryckas ner i halsen på folk.
Jeezuz!
Folk är fan så dumma i huvudet att man blir imponerad ibland.

Slagträ i alliansens valrörelse?

Det här är så jävla pinsamt.
Hur jävla kallhamrad får man vara?
Liksom folk dör i rasmassorna på Haiti. Sluta förvandla det till en jävla poäng i valrörelsen! Det ser så förbannat illa ut! Eller förresten, gör det, då kanske det blir regeringsbyte i september.

Astmakatt

Enligt lagen om alltings jävlighet blir katter aldrig sjuka på vardagar innan klockan sex.
Däremot blir de gärna sjuka på helger.
Söndagens nöje bestod av att minsta katten hostade mer än någonsin och när hon inte hostade så andades hon väsande. På telefonen sa vetrinären att är det mask, då klarar hon sig till måndag men är det astma så borde vi komma in. Ja, hur fan skulle vi kunna veta? Så när hon hostade så att hon kräktes fick jag nog och åkte till akuten och där blev det röntgen och hela baletten.
Visade sig att katten har stora lungor och antagligen alltid varit lite astmatisk, men att kylan triggar astman och att hon nu fått en infektion.
Hej penicillin och kortison.
Hejdå alla pengarna.
Nu är hon sur men andas i alla fall inte som ett tröskverk.

Fan, vad gör man nu? Ska man ha inhalator till katten eller?

En vodka lime som heter duga:

Ingredienser: 6 isbitar, två hela lime, en hel citron, 4 cl vodka. Om ni är mesar kan ni späda med ett par cl Scweppes Grape eller liknande.

Skär några tunna små skivor lime att lägga i glaset. Pressa citronen och limen och sila ner saften i glaset. Häll i vodkan genom silen över det bortsilade fruktköttet.

Drick och grina. Den må se oskyldig ut, men vuxna men has been known to say "ÅH FY FAN HUR KAN DU DRICKA DET DÄR!" som spontan reaktion. Me? Me loves it!

Lämpligt soundtrack: allt med Leila K.

Livskvalitet: snowballs med Aalto-formade isbitar.

Alla hemvändarångestars stora moder

Gud vad det har yrats om hemvändarångest på internetz, i typ alla bloggar känns det som. Alla nojjar över att åka hem över jul och träffa alla från sitt "gamla liv" och stå på samma sunkiga pubar som innan de flyttade och ha ångest.
Jag flyttade då för tio år sedan.
Jag flyttade inte ifrån en liten stad, utan snarare Sveriges tredje största. Eller tredje rikets största stad, som vi gillar att minnas den. Jag skulle egentligen bara bo borta i ett år och sedan flytta "hem" igen. Jag tror inte att jag någonsin tänkte flytta tillbaka, när jag tänker tillbaka på det. Ögonblicket jag satte mig på tåget för att göra flyttresan lämnade jag Malmö för gott. Jag har aldrig tänkt tanken på att flytta tillbaka, det har alltid varit min största skräck att av någon anledning tvingas till det. En sommar var jag tvungen att i princip pendla ner och vara varannan vecka i Malmö. Det var hemskt. Inte bara för att jag var tvungen att spendera all tid på sjukhuset med Mamma utan för att jag tyckte stan var mestadels hemsk. Då ska jag ändå erkänna att det ändå känts bättre med åren att komma ner, mycket just för att staden inte är mitt hem längre. Jag reser bort, inte hem och det är en lättnad. Jag får längta hem och när jag tillslut rullar in över bron vid Årsta dansar det i magen av lycka över att vara hemma igen.
Det var inte förrän jag var nere nu i julas som det till fullo slog mig varför jag aldrig snuddat vid tanken på att flytta ner igen: jag hatar Malmö. Åh, som jag hatar det, det är en sådan skitkorv till stad, jag står sällan ut mer än en vecka. Jag hatade den redan när jag bodde där, tillräckligt mycket för att som 17-åring skaffa mig ett jobb och lägenhet i Stockholm och dra.
Ert Malmö kanske inte är en bajskorv, men mitt är det.
I Malmö är jag rädd. Det sitter fortfarande i, som skit under naglarna. Jag är inte osäker inför gamla klasskompisar och känner att jag måste bevisa mig. Jag är rädd för min fysiska säkerhet, för en del ränder går aldrig ur. Det finns ingen nostalgi över att åka dit.
En majoritet av mina vänner förvandlades till småsinta intoleranta puckon när jag flyttade. Spydiga kommentarer om Stockholm och om det var så "häftigt" där (inte roliga skämt mellan vänner, gifta pilar), ett evigt gnölande om att jag inte höll tillräckligt bra kontakt, skickade för korta brev eller vykort och annat galet trams. Säga upp kontakten med någon för att de skriver FÖR KORTA BREV, ta och skärp dig din jävla tönt, du vet vem du är! Jag har aldrig ens orkat ta i tag med dynamiken mellan Stannarna och Flyttarna, den som är alla Hemvändarångestars stora moder. En del av mina vänner valde att stanna, andra att flytta, vissa mycket längre bort än vad jag gjorde. Jag har nära vänner kvar av båda sorterna, men en del har så att säga sorterat ut sig själva.Jag blir inte nostalgisk i Malmö. Jag tycker det är skönt när staden förändras. Mina tonårs ångeststad försvinner mer och mer, alla platser där hemska saker hänt byggs bort och det gör mitt hjärta lättare för varje år. "Hemvändarfesterna" är är inte av samma sort i Malmö som i t ex Helsingborg eller Växjö. Malmö är för stort, med för många hemvändare från för många klickar. I Helsingborg (där den kvarvarande familjen nu residerar) går folk på Tivoli på juldagen. Jag går inte dit, för jag känner absolut ingen i Helsingborg. I Malmö går jag ut med de vänner jag har kvar. De är inte många nu för tiden, men jag är okej med det. Hemvändarångesten dog totalt när min Mamma gick bort 2003. Malmö var inte längre på något sätt ett hem. Mitt barndomshem var borta, mitt andra barndomshem i Farmors hus var borta. Pappa flyttade till Helsingborg och därmed var Malmö plötsligt ett ställe jag besökte kanske en vecka om året sammantaget. Med Mamma dog också allt jag brukade vara när jag bodde i Malmö, alla kopplingar försvann. Jag åkte inte längre busslinje 14, vilken jag åkt för att komma till mitt föräldrahem i alla år och då klipptes en vesäntlig bit av min historia där bort från mig. Det var som att kapa en jävla boja. Aldrig mer behöva åka förbi MAS och tänka på alla gånger jag gått genom korridorerna där för att träffa Mamma. Aldrig se folk från min gamla skola eller gamla grannar. Aldrig se det fula gamla köpcentrat eller villaområdena eller Apoteket där jag hämtat ut en miljon recept åt Mamma. Aldrig behöva åkta över bron där jag brukade stanna och titta ner på trafiken på väg till skolan. Jag har inget kvar där. Jag har ingen att bevisa något för, ingen att mäta mig mot, ingen som kan döma mig eller snäsa mig eller fryna på näsan åt mitt nuvarande liv. Jag har inte och hade aldrig förr heller någon ambition att gå ut på sunkiga barer jag brukade gå till, för jag flyttade när jag var 17 och hade inga stammisbarer. Jag har inga pinsamma ex att försöka undvika. Jag hade en stad full av platser där jag blivit kränkt. Jag kommer inte hem och känner bitterljuva. Det är inte en förlust jag sörjer, något jag längtar tillbaka till eller är nostaligsik över.
Malmö är för mig en tjocktarm man måste färdas genom för att komma till Köpenhamn och det enda bra med Malmö är att det ligger nära Köpenhamn. Hemma är Stockholm. Här känner jag mig, trots allt, trygg. Det här är mitt ställe där jag byggt hela mitt liv under hela 00-talet. Jag kanske lämnar det så småningom, men det har varit mitt hem mer än Malmö någonsin var. Jag vill aldrig tillbaka dit.

Katthemmet Kompis har brunnit ner.

Nu föreslår jag att ni går hit och kollar om ni kan hjälpa till med något.

Är vi verkligen där igen?

Det här är kanske de dummaste jag läst på länge.

Folk som har pengar ska leva som om de inte hade det, för att inte göra de stora, lågkonjuktursfattiga massorna gladare? De ska dessutom sälja det de har som är dyrt på auktion för att hjälpa behövande. Är ni helt bananas eller? Vad är det som är vettigt i det här konsumtionsresonemanget?
Jag fullkomligt hatar när folk ska börja diskutera konsumtion och direkt, BLAM, formligen kastar sig över kvinnor och deras dyra väskor. Det är knappt ens toppen av isberget!
Liksom hallå, kan inte alla fondmärklare kring Stureplan bara sälja sina Mont Blanc-pennor?
Kan inte Kungen sälja sina dyra bilar och skänka pengarna till välgörenhten?
Det är helt okej att slira runt i innerstan i en Ferrari men så fort någon vevar en Hermés Birkin framför kamerorna (och inte någon jävla exklusiv Victoria Beckham White Croc Birkin för 250 000 spänn, utan en helt vanlig Birkin) blir folk som tokiga.
Varför blir folk förbannade över att apanaget skulle gå till märkesväskor, men inte bilar eller båtar? Vidare: jag betvivlar inte att det här är en familj som utan att tulla på representationspengarna har råd med sin livsstil och det stör inte mig. Det stör mig mer när folk som Mogi plötsligt bestämmer sig för att låtsas gå på A-kassa i 2 veckor och ska leva på samma summa, fast hon bor hemma med all tänkbar lyx inom räckhåll och inte på något sätt kan drabbas av att leva på A-kassa. Hennes ekonomi kommer inte att rasa ihop, hon kommer inte att bli vräkt eller hamna hos Kronofogden. Hon kan bara inte hansla Marlene Birger-tunikor för 2000 kronor styck i några veckor och måste ha hemmakvällar istället för utekvällar. Det tycker jag blir ett sådant totalt hån mot alla som inte har en sådan fantastisk back-up att luta sig mot när de blir uppsagda.
Vidare kunde de inte gräva upp något värre än en Birkin som ska ha varit en privat gåva och en Bottega Veneta för 17 000 spänn. Sist jag stod på Harrods tummade jag på Valentinoväskor för över 40 000 kronor. Utställda på display för att helt vanliga rika kärringar skulle kunna köpa en, inte bara kungliheter. Jag lovar att Östermalm är proppfullt med kvinnor som har väskor för det mångdubbla och gärna skyltar med dem.
Så fort konsumtion ska diskuteras så är det kvinnors modekonsumtion som ska upp på galgbacken känns det som. Jag är så förbannat trött på det. Jag får hela tiden en känsla av att det här är ihopkopplat med hela förebildsgrejen, att offentliga kvinnor jämt måste dömas så hårt.
Samtidigt ska designframgångar hyllas. Jag fattar inte, varför ska de som gör grejerna höjas till skyarna och de som köper dem skjutas?
Camilla Thulin, vad tänkte du?

Ni ser den röda tråden va?

Härregud

Hade en helt galet härligt kväll i lördags.
Det fanns en del milstolpar längs kvällen.:
1. Smink och vodkashots med litauisk vodka på Lilla Essingen.
2. Fernet Menta på AG's
3. Jäger på Tech Noir
Såhär: om jag dricker någonting annat (vilket vi kan konstatera att jag gjorde i lördags, utan att nödvändigtvis specificera vad) lyder ekvationen att en enda shots kan tippa mig över alla tänkbara kanter. Vad multipla shots kan göra går inte att räkna ut.
Trots det var kvällen härlig, om än lite kaotisk. Och jag har en känsla av att jag lät käften gå en del.

Saker än så länge inköpta på mellandagsrean: 0

Jag tror jag dödade hela min shoppinglust med att
1) köpa lite nyproducerade nya kläder under hösten
2) ta en vända på Kosta Outlet innan jul och köpa lite saker jag velat ha länge till vesäntligt lägre pris
3) få en sanslös bunte julklappar.
4) köpa en massa julklappar

Jag gillar verkligen att handla second hand, men den här hösten har varit så fin i modeväg och det har nästan känts lite exotiskt och lyxigt att köpa "nya" nya kläder, inte på rea utan bara för att man vill ha dem. Har inte gjort det på evigheter.
Och mellandagarna... jag vet inte, den typen av intensiv koncentrerad rea tenderar att bli så hysterisk, man köper saker man inte vill ha sådär själaskriande mycket. Jag tror jag håller mig till slutet av januari och plockar några nya bastoppar på Gina Tricot, and that will probably be it.
Jag tog en vända i Malmö, men folk var som djur, det var helt sjukt. De tog saker från hyllor och galgar inne på Gina T coh sedan bara släppte de sakerna i fel storlek på golvet. Jag ville bara ge prick alla tonårs-Barbies där inne en örfil och säga till dem att skärpa sig.

Nä, jag tror fan jag stannar hemma hela den här rean.

2009: