Så vad är målet, nolltolerans mot aborter?

Så det här med aborter och vilken vecka man ska få göra dem i, det var väldigt vad det varit på tapeten på senare tid. I det här kommentarsfältet hos Underbara Clara flockas pro-life:arna. Clara själv kommer undan på vad jag tycker är ett lite fult sätt genom att "bara vilja ställa frågan" för att lista ut vad hon egentligen tycker.

Jämförelsen att om man förlorar ett barn i vecka 21 blir man hjärtekrossad och att det därför är fel att det går bra att abortera samma vecka är helt absurd. Det håller jag verkligen inte med om.

Jag skulle vilja påtala att den enorma skillnaden mellan att förlora ett önskat barn och göra en abort. Det är en för mig helt absurd jämförelse som görs i båda de här texterna och i kommentarsfälten. För den som önskar sig ett barn är cellklumpen aldrig en graviditet, den är ditt barn från dagen du får beskedet. För den som inte önskar sig ett barn är det inte det. Det finns inget som säger att den som är efterlägtat gravid inte blir lika förkrossad över sin förlust i vecka 12, 15 eller 18, oavsett om barnet har perfekta små öron eller inte. Det finns heller inget som säger att det inte innebär sorg för den som bedömer abort som det rätta beslutet.
Gränsen är satt där den är satt för att inte ens ett fullt friskt foster är livsdugligt utanför livmodern i vecka 22. Det är också lika sannolikt som osannolikt att ett friskt foster som räddas och lyckas överleva när det fötts vecka 22 utvecklas normalt utan komplikationer. Barn föds senare än så och överlever inte. Man påtalar att neonatalvården gått framåt och att man därför ska flytta gränserna. Men vad ska det generera i det långa loppet? Att när ägg tekniskt sett kan befruktas artificiellt och växa i akvarium i 9 månader utan kvinnokroppar inblandade bör alla kvinnor förlora rätten till abort helt eftersom alla foster tekniskt sett kan räddas?
Det är väl ändå inte det det handlar om men det känns som att det är där den här debatten kommer att hamna med den argumentation som förs.
Vi har av skäl jag tycker är jävligt uppenbara tagit kvinnans perspektiv i den svenska lagstiftningen. Den som ska upplåta sin kropp till graviditeten har den yttersta bestämmanderätten. Jag tycker det är vettigt, till och med så långt fram som i vecka 22.
Det inte alltid upp till kvinnan när det är möjligt att genomföra en abort. Jag fick vänta en månad på att få läkartid för undersökning, efter att jag tagit testet som bekräftade graviditeten. Jag var alltså jävligt nära den vecka då man kan berätta för alla att man verkligen är gravid. Det var inte roligt.
Jag hade hellre avslutat den mycket mycket tidigare men det var inte upp till mig, det var upp till sjukvården. Jag ville inte gå runt i en månad och tänka på de tio små tår som kanske snart skulle kunna tänkas börja ta form på den där lilla cellmassan. Det var plågsamt. Jag ville inte ha barn. Jag ville göra en abort så tidigt som möjligt.
Jag fattar inte det här plötsliga behovet av att "se över abortlagen" och bla bla bla. Nej, det finns inget sådant behov. Det är extremt få aborter som är så sena varje år. Det är inte massvis med slarviga tonåringar som aborterar i vecka 22. Alla skräckexempel på hur kvinnor använder abort som preventivmedel är så fruktansvärt överdrivna.
Om det är något vi behöver så är det att utöka antalet vårdplatser för att göra abort så att folk kan få hjälp så snabbt som möjligt istället så att vi slipper våndas över hur sena aborterna är.

Läs även Verklighetens Smolk, de säger typ det jag försöker säga.