2010, hejdå!

OK, så 2010, fan vilket skitår. det kan bara bli bättre nästa år. Eller, det fanns fab saker 2010, 3 suedekonserter tex. Men mellan dem var det mycket bajs. Jag önskar mig ett år utan det.



Jag önskar mig ett 2011 utan ångest. Tack på förhand.

Hemma igen!

Alice Neel på Moderna

Och kakor. Man vill ju inte vara sämre än niotillfem.

Toto, I don't think we're in Kansas anymore.

Körsbär i rom:

Gotte!

Läser ständigt böcker som gör medresenärerna illa till mods:

Tack finaste Sara för julklappen!

Men jaha...?

Både den här krönikan  och den här krönikan tycker att det råder en för stark konsensus om HUR man får #prataomdet.
Dock gör ingen av dem det de efterlyser, dvs bidrar till samtalet med någon nyanserad reflektion på ämnet, som är större och mer analyserande än att berätta om en personligerfarenhet.
Givetvis får man efterlysa den typen av inlägg utan att själv vilja dela med sig av självupplevda saker.
 Men det låter ju inte som om någon av de kritiserande skribenterna är intresserade av att delta i samtalet, utan bara kritisera tonen i en diskussion de inte verkar ha något vettigt att tillägga till?

Fler klappar:

Frän älskade:



Från chefen:



Från älskade igen:

Juldag:

- Posted using BlogPress from my iPhone

Flashback: av troll, för troll

Hörde kommentaren "Men det är inte BARA dåliga saker på Flashback..." och "Det är högt i tak på Flashback".
OK, så please enlighten me. För jag har läst för många trådar i sexforumet för att någonsin vilja ligga med en karl jag inte redan känt i flera år (tack Tanja S!) och skvallertrådarna om vilka kvinnliga kändisar som "tar den i tvåan" eller allmänt nazzebabbel om att alla som lyckas i media är judar verkar kamouflera det "bra" innehållet jävligt väl.
Och högt i tak. Härligt när "högt i tak" blir synonymt med att våga häva ur sig precis hur mycket sexistisk och rasistisk skit som helst. Flashback verkar vara något så unikt som ett forum av troll för troll där ALLA är foliehattar.
Ge mig en tråd på Flashback som inte får mig att kaskadspy efter två sidbläddringar.

Det är märkligt vad man kan bli sentimentalt fäst vid

En trasig gammal parfymflaska t ex. Den funkar inte. Men den var mammas.

Julklapp från älskade:



Julklapp från chefen:

Julklapp från far!

V&R! Loves it!

Tonight, thank god it's them instead of us!

Julfika på stan!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Husfriden, igen.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om den där husfriden jag nämnde innan, eftersom debatten om snällsex och när sex som inte godkänts i förväg blir ett övergrepp och hur man ibland som potentiellt offer kan "tvätta" situationen.
Också för att jag fick en kommentar i förra inlägget som jag skrev ett svar som blev så långt och grötigt att det verkade höra hemma i ett nytt inlägg istället för kommentarerna.
Först vill jag poängtera två saker som är själva grundstenarna för hur jag ser på sex.
För det första: sex är allltid på den som vill minsts villkor. Den som vill minst är den som får bestämma vad som görs och takten det görs i. Ingen ska bli tvingad över sina gränser, att gå för snabbt fram eller göra saker de inte vill. Om partnern som vill mer tycker det är viktigare än sin partners välbefinnande får hen hitta någon annan att ha en (sex)relation med.
För det andra: sex är inget någon någonsin har rätt till att kräva av en annan människa. Människor har olika stort sexbehov. Den som vill mindres inställning ska inte offras till förmån för den som vill mer.
Jag förstår Billings argumentation om att det är skillnad på våldtäkt och våldtäkt, på olika övergrepp. Att bli våldtagen under hot om våld eller med utövat våld från förövarens sida är inte samma sak som att gå med på att ligga fast man inte har lust, eller att gå med på att ligga efter tjat.

Självklart lämnar det också helt olika spår hos människor för att vi hanterar saker olika. Alla blir inte djupt traumatiserade av en våldtäkt. Alla blir inte djupt traumatiserade av vakna av att någon har sex med dem även om de inte ville att det skulle hända.
Men det här "snällsexet", sexet för husfridens skull, jag tycker det odlar en ganska obehaglig kultur.
Det finns ett slags inbyggt hot i den typen av sex som inte nödvändigtvis alls handlar om våld, utan snarare om trygghet. Om att sex är något man är skyldig sin partner i en relation och därför "ställer man upp". Eller att det är något man är skyldig efter att man gått hem med någon och därför "ställer man upp".
Så man har sex för att inte skapa dålig stämning eller för att undvika att sätta sig i en situation där det outtalade "Annars..." som hänger i luften kring husfridssexet ska bli verklighet. Vad händer om man inte ställer upp på sex när partnern vill? Är hen otrogen? Älskar hen en mindre? Tror hen att hen inte längre är attraktiv? Kommer det att bli taskig stämning i förhållandet?
Men eftersom man inte blev direkt tvingad med fysiskt våld eller hot kallar man det inte heller en våldtäkt, vilket är rätt rimligt. Man uppfattar sig inte som ett våldtäktsoffer. Man kanske inte ens kallar det dåligt sex i slutändan. Men faktum är ändå att om lusten fått styra hade man tackat nej just då. Man upplät sin kropp åt någon annans behov och ignorerade sina egna. Det är inte en vidare bra grund att bygga ett trevligt sexliv för alla inblandade på, men jag skulle även vilja vara fräck nog att påstå att det inte är en vidare bra inställning att bygga en relation å. Den att den ena parten har rätt till att nyttja den andras kropp och inte respektera en önskan om att inte göra det. Om man har sex man inte vill ha är det inte förvånande att sex inte är så skönt. Det är ofta en rätt kass förutsättning för att vilja ha mer sex att leva under trycket att man kan bli skuldbelagd om man nekar sex.
Nu hör jag hur några foliehattar därute börjar yla om att då kan man ju ALDRIG ens ta initiativ vill sex, för det räknas som tjat och respektlöst.
Men ett initiativ till sex behöver inte som regel följas av utpressning i form av sura miner och dålig stämning. Om det gör det är det en ganska tydlig vink. Det går att både ta initiativ och ta ett ej.
Jag har inte sex för husfridens skull. Om jag inte har velat ha sex har jag sagt det: jag inte vill nu. Jag kräver respekt för det i en relation och det brukar jag klargöra väldigt tidigt, helst innan en sådan situation uppstår om det är möjligt.
Det finns en mycket enkel anledning till det. Jag har blivit utsatt för tre övergrepp av olika art, tre helt olika situationer, men all tre situationerna solklart möjliga att polisanmäla. Man får fråga om det och diskutera men ovillkorligen måste ett nej från min sida innebära ett omedelbart stopp. Jag kommer aldrig att kunna ha en relation med någon som inte respekterar mitt nej, för jag kommer att tappa lusten att ha sex med en sådan person helt och tappa respekten för dem. Min lust att ha sex är helt beroende av att jag vet att mina gränser respektera och min sexlust är väldigt väldigt värdefull för mig. Den är faktiskt en av de saker jag är mest rädd om hos min kropp.

Min sexlust och mitt hår, det är det jag pysslar om mest.

Den där jävla husfriden.

Men vad roligt att ett gäng snubbar plötsligt tagit sina föraktfulla kommentarer ut från prataomdet-hashtaggen på Twitter och blåst upp dem till fullfjädrade blogginlägg! Det började ärligt kännas lite trist att se tråden drunkna i gnäll om varför vi ska prata om det. Liksom, OK, snubbar, ni ser inte poängen. Det kanske sorgligt nog är behöver fundera över de här.
Å andra sidan känns det lika symptomatiskt att jag väljer att ta Pelle Billing som exempel på debattör i den här härvan som att han tar Fotbollsfrun som exempel på radikalfeminist. Radikalfeminist, tillåt mig skratta!
Visa mig en debattör som faktiskt skyltar med att hen är feminist, och inte ständigt hatar på desamma, som använder dylikt sexistiskt skitsnack. Visa mig!

Men det  här tycker jag är ett intressant citat:
"Var går gränsen för våldtäkt? Jag brukar uttrycka mig så att våldtäkt handlar inte om oönskat sex, utan det handlar om oundvikligt sex. Att “ställa upp för husfriden” är inte våldtäkt, trots att det handlar om oönskat sex. Om du inte har möjlighet att undvika sex ska det däremot klassas som våldtäkt"
Husfriden, vad är det? Vad är det som ska hända om man inte vill ha husfridssex? Vad händer? Blir det bråk, dålig stämning? Blir man slagen? Är partnern otrogen pga sexbrist?
Att KÄNNA sig tvingad att ha sex man inte vill ha för HUSFRIDENS skull, det känner jag är ett ganska högt krav att ställa på någon. Hur vore det att försöka låta bli att tvinga din partner att ha sex de inte vill ha, för just husfridens skull?

Tur vs otur

Det finns en sak jag funderat på när det gäller det här med att Prata Om Det, 
efter att jag läste Johanna Koljonens text i DN.
Så många gånger innan har jag skrivit långa inlägg här i bloggen bara för att irriterat deleta dem när jag läser igenom resultatet.
Det är främst av två anledningar.
För de första för att jag alltid någonstans i texten omskriver många av mina upplevelser som att jag "haft tur".
För det andra för att jag ständigt börjar rättfärdiga situationerna jag refererar till.
Jag har haft relationer med rätt många rätt fantastiska människor, till och med när jag var väldigt ung. Folk jag varit ihop med som frågat vad jag ville göra och hur mycket. Som ingjöt ett förtroende för människor hos mig genom att fråga vad jag ville och genom att aldrig ifrågasätta mina gränsdragningar utan snarare försöka ta reda på var innan de korsades.
Jag mår lite dåligt av att kalla de erfarenheterna för tursamma, för jag vill fortfarande inte tänka mig att de är undantag. Det känns så respektlöst.
Och att ständigt hamna i fällan att försöka försvara mitt beteende i olika situationer känns också sunkigt, men jag inser ju varför jag gör det.
Det är tydligt inpräntat i mig att man inte kan ta för givet att folk inte ska utnyttja en om de får chansen. Det har fått mig att betrakta varje gång jag hamnar i en situation där jag skulle ha kunnat bli utnyttjad men inte blivit det som en gång när jag haft "tur".
Varje gång jag gått på fest, blivit lite full och somnat i någons soffa. Varje gång jag hånglade med någon i en mörk vrå på på samma fester och de inte tjatat om "mer". Varje gång jag sovit över hos en killkompis som inte försökt ligga med mig.
Men jag har ju inte "haft tur".
Jag har varit med människor med respekt för andras gränser. Men de är i stark kontrast till de människor som skitit fullkomligt i mina gränsättningar även om de är många färre.
Också för att det skulle betyda att de gånger när folk skitit i mina gränsdragningar varit gånger när jag haft lika slummässig "otur", vilket ju är helt bisarrt. Att fortsätta ligga med någon som sagt att de inte vill kan aldrig klassas som att den personen hade "otur". Det är ett brott en människa begår mot en annan människa, i klass med misshandel. Du har liksom inte oturen att råka bli misshandlad av någon av mistag. Ingen av de här gångerna var "misstag" från förövarens sida. Alla gångerna visste de att de gjorde något fel. Precis som alla de som gjorde rätt visste att de gjorde det. Detta att någon som tar sig friheten att börja ha sex med någon som sover utan att veta om personen vill det eller inte och ha förmånen att inte känna sig som en förövare efteråt. Det verkar så lyxigt att vara så fullkomligt berättigad att göra vad man vill med andra människors kroppar utan att behöva fundera över vad de tycker om det. Tänka att gå runt och vara en människa som känner så. Här ligger min tjej och sover, inte väcker jag henne för att fråga om hon vill knulla, jag bara gör det.
Jag vill inte förringa alla historier därute från killar som erkänner hur de ibland kanske haft sex med en person var signaler de inte riktigt kunnat tolka som om de ville eller inte. Men flera av mina partners har visat att det går att lösa problemet med det eventuella samtycket i en tveksam situation hårresande enkelt.
De har frågat: Jag vill ligga med dig, vill du ligga med mig? Ska vi fortsätta? Gillar du det här?
Det är väldigt direkta frågor där svaret "nej" inte kan betyda "ja". Det ger dessutom alla inblandade samma chans att göra sin åsikt hörd utan skumma tolkningar.

Helgen:

 Först åt vi veganskt julbord på Kokyo i fredags.

Sedan gick vi bananas:

Och vad är bästa tilbehören för at gå banans en snöig lördag om inte:

 macarons & bubbelgumsessens!

(PS. bubbelgumsessäns = ärkeusch)

Keep Talking About It.

Igår startade Prata Om Det.
På twitter är hashtaggen #prataomdet
Just nu är twittertråden helt gigantisk. Det är ganska mäktigt och väldigt sorgligt att läsa den. Jag har skrivit i tråden, men jag tänkte att jag skulle skriva något här också.
Vill jag det, egentligen? Jag frågar mig det varje gång jag skriver om något väldigt nära inpå här. Och varje gång jag gör det så blir det lite lite bättre. Och den här tråden påminner mig om en sak som jag har allt för lätt att glömma, hur märkligt det än kan låta.
Jag har inget att skämmas för.
Men det är just det jag gör. Jag skäms för saker som hänt mig, saker andra människor gjort mot mig. Känslan som kommer över mig varje gång jag ska säga något om det är just skam. Känslan av att bli tvivlad på och utpekad som lögnare eller ännu värre, som någon som "förtjänade det" eller till och med bad om det. Att det kanske ska ha varit lite mitt eget fel?
Skam är en hög tröskel. Skam är ett effektivt munkavle. 
Det är jobbigt att sätta ord på något man uppfattar som en väldigt kränkande händelse av flera anledningar. Dels för att man då plötsligt måste välja sina egna ord, vad man ska bestämma sig för att kalla det inte bara inför andra utan inför sig själv också. Dels för att man då kanske plötsligt måste ta tag i vad det drar upp för känslor. Om jag plötsligt inför någon annan vågar säga att det som hände var en våldtäkt, inte bara lite sex jag egentligen inte ville ha, då säger jag också till mig själv: Ja, det här var vad som faktiskt hände. Det man låtit ligga och skvalpa i bakhuvudet som "något jobbigt som hände en gång" får ett namn och den som gjorde det blir plötsligt en förövare. Och hur ska man då förhålla sig till den personen, tänk om det är någon man fortfarande springer på ibland? Det blir plötsligt en massa saker att ta ställning till, man måste kräva plats och tolkningsföreträde.
Men:
Att Prata Om Det tar udden av den skammen. Varje gång jag gör det blir det bättre. Varje gång jag tillåter mig själv att diskutera det med någon annan eller dela med mig av erfarenheten till någon som behöver det blir det lite bättre.
Och det är dags att sopa undan den skammen helt. Det är ganska talande att den händelse jag har minst men av är det där jag polisanmälde. Det kom in en man i min butik och tog fram kuken hotade mig. Jag ringde och polisanmälde och de rubricerade det som sexuellt ofredande och tyckte det var grovt eftersom han verbalt hotat att våldta mig, tills jag lyckades knuffa ut honom och stängde dörren.
Men jag berättade om det med en gång när det hände och mina vänner sa åt mig att jag måste polisanmäla det. Då var jag inte ens säker på VAD det var jag skulle anmäla honom för. Men poliskvinnan som tog mitt samtal var guld värd för hon förringade inte min upplevelse av händelsen.
Men den händelsen är inte det som sitter hårdast. Det är inte heller det några män som jag kallat mina pojkvänner gjort mot mig och inte heller snubben som försökte tvinga in mig på en krogtoalett när jag var 18.
Det är fortfarande saker som hände på min högstadieskola. Det var alla ständiga hot om att få stryk eller att bli våldtagen för att jag "förtjänade" det så mycket för att jag var ful och konstig. Att leva i en ständig terror, hela tiden känna sig hotad.
Varför sitter de händelserna så mycket hårdare i mig än de mer faktiska övergreppen? Kanske för att de pågick under längre tid, där det fanns så otroligt många förövare och kränkningarna var så många och framför allt oemotsagda. Men också för att jag pratat mindre om dem. Det är jobbigt att berätta om för jag känner fortfarande hur min inre 15-åring undrar om de kommer att döma mig för det, om de kommer att skuldbelägga mig för att jag är/var så konstig och äcklig? Kanske kommer folk fortfarande att ifrågasätta mig och min upplevelse, jag menar varför skulle en massa folk skriva på en skoltoalett att de knullat med någon de inte knulla med, ligger det ändå inte några korn av sanning i det om nu tjejen är lite lagom exhibistionistisk och går runt i lackkjol? Kanske kommer de inte att reagera på det och tycka att det är något märkvärdigt alls? Jag är så rädd för det.
Det är därför jag skriver om det här ibland. Jag kan inte få avslut genom att polisanmäla, men jag får det genom att berätta om det och bekräfta för mig själv: Det är inte jag som ska skämmas för det här. Jag bär redan på smärtan, men skammen är fan inte min att bära.
Varje gång blir det lite mindre börda kvar att bära. Och varje gång tänker jag: tänk om bara någon annan som behöver läsa det läser det och själv får en lite mindre börda att bära.

Läs även Martins text på Vi Som Aldrig Sa Sexist, den är väldigt väldigt bra.
-----------------------------------

En slags fortsättning.

Sura jävla kärring!

Ingenstans får man tampas med intelligensreserven i pensionsålder som på bussen. Nyss klev ett skrynkligt, argt exemplar på framför mig och parkerade sig stående i gång med alla kassar på sätet bredvid. Ingen kunde komma förbi, ingen kunde sätta sig. Tänker att hon kanske har ledproblem eller dålig balans och inte kan sätta sig och håller således käften och står. Tyvärr hamnar jag då mitt premför dörrarna. Efter två hållplatser ska tanten av. Då minsann, då jävlar!
"Men kan du inte ta och sätta dig så man kommer förbi!!" men det är ju kärringens fel att jag står där jag står!? Så när hon fortsätter rya åt mig gör jag det totalt okarktäristiska och fräser "kärringjävel!" åt henne.
FANTAMIG ingen annan stans är pensionärer så jävla otrevliga som på bussen! Ge den färdtjänst allihop så man slipper bli utskälld för ingenting, det är fan inte mitt fel att du blivit gammal!

Fan jag behöver en sup nu.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Hej, jag skiter i den där listan, nu får ni det här istället:

Kul grej som hände i London :

De här bilderna är rätt pyttiga, men jag var för upptagen för att ta några vidare storverk till fotografier av suede.





Men det var hel galet härligt! De senaste veckorna har jag haft den här konversationen oräkneliga ggr:
- så varför ska ni till London?
- vi ska på konsert.
- jaha vad då för konsert?
- vi ska se suede.
- vaddå?
- suede.
- jaha vad är det då?

Så när vi klev in på en utsåld O2 Arena och hörde folk gå helt bananas var det ASHÄRLIGT! inget jävla Circus fullt av griniga snubbar som bölar i garderobskön om att det var dåligt. Liksom, kan du vänta med att bajsa på min parad tills du lämnat konsertlokalen iaf?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Idioti:

Det här var något av det dummaste jag läst, särskilt med koppling till anklagelserna mot Assange.
Vart fan vill Lasse Anrell komma?
OK, man får inte slå varandra på käften på gatan, men man får det i MMA. Så? Uppenbarligen får man inte heller slå varandra på käften i hockey. Och när ett regelbrott i en sport består av något som vore straffbart UTANFÖR arenan, varför vore det då inte straffbart inom den, när det är just ett regelbrott? Killen fick ju på käften, det är väl inget konstigt att han anmälde för misshandel?

Det är som att säga att tjejer som jobbar på strippklubb inte kan bli våldtagna, det kommer bara att vara ett regelbrott. Hallå, sporten är ju som den är och ibland blir folk provcerade och bryter reglerna. Det är väl inget att hetsa upp sig över?

WON'T SOMEONE THINK OF THE CHILDREN?!

Men alltså Debatt, vad ÄR det för tomtar de tar dit som sitter där och tramsar.
Först sitter Brunnberg och säger att det är hemskt att humanisera djur och tillskriva dem mänskliga beteenden och värderingar. Jag håller med. Vithajar "hatar" inte människor. Jag är till och med okej med att hon "hatar" djur och vill hålla sig borta från dem. fine, liksom. Ha inte husdjur, åk inte på safari, gå inte på akvarium.
Sedan när det tas upp att vi faktiskt inte värderar djurs och människors smärta lika när djur föds upp på det sätt de gör idag så säger hon att det är dåligt att släppa ut minkar. Men liksom, alla vegetarianer släpper inte ut minkar?! Att tycka att djurhållningen är problematiskt och därför inte konsumera dess produkter är inte synonymt med att släppa ut minkar eller att förstöra andras egendom. Jag har t ex lyckats med det i 14 år. Idiot.
Och så den där jävla "arga kocken", vilken min sambo precis benämnde matlagningsvärldens Torsten Flinck. Som tror att "tarmen exploderar" om man vuxit upp på vegankost och provar att äta kött. Alltså vad VET han om det? Han vet inget, det erkänner han ju själv! Vad GÖR han där? Alltså SVT, ta och skärp er för fan!

Sedan har vi snubben i hatt som ba "tror du att dina barn uppskattar att du lägger ut så mycket pengar på att köpa de här produkterna, barn äter ju vad de vill ändå, varför lägga ut pengarna och tvinga ditt barn till vegetarisk kost?"
VARFÖR är det alltid att inte äta kött som är ställningstagandet?
Varför räknas inte ATT ÄTA KÖTT som ett ställningstagande?
Varför räknas det inte som att man "tvingar på" barn köttätande?
Varför är inte att överkonsumera kött att slänga ut pengar?
Sedan har vi Belinda och hur totalt respektlös hon kan vara ibland när hon gör sina helt meningslösa djävulens advokat-utspel. Som när hon svarar på Ludvigs uttalande om att miljön påverkas av köttkonsumtion med "har du pratat med tvååringarna om det här?" Belinda, skäms du inte? Det var så sjukt förminskande sagt. Notera att inget liknande sades om eller till dem som serverar sina barn kött. "Har ni talat med era barn om att det är Bambis mamma, Babe den modiga lilla grisen och Mamma Mu som ligger på tallriken?" Belinda, nästa steg för dig kanske är att börja leda Ring P1?

Två exempel tog de upp där barn farit illa av vegansk kost. Två.
Liksom, I rest my case.

Fawlty Towers, also known as The Garth Hotel

Innan jag gör något annat måste jag posta lite bilder från vårt vidriga hotell i London. Det var faktiskt det absolut äckligaste stället jag någonsin bott på, plus att personalen bestod av sjukt sura tjejer.
Vi bokade det på Hotels.com, denna site helt utan kvalitetskontroll av det de tipsar om. Det såg engelskt och småblommigt ut, inte värre än andra ställen. Men se, Garth Hotel skulle visa sig vara en bajskorv bland hotell! Vi kom in i en piffig foajé med randiga tapeter och massvis med små tavlor på väggarna. Den luktade starkt av rengöringsmedel, men det skulle sedan visa sig att foajén med stor sannolikhet är det enda som någonsin städats på hotelljäveln.

Insidan av dörren såg såhär mysig ut:

Jag menar, varför ta bort gammal uttjänt häftmassa efter att brandinstruktionerna ramlat mer? Varför torka bort skiten på dörren? Varför sätta dit ett dörrhandtag så att det alls går att öppna dörren inifrån rummet, t ex när det brinner?

Bakom TV:n såg det såhär mysigt ut:

 I fjärrkontrollen var batterierna fasttejpade och den fungerade inte. Kopparna var inte diskade när vi kom. Sedan upptäckte vi att en ruta i vårt fönster var trasig:

När vi kom till rummet var det så djävulskt kallt att vi var tvungna att sova i kläder, mössa och vantar. Det löste sig senare när snålkuken till manager satte på termostaten så att elementen fungerade.

Såhär mysig såg taklampan ut:

Nu syns det bara lite med det var fullt med svarta dammtussar i botten. Så såg alla lampor på hotellet ut. Ingen vårstädningen här inte!

Gissa om den extremt fula lampan över spegeln fungerade?

Vi noterade att en del tavlor på väggarna hängde lite konstigt. Typ ner över vägglisten?

Vi misstänkte att det fanns hål/djur bakom dem och vågade inte kolla.
Och så sist, men absolut inte minst: världens kanske största snorkråka. Smack bang, mitt på väggen bredvid min säng (som förövrigt var så vinglig att den knappt gick att vända sig i och med fjädrar som formligen stod upp ur tyget och grävde mig i ryggen och illaluktande överkast, grått av smuts):

Jag har bott på några sunkiga hostel i mina dagar, men att kalla det här för ett hotell är århundradets överdrift. Det fanns inte toa på rummen och när vi klagade sa managern "but that room is usually ok, of the twin rooms!"
Liksom, meaning what, att de andra dubbelrummen normalt sett inte är okej??
Alltså fy fan, det var tur att värmen kom igång, för då gick det i alla fall att skratta lite åt eländet.

Edinburgh #1

Utsikt från national monument, kaffesump att spå i på the elephant café och böcker från Blackwell.








- Posted using BlogPress from my iPhone

När började "utförsäkrad" vara synonymt med "ansvarslös"?

Hos bloggkommentatorerna finns ett inlägg som jämför Blondinbella och Jesus som "inspiratörer", vilket känns helt skadat. De frågar sig om det är Jesus eller Bella som har rätt, gäller Jesus linje än eller är egoism nyttigt.
Det intressanta är att titta i kommentasfältet.
Folk konstaterar att även de som jobbar med välgörnhet och att "byta blöjor på pensionärer" (som om det vore likvärdigt med välgörenhet) så gör de det för att det känns bra för dem att vara behövda.
Ja, och tacka fan för det, annars hade de väl varit ganska hemskt, om ingen tyckte om att jobba med välgörenhet? Just DÄR blir det tydligen hemskt att gilla sitt jobb och att må bra av sitt jobb. De jobben är det tydligen lite "fult" att vilja göra, för om man vill det så har man uppenbarligen ett motiv bakom det, yp att leva på all de bekräftelse man får på att man är en "god" människa? Hujeda mig.
Den här kommentaren fångade mig:

"Men hallå, det hade varit bra om de utförsäkrade hade varit egoiska ju! Då hade de ju bara sparat pengar åt sig själva fram tills de blev sjuka! Bara en sisådär 100 i månaden för vissa har inte råd med mer... men ändå! De skulle försökt göra något med sina liv, tjäna pengar! Alla borde bli egenföretagare och tjäna massa pengar!! De får skylla sig själva!!"

Jag vet inte vad jag ska säga när jag läser sådant där. Det här med efterfrågan och tillgång som alla jämt ylar om, det går inte ihop med att ALLA ska vara egna företagare. Ibland kan man faktiskt ha otur. Det kan hända saker i ens liv man inte rår över oavsett hur mycket man jobbat sig till en karriär eller sparat pengar. Människor i USA som sparat en massa pengar förlorade dem när banken gick omkull. Det kunde de inte göra något för att förebygga. Du kan syssla med "positivt tänkande" på inrådan av alla vidriga livsstilscoacher för att slippa bli sjuk, och ändå bli påkörd av en bil eller hamna i en eldsvåda eller ramla från en balkong. Man kan bli våldtagen trots att man inte gör en massa "dåliga" val som leder till det. Vad ska man säga? Att de som kör fulla eller våldtar borde ara mer ego så att de mår bra och inte gör folk illa? Jag tror inte det fungerar så.
Livet är inte bara trehundra affirmationer framför en spegel varje dag för att slippa cancer och utförsäkring. Och om det nu hjälper, varför delar inte AMS ut alla Törnbloms böcker gratis?

Stackars alla oss som inte är Linda Skugge, liksom. Boo-fricking-hoo.

Linda Skugge är helt bananas, vilket den här lilla intervjun mer än tydligt visar.

För det första: för 18 år sedan intervjuade Linda Skugge Suede och det intervjuar nu alltomstockholm.se HENNE om? WTF, relevansen? Fick inte alltomstockholm en intervju med Suede själva eller?

För det andra: Lina ba "wäwä, har de inget bättre för sig än att "rocka loss", fan vad pinsamt". OK, Linda, välkommen till en värld där det finns rockstjärnor över 60 bast. Sedan vet du ju inte vad de här människorna arbetat med sedan 2003 och kanske fortfarande arbetar med? Det vet däremot jag och då känns den här kommentaren så jävla beige. Alltså bara för att DU inte hört talas om något så betyder det inte att det inte hänt.

För det tredje: Skugges attityd till "unga" är så bisarr att man blir alldeles perplex. Så för 18 år sedan "lyckades" du få fram adress till ett pyttelitet indiebolag med ett helt nytt band och få en intervju? Det låter väl inte svårt någonstans?! För 14 år sedan lyckades jag scamma till mig backstagepass och presspass och fotopass på festivaler för att kunna göra internetfanzines och gud vet allt. Jag mejlade fanclubbar och sålde bilder från gig till band och skrev recensioner och höll på. Det var lätt att få tag på små bolag och små band. Det är fortfarande inte så svårt. Men nu förtiden är det fan svårt att få lov att prata med någon på ett stort bolag utan att bli godkänd av åtta växeltelefonister. Skivbolagssvängen funkar inte som den gjorde då. Det gör inte festivalsvängen heller, säkerheten är mycket tightare kring allt nu. Så hon pratar ju delvis utifrån erfarenheter från en verklighet som inte är relevant längre.
Och hela den här skiten "dela ut din CV på stan i två timmar så får du jobb". Min sambo har gjort det där. Han fick jämt runt med CVs i väskan och delade ut, ibland i hela arbetsdagar i sträck på stan. Nu, ett år senare, har ett av alla de ställen han hörde av sig till ringt. Kul va?

Linda Skugge som debattör är så jävla ointressant. Hon har liksom ingenting relevant att säga till eller om någon eller någonting, allting är bara så totalt jävla navelskådande.