Draco Malfoy går på skolbal, eller nåt.

Var såhär tjusig på tillställningen Mens Club i fredags, men fina H H Hård! Har hela veckan utstått ret från J om hur jag ska på MENS Club, och varje gång blivit irriterad, vilket genererat tio nya extatiska skämt, men så är jag ju också en riktig inbjudare.
Kvällen var rolig, men i ärlighetens namn hade den varit roligare utan uppträdandena. Erotisk novell-läsning, okej. Men övriga satte liksom käppar i hjulet för att kunna umgås och prata med mer folk. Dessutom börjar jag bli sjukt trött på hur enahanda burleskuppträdanden börjat bli här i stan. Det är så jävla mycket Beginners Nights över det hela tiden och allvarligt, jag är trött på att hela tiden få se 5 pers som gått en workshop strippa. Och det slutar alltid med tassels/twirling. Rymmer verkligen burleskuppkulturen i Stockholm så lite variation att det alltid måste bli striptease av det? Och det är alltid 1) viktorianskt eller 2) 50-talspinuppigt. Jag tycker om när burleska uppträdanden är MER än skolans kabarékvällar, där alla de tuffa tjejerna mimar till en hitlåt. Jag gillar när det är lite absurdt, lite störande. Lite sång, lite dans, lite naket, men stryk mig inte medhårs hela vägen fram till twirlingen. Jag vill inte BARA se någon som tar av sig klädesplaggen ett och ett till en låt. Stör mig, chocka mig, överaska mig, äckla mig till och med. Jag vill ha min burlesk med en sideorder av frekshow.
Som Hootchy Igår. Jag har fanimej aldrig sett en bätre show än den på Killer Clowns and Drag Queens From Hell.
Jonny Woo var makalös, aldrig hade jag trott att jag skulle skratta så mycket åt att någon skalade en banan. Aldrig hade jag heller trott att jag skulle få se en man i damunderkläder, papiljotter och svandunstofflor strippa, och sedan häfta fast fjädrar på kroppen med häftpistol, sjungandes Fuck The Pain away, och twirla sina tassels blåsandes i en kazoo. (önsketänkte först att det hette yazoo!)
Ren och skär LYCKA var vad det var!

Nätkärlek: Isabella Swan

Dina kommentarer är så jävla bra. Du verkar så smart och rolig. Har du en blogg och kan man isåfall få läsa den? Finns du på twitter?
Tack för att du förgyller min tillvaro lite genom att hänga här!

Grattis Helsingborgs Tingsrätt, ni är ett gäng dinosaurier!

Helsingborgs Tingsrätt tycker uppenbarligen att det är kvinnors ansvar att se till att de inte blir utsatta för övergrepp. Ljuvlig inställning!

Hur borde hon då alltså ha skyddat sig mot våldtäkten menar rätten? Hon har tidigare påtalat för sin partner att hon inte vill ha den typen av sex. Hon har sagt det till honom. När han ändå försökte sa hon upprepade gånger till honom att sluta.
När och hur var hon otydlig?

Det är inte kvinnor som behöver säga nej tydligare. Det är rättsväsendet som måste erkänna de protester kvinnor faktiskt ger som giltiga.
Att rättsväsendet upprätthåller en så sjukt förlegad kvinnosyn att kvinnor ständigt måste vara på sin vakt och skydda sig mot oönskat sex är ett gigantiskt strukturellt problem. Jag kan bara som Johanna Sjödin sluta mig till att det vore bra om de nämndemän som har en så sjukt omodern syn på sexbrott försvann därifrån.

Marcus Birro måste ju vara masochist?

Verklighetens Smolk skrev något intressant om Birro och hans blogg.
OK, folk är väl nästan färdiga med Birrogate för den här gången, men ändå.
Han fascinerar mig av flera olika anledningar.
Han skriver ofta starka åsikter som han verkar skriva av sig om i affekt och skicka rakt ut på en tidning timmen efter, eller Twitter för den delen. Och när folk sedan blir upprörda och har lika starka åsikter åt andra hållet och tycker han uttryckt sig som ett praktarsle, då tar han på sig offerkavajen. Den STÖRSTA offerkavajen.
Efter rullstolsincidenten skulle han ha kunnat skriva något intressant. Han hade till exempel kunnat ta perspektivet om vad rädsla gör med människor. Hur den gör oss fula, misstänksamma, fördomsfulla. Han hade kunnat relatera det till självmordsbombaren. Det gjorde han inte och inte.
Det hade varit intressantare än fem krönikor om hur synd det är om honom och hur känslig han är. Mycket intressantare.
Istället visade han här hur lite han förstått vad som gjorde folk arga:

– Skönt att flickan inte på riktigt var en tiggare, menar Birro, och tillägger att han är ”en lättlurad typ”.
Humorn i tilltaget är dock inte riktigt i hans smak.
– Men andra kanske tycker det är roligt. Jag har svårt att se det roliga i små barn som ska luras att de är handikappade tiggare.

Marcus Birro, VSG för info:
Den lilla flickan spelade inte tiggare.
Det var inte DET som var skojet. "Kolla, ni tror jag är tiggare, men... Ta-da! I'm not!" Hon spelade rullstolsburen. Tanken var inte att folk skulle tro att hon var en tiggare. Det var nog faktiskt bara du som drog den slutsatsen. Där har vi fördomarna igen. Liksom, Marcus, why you never learn?
Vidare kan Marcus ALDRIG ha hört uttrycket "mata inte trollen". Får han skit han inte förtjänar. Ja, absolut. Det är illa. Så borde det inte vara.
Så när Betnér et al säger saker som Marcus uppfattar som påhopp och över gränsen, vad gör han då? Jo, han skiter helt i att bemöta saklig befogad kritik och kalla de som är haters för rövhattar och skiter i dem. Betn'r, om vi ska fortsätta ha honom som exempel, får alltså inte bara uttrycka sina åsikter om via sin blogg, mediatid, och sin twitter, han får även helt ta över Marcus Birros egan krönikor!
Var är DET konstruktivt? Jag förstår att man inte vill låtsas som om grova personliga påhopp inte händer, men det är skillnad på det och på att upplåta ÄNNU mer plats på egen bekostnad åt sagda påhopp, för att sedan riktigt grotta ner sig i offerrollen. Man kan inte dra andra slutsatser än att Marcus Birro måste vara masochist?

a short note om att vara anonym:

Jag jobbar och har alltså just nu inte tid att hänga lika mycket i mitt eget kommentarsfält of doom som jag kanske skulle vilja, men ni gör ett bra jobb där inne!

En sak vill jag dock ha sagt:
Det må anses som en rättighet att vara anonym på internet. Det är däremot inte en rättighet att vara anonym precis var man vill. En del forum kräver att man lämnar sina personuppgifter vid registrering och sedan kan man vara hur bildlös och anonym man vill under sitt påhittade internetnick.
Här har jag bara ett enda önskemål: använd ett nickname när ni kommenterar.
Två enkla skäl:
1. Det är lättare att vara otrevlig om man inte ens bemödat sig om att lämna ett påhittat namn, föreställr jag mig. Hata i kommentarsfältet, klick iväg! Det är även lättare att bli hatad på om man inte har ett nick. Man bli om möjligt ännu ansiktslösare där bakom skärmen.
2. Det är artigt mot de man vill diskutera med att göra det lätt för dem att förstå vem som fört fram argumentet.

Ni behöver inte lämna en bloggadress, en profillänk på google. Allt ni behöver göra är att använda ett användarnamn. Annars kan ni kommentera bäst ni vill utan att få respons från mig.

Och PS, tror ni verkligen att ni är helt anonyma för att ni inte skrivit något i namnrutan? Ni är medvetna om att jag kan se era ip-adresser va?

Manshån som feministisk strategi? Tack, men nej tack.

Så, av att läsa kommentarsfältet i månadens bloggbeef har jag kommit att tänka på en del saker.

Det jag började fundera över var inställningen till sex mellan män och kvinnor. Jag skriver utifrån den förutsättningen eftersom det är det som diskuterats i kommentarerna.Skribenten, som tyckte det var roligt att parodiera en "recension", tankar under sex, som enligt kommentarerna skulle kunna ha förekommit på Flashback, som för att säga att det inte bara är män som recenserar sex, kvinnor gör det också.
Jag tyckte att parodin var sjukt förolämpande inte bara mot män som förväntas vara tankeläsare utan också mot kvinnor som tydligen enligt skribenten, ligger också tänker sådant om sina partners. Klumpa inte in mig i det där, jag har fan aldrig behandlat en partner på det sättet! Och inte mig själv heller för den delen, för det skribenten beskriver är något man gör mot sig själv. Genom att tänka så och bete sig så gör man dåligt sex mot sig själv. Where's the fun in that? Jag vill fan ge mig själv bra sex! Jag vill inte håna mina sexpartners om de gör något mindre lyckat eller lid igenom det, jag vill aktivt vara med och se till att sexet blir bra för oss båda.
Man kan ju samtidigt fråga sig varför skribenten, som nu verkar anse att den här synen på kvinnor frodas på Flashback, tycker ett var ett bra drag att fortsätta sprida samma unkna kultur till andra kretsar. Sedan när blev det en vettig feministisk strategi för att angripa problem genom att håna män? Varför är det fruktbart för att öka mäns intresse för att tillfredställa kvinnor i sängen genom att håna dem?
Vilket leder mig direkt till kärnan för det jag funderat på:
När jag läser kommentarerna får jag en känsla av att de kvinnor som skriver (jag antar att det är kvinnor, men garanterar det inte) är av uppfattningen att det är mäns ansvar att
1) se till att kvinnor blir kåta
2) se till att kvinnor får orgasm
3) utbilda sig inom detta innan de ger sig in på att ha sex
4) även engångs- och förstagångsligg ska lyckas på de här punkterna, annars är de dåliga i sängen
Det talas om att män inte lyssnar på kvinnor eller är intresserade av vad som är skönt för kvinnor, vilket blir ironiskt i kontexten av en parodi som går ut helt på att ingen kommunikation alls försiggår!
Jag får intrycket av att kåt är något man sätter igång att försöka bli när man redan bestämt sig för att ha sex. Och då är det tydligen mannens ansvar att göra kvinnan upphetsad. Varför han redan förväntas vara upphetsad och det inte föreligger något ansvar för kvinnan att delta i upphetsandet beskrivs inte närmare. Jag drar den (jag erkänner, generaliserade) slutsatsen att män här alltid förväntas vilja ha sex.
Så har jag aldrig föreställt mig the chain of events. Jag har mer tänkt mig utvecklingen
Man träffar någon man är attraherad av. Attraktionen får en att vilja ha sex, ergo man blir kåt. Man ger sig på att ha sex tillsammans. Under detta försöker alla inblandade att göra den andra ännu kåtare och i slutändan tillfredställd, om så önskas förhoppningsvis med orgasmer a plenty för de inblandade som önskar sådana på vägen dit.
Jag har alltså aldrig betraktat sex som något där det finns KRAV inblandade. För det poängteras också här, att en del av kommentatorerna som inte håller med om bilden av män och kvinnor och sexande, att de skulle ha "lägre krav" än t ex skribenten själv.
Jag har definitivt lägre krav än skribenten. Jag gillar inte att kräva saker av folk jag sexar med. Men jag är intresserad av att lyssna och bli lyssnad på.
Så varför vill de som skriver här ha sex med män som de uppfattar som ointresserade av vad "kvinnor" gillar? Jag sätter situationstecken runt det av en enkel anledning: även om det finns gott om generella guidelines för vilka zoner som är erogena, hur man kan behandla olika kroppsdelar för att stimulera sexuellt så är människor, även kvinnor, så jävla olika sinsemellan att det ä bättre att fokusera på den partner man är med just nu än alla kvinnor eller män generellt.
Jag har aldrig varit intresserad av att fortsätta ha sex med någon som inte lyssnar på mig. Jag har träffat gott om män och kvinnor som ÄR intresserade, så pass många att jag inte är helt beredd att kalla mig eller dem unikum och undantag. Inte heller har jag sett det som att "utbilda" män i sängen när jag talar om för dem vad jag tycker om eller önskar mig, vilket är en formulering som förekommit, dvs att man är "trött på att utbilda män". Jag har inte heller tagit det som att män har försökt "utbilda" och "träna" mig när de uttryckt vad de tycker om eller bett mig göra annorlunda.

Vilket fick mig att fundera på om det är en generationsfråga? Flera i kommentarsfältet har poängterat att de är äldre än t ex mig. Kanske har jag tur? Kanske tillhör deras sexuella beteenden och synsätt inte i någon högre utsträckning min generation?

This just in:

HÄR har ni det fantastiska kommentarsfältet där härskarteknikerna står som spön i backen, kommentarsfältet som får Flashbacks sexforum att framstå som ett under av harmoni och respekt.


Först blir jag hobbyanalyserad baserat på mitt val av internetnick, Like A Bad Girl Should:

"Like a bad girl should: vad står ditt namn för? Att du är en "dålig" flicka? Vad är en dålig flicka? I mina ögon ser det ut som en behagsjuk tös till männens förmån. En som försöker vara precis som män vill att kvinnor ska vara, lite slampig utan att kräva njutning på egna villkor. Att HANS villkor är ditt självklara nöje! Är du slampig på det sätt DU njuter av det så GO for it!! Om du upprätthåller den slampighet som motsvarar en del mäns syn på kvinnor som någon man enbart sätter på eller kan köpa och egentligen motsvarar en duktig liten slav, då är det dags att fundera lite."

 

Det skrivs att jag uppfattar mig själv som "sexliberal" och "frigjord" (utan att själv ha tutat i mitt stora sexliberala horn). Jag får dessutom uppfattningen att de tycker det är dåligt:
 
"Din och LABGS:s inställning om er själva verkar vara att ni är "sexliberaler" och "frigjorda" kvinnor? Vi som är lite äldre ser nåt helt annat."

Är jag sexlibral och frigjord och det är dåligt? Är jag inte dessa saker utan bara tror jag är det och DET är dåligt? Är jag inte frigjord utan en slampa? Är jag inte sexliberal utan en liten slav? Jag vet inte!
Senare blir jag avfärdad (efter att tidigare ha lämnat totalt ett inlägg i diskussionen) på intressanta grunder:

"Like a bad girl should, är kompis med Tanja. Tanja sålde sex som 20-åring. Bara över telefonen visserligen..men hon fick betalt för att tillfredsställa män sexuellt.

Säger en del om deras inställning."

Mycket har jag varit med om i mina dagar, men det här tar något slags pris. Min "inställning" är då alltså helt färgad av en person jag inte känners före detta yrkesval? Tala om guilty by association! Det är ingen som hört sig för ang hur jag känner inför att arbeta med att tillfredställa män sexuellt, via telefon eller på annat sätt. Min kommentar har också fått bemötandet "Om du och andra inte gillar min blogg och inte tycker om att läsa vad jag skriver så behöver du inte..? Det är inget tvång."

Det är intressant i sammanhanget eftersom bloggaren själv tex kommenterade Aftonbladets sexrådgivningsspalt, vilken man verkligen inte behöver läsa om man inte vill och dessutom deltagit i kommentarsdiskussioner på andra bloggar angående inlägg hen verkligen inte hade behövt läsa om hen inte velat. Case closed.

Brasklapp: har jobbat hela dagen och har därmed inte kollat om svaren jag skrev kommit upp än och tänker absolut inte göra så förrän jag ätit och tryckt i mig socker nog för att söva ett helt dagis.

Förra veckan:

Dagens soundtrack:

Kroppen, den försvinner inte för att vi inte pratar om den.

Här håller jag inte med Ståhl, alls.
(Man skulle kunna tro att hon är min nya pet-peeve!)

Nu har vi alltså då en debatt som handlar om hur kvinnoroppen generellt presenteras i medier. Epicentrum är vad problemen med den enformiga presentationen är. Vi har en tidning som insett att de tidigare spelat en roll i att spä på de negativa effekterna av sagda presentation. De har nu bestämt sig för att försöka ändra sin inriktning och göra något bra med sin makt, vara en motkraft.
I den här diskussionen kommer alltså Ståhl och ber dem "strunta i kroppen".
Kroppen ÄR hela den diskussionen, det här är inte diskussionen där vi bara kan "strunta i kroppen".
Jag skulle önska att VeckoRevyn tillsammans med de här reportagen hade en framtidsvision som handlade mer om att inte fokusera så mycket på att förändra kroppen. Men jag tror att man just genom att bryta mot normerna för vem som får visa hud och vilka kroppar som duger att visa kläder på luckrar man upp fixeringen vid perfektion.
Jag tycker det är korkat att fuck for forest, slänga kläderna för PETA eller strippa för klimatet. Men nu pratar vi om kroppen och att jävligt många går runt och tror att deras lilla skavank är helt jävla unik. Finns det ett bättre sammanhang att slänga kläderna i?
Men just nu handlar det om kroppen därför att den oundvikligen finns, problematiserandet handlar om HUR. Vill jag ha modereportage, sminkreportage, bikiniplåtningar i en del tidningar jag tittar i? Ja, det vill jag faktskt! Jag vill inte förinta kroppens plats i medierna. Jag vill inte att ingen kropp ska få synas någonstans av rädsla för att förarga någon eller ge någon annan ett nytt komplex att nojja över. Men jag vill inte ha dem på en helt monoton uppsättning ansikten och kroppar. Jag tror nämligen att det är där skon verkligen klämmer. Jag vill inte se en monoton sorts NÅGONTING.
Inte enbart heterosexuella kärlekspar i alla såpor, inte bara väldigt smala modeller, inte bara vita västerländska modeller.
Jag vill inte heller ha modereportagen med en sideorder av bantningstips. Jag var inte kapabel till att göra vet när jag var 15 men nu är mitt aktiva val som konsument att inte köpa tidningar som ser ut så. Det är möjligt. Jag köper kataloger med 500 sidor catwalkbilder. Inte ett bantningstips i sikte. Jag köper Filter och Demo. Design och mode, utan kroppsnoja i texten bredvid.
Jag tycker Darling som tjejtidning var en bra måttstock på en bra balans på sin tid. Vi får se hur det går med det. Men jag tycker inte att VeckoRevyn trampar i klaveret med de här bilderna.
Och att kalla dem för "porrposer" och klaga på att de är sminkade... ursäkta men det låter ju helt puritanskt. Jag trodde inte diskussionen här rörde om bilderna var "omoraliska" eller inte? Så inte nog med att man inte får visa någon hud om det inte är i precis rätt sammanhang så att ingen skadas, man får inte heller ha smink eller posera "porrigt"? Tala om att helt vilja styra kvinnors kroppar och vad de får och inte får vara! Ska vi börja sätta kappor på stolarna nu så att de inte är "ovärdiga" och visar benen eller? Förlåt, nu spårade jag lite.

Nej, jag vill inte titta bort från kroppen, av en mycket enkel anledning: den kommer inte att försvinna för det. Jag vill ha min kropp, känna den, lära känna den och gilla den. Jag har inget emot att se kroppar i medier i olika sammanhang men jag är trött på att aldrig känna igen mig. Jag är trött på att bli skriven på näsan att jag inte duger eftersom jag inte säljer.
Nu ska det bli intressant att se vad VeckoRevyn gör med tidningens övriga innehåll. Bantningstips, kroppshets och Size Hero går inte direkt hand i hand om man vill verka trovärdig.

Johanna Sjödin har också skrivit ett inlägg om det.

Vad jag gjorde förra veckan:

OK, så nu har alla andra debatterat om det var bra eller dåligt att Vecko Revyn-tjejerna slängde kläderna.

Bisarrt nog satt Bingo Rimér på VR's sida i debatten i Kvällsöppet och sa precis det Vecko Revyn försökt motverka det senaste året, nämligen att om hans dotter mådde dåligt när hon var 15 så skulle  han inte skylla på Vecko Revyn. Som Arnhög sedan poängterade så har ju Vecko Revyn insett hur mycket de faktiskt påverkar och därför valt att försöka vända den kraften till något mindre destruktivt.Jag kan inte utvärdera skillnaden hittills men jag tycker det är en mycket hedervärd självinsikt av en tidning med vinstsyfte, för just där brukar ju alltid skon börja klämma förr eller senare och så är det fram med 12-åringarna från öst på catwalksen igen som om inget hade hänt.
Förlåt, nu tappade jag tråden.
Hanna Fridén skrev en krönika till Aftonbladet som Hannah Arnhög svarade på.
Jag håller med Fridén på några punkter, men det känns som om hon skjuter bredvid två viktiga mål på vägen.
Å ena sidan så tror jag precis som Hanna inte att ätstörda är viljelösa små våp som bara lyder veckotidningar. Att låta bli att äta är något av det svåraste man kan göra i längden. Jag tror också att de vill vara bäst på det de får mycket bekräftelse för: att vara smala.
Men jag tror att det finns en faktor kring de bilder som visas upp som snygga (=säljande) kvinnokroppar vi glömmer: de är så overkliga.
Man behöver inte vara dum i huvudet för att inte förstå exakt hur påverkad man blir av att ständigt matas med samma bilder.
Det är inte bara så att det är den exotiska gruppen "naturligt smala modeller" som visas upp tillfixade och sminkade. Man glömmer att många av modellerna dessutom är retuscherade och dessutom vesäntligt mycket yngre än målgruppen de riktar sig till. Bilderna på riktiga, oretuscherade kvinnor på t ex Kroppsbilder har hjälpt mig otroligt den korta lilla tid den bloggen funnits. Paparazzibilder på ofixade kändisar gör oss alldeles vilda och amerianska skvallerbloggar svämmar över av kommentarer om hur fula de är "på riktigt", vilket bara visar exakt hur mycket jävla Unreal™det ligger bakom att se ut som något som platsar i en reklamannons eller modereportage. Man behöver upptäcka det och det tar lite tid.
Att förstå exakt hur ovanlig kropparna i Vogue är är  svårt utan något att jämföra med.
Jag tror inte heller man skulle komma på tanken att män som övertränar och tar steroider skulle bli hjälpta av att se en bild av en soffpotatis och få höra att det är okej att vara som honom. Detta av en mycket enkel anledning: det är reda okej att vara som honom. Det finns inte en riktigt lika utbredd hets kring att utseende är det som genererar absolut mest positiv feedback kring mansbilden i medier, inte ens medier som riktar sig till män. Jag säger inte att det inte finns män med kroppsnoja eller media riktad till män som är problematisk på samma sätt som de som riktar sig till kvinnor, jag säger bara att de inte är lika extremt. Det figurerar inte särskilt mycket dieter för viktminskning i KING eller Café, inte heller står det att man ska peela rumpan med skrubbvante, vaxa badbyxlinjen, rycka hårstrån ur bröstvårtorna. Dock har ju skrämselpropaganda som riktar in sig på genetiska problem som "halva befolkningen" kan vara drabbade av ploppat upp med rätt jämn könsinriktning de senaste åren. Där är bukfetman i någon slags evigt fokus.

Något av det viktigaste jag gjorde gjorde för att börja komma ur kroppshatet var förutom att börja behandla kroppen som om jag faktiskt tyckte om den att klippa mina relationer med vissa typer av input.
Jag slutade kolla på bland annat MTV. Jag slutade köpa damtidningar. Jag bestämde mig för att jag inte klarade av fler källor som kombinerade extrema kroppar med tips på bantningskkurer och kroppsspäkning i skönhetens namn. Det, tillsammans med att förstå hur manipulerade alla bilder är och att få se bilder på massvis med olika sorters kroppar via Kate Hardings BMI-projekt på Flickr har gjort en otrolig skillnad.
Jag gick faktiskt inte runt och tyckte att en massa andra kvinnor var tjocka och medelmåttiga när jag hatade min egen kropp. Jag var för fokuserad på mig själv för att se andras eventuella brister. 
Plus, hur får man syn på folks inbillade brister, de är väl osynliga för de flesta utom en själv?

Nu åker jag bort en vecka.

Ska ni läsa något medan jag är borta ska ni läsa det här:

Sleepless
Verklighetens Smolk
Skärphögen
Den Bruna Maten
Norsblogg

Eller så kan ni ju kolla läslistan till höger, den bereder mig ständigt stor lycka!

Man kan visst vara nördigt intresserad av socialt accepterade sker.

Som ni kanske gissat gjorde Ståhls bloggpost om vem eller vad som är en nörd Paow Rikhtight mig lite grinig.
Det känns som om hon förväxlar nörd men typ... tönt? Urnörden verkar komma från början 80-talet och där verkar man ha fastnat när det gäller att kategorisera och peka ut vem som är en nörd. Eller, jag tycker ju att det är lite väl ytligt att göra så. Alltså, man ÄR inte en nörd bara för att man ser ut som en tönt. Man ser inte heller nödvändigtvis töntig ut för att man är en nörd.
Jag hade liksom fått för mig att ordet nörd kategoriserade mer HUR man var intresserad än av vad. Att det kunde användas som ett verb, "att nörda".
Den Klassiska Nörden, i det här fallet menas tydligen 80-talsnörden à la Freaks'n'Geeks och Big Bang Theory, har exploaterats hejdlöst av hipsters de senaste åren. Folk köper till och med stora glasögon utan styrka för att se töntiga ut på rätt sätt. Alltså, jag vet inte vad jag ska säga om det. I den här texten låter det lite som att nördighet och nördigt utseende är helt statiska företeelser och dessutom synonyma med varandra.

Jag har en ekvation för hur hur folk tenderar att kategorisera "nördstil": den stil som var som töntigast och innehades av totalt ohippa människor när man själv var som mest bekymrad om att vara cool, vilken det ett bra tag senare blir häftigt att anamma för att se annorlunda ut.

Min högst subjektiva iakttagelse är att det just nu är hett bland hipsters att anlägga den nördstil som för tillfället är gångbar. Detta ingår i det hejdlösa parasiterande på alla möjliga subkulturer vars symboler och popkulturella markörer man slänger sig med för att framstå som obekymrad om sitt utseende. I själva verket är ju just hipsternördarna de tommaste kärlen av alla och handlar bara om yta, om man ska tolka hur själlöst och ointresserat de förhåller sig till de symboler de använder sig av. De fyller ju inte sin nördstil med något, de parasiterar ju bara på den som på allt annat retrohippt som passerar genom kulturen. Ett tag var det t-shirts med ylande vargar i månsken, ett tag hårdrockströjor, nu är det töntglajjor. Hipsterkulturen är ju en kultur full av antihjältar, häftigast är den som ser minst mainstreamsnygg ut.
Det är ändå samma gamla vanliga besatthet av rätt yta som ständigt återfinns bland trendkänsliga männsikor och just nu är rätt yta en så kontig töntlook som möjligt för att riktigt visa EXAKT HUR LITE man bryr sig om vad andra tycker om en (samtidigt som man är svinnoga med att hitta rätt Cosby-tröja på myrorna för att visa detta).
Att vara socialt missanpassad är ju dock aldrig trendigt, hur rätt man än ser ut.

Den nördighet jag pratar om, alltså inte looken, tycker jag har fått ett trevligt uppsving. Inte bara har gamla tonårskillenördgrejer från 80-talet, som väl är hela nördighetens vagga, blivit rumsrena, i och med att sagda tafatta tonåringar blivit 30-plussiga Macmän. Det är just nu även rumsrent att ha ett "överdrivet", passionerat, insnöat intresse som man spenderar mycket tid på. Det är okej att gå på sci-fi-mässan, man är inte helt oliggbar för det. Men vare sig det är att köpa vintage Margiela-plagg på ebay eller obskyra vinyler med favoritbandet eller seriealbum så är det okej att bara lite besatt. Man får spendera en hel eldig dag med att levla i ett spel utan att bli utdömd som ohångelbart monster.
Folk som inte förstår ens intresse kommer ev fortfarande att tycka att man är lite knäpp som låter det uppta så mycket tid.
Men nä, man måste inte handikappas av sitt intresse så att man blir en social misfit som inte kan prata med folk för att få kalla sig nörd, för att göra anspråk på att vara nördigt intresserad av något. Jag tycker inte man behöver vara en total enstöring för att få lov att räknas.

Jag vänder mig så jävla mycket emot kategoriserandet av VAD som är nördigt. Det känns så jävla ointressant. Nördar kommer dessutom inte med ett alldeles eget hederskodex som garanterar varm och gosig gemenskap inom nördkretsen. Jag har träffat sexistiska nördar, otrevliga nördar, nördkillar som tycker att en tjej som är intresserad av samma ämne ändå inte kan vara riktigt lika insatt just för att hon är tjej.Det finns fortfarande inte alltid plats för tjejer bland nördarna.
Så nördkretsars insidor är inte nödvändigtvis så jävla gulliga bara för att de består av potentiella misfits. Misfits är nämligen inte nödvändigtvis snälla mot varandra som ett resultat av att inte kunna relatera till människor.

Äh, ni fattar.

Duger jag, får jag vara nörd?

Har mer än en hyllmeter suedeskivor. Japanpressar, us-editions, fan club-only releases, bootlegs, och japanpressar av minidiscar. Vågar jag kalla mig nörd fast jag inte lukter svett eller är jag inte tillräckligt misfit?

Fan vad jag hatar Januari

Januari är liksom den månad på året när hela Sverige unisont bestämmer sig för att bli ätstörda. Det är reklam för Alli på TV, dieter för att bli av med julkilona i literally ALLA tidningar, TV-reklam för gymkort och skumma träningsredskap. Hela befolkningen skulle liksom hetsbanta till nyår för att se extra glamourösa ut och sedan spendera Januari med att svälta sig i form för Beach 2011.
Jag ska medge detta: it sort of get's to me in a bad way. Jag mår inte bra av det.
Jag har varit tvungen att medge för mig själv att jag inte kan hantera någon form av diet. Jag kan inte trixa med maten. Det blir alltid destruktivt.
Jag är mer bekväm med min kropp än jag någonsin varit i hela mitt liv de senaste åren. Det är inte för att den antagit någonslags superform, det är för att jag utvecklat en superkraft. Jag är nöjd med den. Den är inte en ångestfaktor längre. Men det har en effekt jag inte riktigt hade räknat med. Förr brukade jag tycka så illa om den att det inte var konstigt om någon sa något ofördelaktigt om den. Herregud, jag sa själv taskiga saker om kroppen till mig själv i spegeln varje dag, det var vardagsmat. Men nu, nu gillar jag den, jag är nöjd med den och jag vill ta hand om den. Så när någon säger att den inte duger blir jag ledsen. Riktigt riktigt riktigt ledsen.
Jag tänker att det ändå är ett sundhetstecken att bli ledsen när folk säger taskiga saker till en istället för att bara stänga av?

Jaha, så för män är sex sport?

För den analysen tackar vi Aftonblaskans sexrådgivare.
Jag vet inte vad som här hemskast i de här texterna?
Att de för fram en rätt förolämpande syn på både män och kvinnor som går ut på att män ser sex som en sport och kvinnor som en umgängesform.
Exakt hur vidrig är den här manssynen? Och vad fan betyder det att man ser sex som ett sätt att "umgås", för jag förstår inte innebörden av uttalandet? Varför kan inte sex vara något roligt och en upplevelse? Kan man alltså inte ha mindblowing sex med någon man inte har en i övrigt särskilt intim relation med, tex någon man nyss träffat? Och varför får sex aldrig vara något kul och rekreativt för kvinnor? För kvinnor handlar det alltid om risker och om intimitet. Man kan skadas, man kan bli gravid och man ska ha sex för att öka intimiteten i förhållandet och därför blir det också naturligt att man är den som ska vara tillmötesgående och anpassningsbar när det gäller sex. Man ska göra det för att värna relationen, inte för att man tycker det är skoj och skönt. Män behöver inte göra samma sak för att värna relationen om vi ska tro den här panelen.
Ylva sysslar med klassisk härlig skambeläggning, som går ut på att analsex är något ingen som är on the reciving end någonsin vill ha, alltså är det smart att hota med det.
På vilket sätt visar det respekt för frågeställarens faktiska problem? Hennes problem är att hennes pojkvän har en helt oacceptabel inställning till henne och hennes fysiska integritet. Att det är just analsex hon berättar om att han utövar påtryckningar om behöver inte betyda att den här sunkiga attityden att skita i vad hon vill inte går igen på andra ställen hos honom.

Det jag undrar är: varför är det alltid kvinnors gränser som ska anpassas? Rådet att kompromissa och kanske prova med ett finger är det dummaste jag hört på evigheter. Mäns sexuella gränser kan man vifta lite hotfullt mot med en dildo men enbart i syfte att de ska backa på sina krav, inte för att man faktiskt tycker man har rätt att kränka dem om man själv gillar det.
För det första: hon vill inte ha något i röven och det är fan okej att slippa det och inte bli avkrävd att prova! Om hon vill prova så vet hon ju var villig partner finns nu.
Det ju också en möjlighet som både den här killen och panelen missar helt:
Med en partner som tjatar på en att gå med på saker de vet att man egentligen inte vill tenderar man inte att vara på pigg på att göra just det. Att prova nya saker som man känner sig osäker inför gör man nog helst med folk man litar på. Vem vill prova nya saker med någon som kanske skiter i ens gränser eller tycker att man ska "ställa upp"? Jag tycker inte det låter som ett särskilt frestande förslag. Jag testar t ex hellre nya saker med folk jag litar på som som jag vet delar min uppfattning om respekt för andra människor.

Både Mattias S och Tanja Suhinina har skrivit bra om det på sina håll.

Detta gjorde jag i söndags:

Känns fränt att blanda ut revolutionen med lite franskt småkaksbak.

Vanita, I'm in your corner!

Just nu diskuteras det här och där om vad feminism verkligen är och hur tunt man kan kavla ut begreppet. Så då vill jag ta tillfället i akt och länka det här inlägget, där Vanita mer eller mindre slår huvudet på spiken.
Ingen har rätt att frånta någon annan rätten att kalla sig feminist. Läs inlägget, det är bra!
Det är intressant att diskutera begreppet feminist, vad det rymmer och vilket tankegods det grundar sig på. Vad som däremot är värdelöst är att påstå att tjejer som följer de skönhetsnormer mainstreammedia förmedlar inte kan vara feminister. Det har väl för fan ändå i slutändan aldrig spelat någon roll hur man ser ut?
Bara för att man kallar sig feminist betyder det inte att man lever i en bubbla, ett vakuum där man inte utsätts för samma mediaflöde som alla andra. Jag är också uppvuxen med tjejtidningar, H&M:s julreklam för underkläder, bantningestips inför midsommar, jul och nyår, (och alla helger däremellan) och anorektiska supermodeller. Jag kan inte bara klä av mig den erfarenheten som en rock och lämna den bakom mig för att jag en dag gjorde en problemanalys och började använda feminismen som grund för att diskutera den. Jag kommer också att påverkas av skönhetsidealen även om jag är feminist. Det är ju hela grunden för att överhuvudtaget diskutera problemet?
Skönhetsidelaen är vrickade och skadande som det är, vi behöver inte använda dem internt för att rensa ut de "dåliga"feministerna från de "bra".

Det finns säkert mycket kring Vanita Bergman folk garvar åt men jag respekterar henne för att hon vågar stå upp för sig själv. Andra människor skriver hatiska kommentarer i Kissies blogg när hon säger något dumt om någon.
Vanita besvarar kritiken med att Kissie inte kommit till feministisk insikt, är jävligt gullig och blir kompis med henne på kuppen och skäms varken för att synas med Kissie eller för att kalla sig feminist ute på Stureplan.
Fan, jag vet inte om jag hade vågat göra allt det.

OK, nu blir det långt om sex och feminism:

Det HÄR var en intressant text (asså sorry att jag länkar till den här bloggen typ JÄMT men den triggar mig att tänka en massa och jag gillar det!).
Det fick mig att tänka på vad jag gjorde som tonårsfeminist och vilka feministiska sammanhang jag ingått i eller inte ingått i. Min första tanke var  "ÅH JAG MED, jag saknar också radikalfeminismen!" för att sedan känna "...eller?"
Jag tror den rätta formuleringen är: Jag saknar vad jag önskar att radikalfeminismen hade kunnat vara för mig.
Jag minns radikalfeministerna på 90-talet för jag sökte mig till radikalfeministiska sammanhang både i Malmö och när jag flyttat till Stockholm. Jag var ung, arg, hade erfarenhet av organisationsliv och kände att HÄR fortsätter mitt engagemang. Men så blev det inte.
Jag letade efter precis det sammanhang som beskrivs i texten. Att slippa bli ifrågasatt av män för t ex vilken bandtröja man väljer eller vilken låt man som DJ väljer att spela av ett visst band. Att slippa få höra att det är typiskt att man som tjej gillar Per Hagman istället för Jack Kerouac. Att få känna samhörighet och trygghet.
Det var bara det att jag sorgligt nog aldrig kände mig välkommen i sammanhanget. Jag försökte gå på ett par möten med radikalfeministerna i Malmö och gjorde inte mycket väsen av mig, men fick via kompisen som tog med mig veta att jag av de övriga inte var välkommen där.

När jag försökte engagera mig i Stockholm var det som om något gjorde mig helt oberörbar i gruppen. Om jag kom med förslag satt alla tysta och bara stirrade för att sedan prata som om jag aldrig sagt något. Jag blev i utsatt för alla härskartekniker i boken. Män som ville engagera sig åtnjöt mer respekt än jag.
Om jag ska gissa varför? Där satt jag i mina lackbyxor, 20-hålskängor, svart läppstift och eyeliner ut till öronen och trodde att jag hade något att komma med. SILLY ME, liksom.
Jag var en gothbrud med explicita kläder. Inte explicita som i särskilt avklädda, men explicita som i att jag använde mig av modet i subkulturer som inspirerats av BDSM- och fetischmoden.
Man kan väl förenkla det såhär: jag såg antagligen alldeles för mycket ut som tjejerna inne på porrklubben som skulle blockeras och det var eventuellt problematiskt. Var jag emot porrklubbsindustrin vid tidpunkterna ifråga? Ja.
Det var som att det låg en obehaglig air i luften av att om jag ville ha respekt, då behövde jag hitta ett annat sätt att visa min tillhörighet till subkulturerna än via de kläderna jag valde.   
Det kändes som att det ständigt hängde i luften: OK, you're goth, men måste du VISA det?
Ja, av samma anledning som jag "måste" få visa att jag är feminist, bisexuell och ickekristen utan att bli hotad eller begränsad så måste min klädstil som privatperson respekteras.
Sex har alltid varit en del av den feministiska diskussion jag velat föra, mer eller mindre ofrivilligt. Jag har inte haft något val på den pukten. Normer kring sex och olika "typer" av kvinnor har alltid varit en del av det som starkt begränsat mitt handlingsutrymme. Mitt feministiska uppvaknande kom direkt från sextrakasserierna och hoten i skolan. Om man är en tjej med en viss air av stigma runt sig är man (fortfarande) lovligt villebråd.
Att få lov se ut hur som helst och ändå åtnjuta respekt för sin kropp och sin varelse har alltid engagerat mig. Min subkulturella stil har ofta varit en del av det problemet. Den har gjort att män har antastat mig på stan och kommunala transportmedel, att taxichaffisar gjort otrevliga antydningar, att killar utanför den subkulturella kretsen tagit sig friheter mot mig fysiskt eller verbalt. Men den har ockå varit något jag vägrat tumma på. Jag ser ut såhär, give or take.
Jag har alltid varit fullt medveten om att om jag anmäler en våldtäkt och det går till rättegång kommer klädstilen att ligga mig i fatet riktigt rejält. Jag har vänner som gjort precis det och har länge varit på det klara med vilken roll det kommer att spela. Kanske lite mindre nu än -99, men den kommer antagligen att föranleda ett visst "rättfärdigat" ifrågasättande av min sexualitet.
Kort sagt: sex har varit en mycket mycket viktig feministisk fråga för mig eftersom jag hela tiden levt i en akut medvetenhet om hoten de sexuella normerna utgjort mot mig som person. Och inte bara mig som person, merparten av alla män jag haft relationer med har fått eller hotats med stryk av för sin "bögighets" skull, vilket också måste relateras direkt till föreställningar om kön och sex.

Jag minns att det fick mig att känna mig så sorgsen och maktlös. Jag tänkte att någon dag ändras det, det här är bara en liten glipa av tid i en rörelse som är större än så här, större än de här människorna just nu. Jag tror jag hade rätt om det, det känns så nu i alla fall.
Och jag försöker inte plocka några poäng på att det var jävligt synd om mig då och hur onda de andra feministerna var. Men jag vill säga att det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att jag alltid velat vara del av en rörelse där många av medlemmarna sällan mäktat se bortom mitt yttre.
Jag har aldrig velat vara en del av modersmordskulten, där man i varje ny generation måste skjuta på den förra generationen för deras tillkortakommanden.
Därför känner jag mig lite avogt inställd till att skriva den här texten. Så vad vill jag då med en här texten? Jag är inte helt klar på den punkten själv, men texten har legat och grott sedan jag läste inlägget och jag tänkte att det var lika bra att släppa lös den nu. Kanske kommer klarhet av det.
De radikala feministerna jag försökte klicka med hade kanske sina skäl till att ställa sig misstänksamma till mig och mina lackkläder back in the day.

Däremot känner jag på många sätt att jag nu hittat mitt feministiska sammanhang. Jag skriver. Det är inte allt jag någonsin velat göra, men det är min grej just nu.