I'm only sexy when I say it's okay

OK, vi kan först konstatera en sak:
Kvinnor och män har olika kroppar. Precis som jag ser en funktion för unisexkläder som inte riktar sig till något kön specifikt så ser jag även en funktion för kläder om av någon anledning rikta sig till ett kön specifikt. För referens se t ex bysthållare, kalsonger, kappor och jackor sydda med bröst i åtanke, osv. I don't mind it.
Det varken Elise Claeson eller Teodorescu begriper är att jag vill få lov att klä mig som jag vill, oavsett om plagget är traditionellt kodat kvinnligt eller manligt. Jag vill få klä mig som jag mår bra av att klä mig utan att få kritik för det när det inte är relevant för min prestation. Extremt sällan är det relevant för min prestation om jag ser "tillräckligt kvinnlig" ut. Över huvudtaget har inte min min prydlighet, hel&renlighet eller elegans något med hur mycket jag framhäver just de saker som kännetäcknar mig som kvinna. Har det någonsin slagit någon av debattörerna att ja, jag har bröst, men jag kanske inte vill framhäva dem? Ja, jag har kurvor, men jag kanske inte alltid VILL framhäva dem, utan att för den sakens skull skämmas för det? Alla kvinnor vill inte göra det hela tiden. Det betyder fan inte att kvinnor i klänning ses som förrädare! Jag har aldrig hört det här från feministiskt håll, att kvinnor klädda i kläder som säljs på damavdelningen skulle vara förrädare. Att folk beklagar sig över Svenska Hollywoodfruar har nog rätt lite med hur de just ser ut att göra. Det är så dumt sagt att jag blir helt mörkrädd. Sluta debattera så jävla infantilt! NI vill uppenbarligen klä er på ett visst sätt, så GÖR det då och projicera inte den osäkerhet ni känner på mig för att jag inte alltid gör det.
Jag har inget problem med att kvinnor vill klä sig klassiskt kvinnligt. Jag tycker man får klä sig som man vill utan att dömas för det. Whatever floats your boat.
Men jag har problem med folk som inte kan se bortom det här. Jag har problem med att den här debatten om kläder överhuvudtaget inte berör män som grupp. De behöver inte förvalta ett maktkapital som är baserat på deras utseende, om man får tro Claeson. Mäns utseende spelar tydligen ingen roll som maktfaktor på t ex arbetsmarknaden. Är det inte helt förfärande att det är här nivån för debatten ligger 2011?
Jag känner mig aldrig så snygg som när jag har halva huvudet rakat och snedlugg. Jag kan kliva ur sängen och dra handen genom håret och känna mig okej. Jag kan titta mig i spegeln och känna att idag är en dag för smink, eller idag är en dag utan smink. Har jag kassa dagar när jag står och nyper i diverse kroppsdelar och gnisslar tänder? Ja. Men det tar inte alls samma plats som för fem år sedan.90% av tiden är jag nöjd med min spegelbild. Jag är nöjd med min personliga stil, jag tycker jag har vackra kläder. Det är en befrielse!
Jag har nått ett inre lugn. Jag vet vad som får mig att må bra. Det som får mig att må bra är ett par stadiga 8-håls Dr Martens, undercut, tights, kortkort kjol och en stor kavaj. Det är en svart BH med bred axelband och boxertrosor och nerfilade naglar. Jag har absolut inget behov av att just påtala att jag är en kvinna lite extra mycket genom min klädsel. Det är uppenbart ändå och inget jag känner att jag varken behöver framhäva eller dölja.
Jag vet vad som gett mig det här lugnet. Det är den slutgiltiga insikten om att jag faktiskt duger. Jag duger så jävla bra. Jag måste inte agera grindvakt för alla kolhydrater som kommer i min väg, jag behöver inte klä mig för att tillfredställa någon annan och jag presterar som allra bäst när jag klär mig som jag trivs.
Det är fanimej inte folk som Teodorescu och Claeson som hjälpt mig att finna det lugnet. De hjälper inte mig att de klankar ner på folk och säger att det här och det där är fula kläder, att svenska kvinnor klär sig fult. Det är direkt kontraproduktivt.

Jag strävar inte efter att crossdressa för att se ut som en man. Jag har inte mannen eller manlig stil som förebild när jag klär mig.
Men jag vill "klä mig" som en man i en bemärkelse: Jag vill få lov att klä på mig kläder utan att fundera över vad det gör med mitt erotiska kapital. Jag har som kvinna generellt mer valfrihet vad det gäller kläder än män. Jag har mer utbud att välja på. Jag skulle nu också vilja ha friheten att slippa begränsans av att ständigt behöva vara erotiskt lockande, att ständigt behöva vara tillgänglig som just blickfång i egenskap av kvinna. Kanske är makten jag vill ha en som inte beror på eller fluktuerar med mitt utseende och vore det en så jävla revolutionerande tanke?

Pluto!

Hade inte tänkt gå. Men Henric är ju alltid Henric. Eh.





- Posted using BlogPress from my iPhone

I fredags var det Mens Club på röda Rummet på Berns.

Jag gick inte. Inte för att Mens Club inte är en fantastisk tillställning, det är det. Jag vill gärna gå dit, mycket beröm till de som orkat dra igång det!
Men jag undviker Berns så mycket jag kan just nu på grund av den konflikt som pågår där.
SAC säger så här och Berns säger så här. 
Min ickenärvaro var inte en bojkott av Mens Club och ska absolut inte tolkas så. Jag hoppas jag får tillfälle att strosa runt i frack i Röda Rummet någon gång i framtiden, när konflikten är löst!
Nu har det i Mens Club-gruppen på Facebook höjts röster om att man hoppas att vi som inte gick bojkottar Fazerchoklad, jaffa-apelsiner, Nestlé-choklad, tanka på Shell och tigerräkor.
Är det alltså det jag måste göra för att min åsikt i frågan ska räknas? Jag väljer att inte stödja den part i en konflikt jag tycker har fel. För att den åsikten ska räknas måste jag göra allt annat som den som dömer mig kopplar samman med de åsikter som förmodat ledde till mitt ställningstagande?

Ingen av oss som skrev på Mens Clubs vägg att vi inte ville gå eftersom det var på Berns har agiterat för att andra skulle låta bli.
Vi har inte fördömt hela eventet eller skrivit att de som gick borde skämmas. Vi har bara skrivit varför just vi inte ville gå.
Att kalla det för "meta-diskussion" blir helt absurdt. Särskilt då ingen av de som kritiserar beslutet att inte gå framfört åsikten att man borde gå till Berns just för att stödja Berns, istället för arbetarna. Inget motargument till vår anledning att inte gå har framförts, bara att vi tydligen är överkänsliga.
Jag tycker det är ett väldigt fult knep för att misskreditera någon. Man behöver inte dela allas åsikter. Man kan säga emot och tycka att Berns har rätt i konflikten. Jag respekterar den åsikten. Man har även rätt att skita i den, att inte bry sig. alla orkar inte bry sig om allt, det är ett faktum. Men att köra argumentationen att om man inte engagerar sig i ALLT hela tiden, då räknas inget av det man engagerar sig i, det är riktigt riktigt fult.
Det är sådant man brukar höra kring 8:e mars från människor som inte begriper vad vi ska ha Internationella Kvinnodagen. Feminister får t ex ofta höra att de borde göra i princip ALLT ANNAT än det de gör för att det finns ju saker som är så mycket värre. Alla orättvisor måste tydligen bekämpas i strikt storleksordning annars kan man lika gärna låta bli.
Betyder det att ni som kritiserar detta ställningstagande aktivt ser till att inte engagera er i någonting? Jag menar, det är väl det konsekventa om man nu ser det som att man måste engagera sig i allt om man tar ställning i en enda fråga. Att istället skita i precis allt och aldrig ta ställning? Och varför är isåfall det en mer produktiv hållning? Att avkräva alla hundraprocentig konsekvens och hundraprocentig aktion mot eller för precis allt man har en uppfattning om blir absurdt. Alla försöker så gott de kan, får man förmoda, utom då just dessa moralens väktare och rättesnören som ska sätta oss andra inkonsekventa på plats!

Är du engagerad i HBTQ-frågor? Bra, då hoppas jag att du är engagerad i precis alla ojämlikhetsförhållanden baserade på kön, klass, etnicitet etc för annars räknas inte ditt ställningstagande. Jag hoppas även att detta ditt engagemang aldrig är ur fokus när du handlar mat, kläder, väljer uteställe, så att du med varenda fiber av din kropp ständigt lever och andas HBTQ-kamp, annars räknas inget du gör eller säger. Allt du faktiskt gör är beroende av allt du eventuellt inte gör.

Men ni hör själv hur jävla absurdt det låter?

Målade om köket...

Tävling!

Hos Glorybox finns just nu en tävling där man kan vinna fina smycken av Marina Bergsjö Johnsson! Förslagsvis går ni dit och deltar!
I H.P Lovecrafts mytologi finns en gudom som kallas The Black Goat of the Woods with a Thousand Young.
Denna kosmiskt onda get är en inkarnation av - eller en underhuggare till (det är lite oklart vilket) - en annan av Lovecrafts monstruösa skapelser. Vilken?

1. Cthulhu
X. Crom
2. Shub-Niggurath

Det här är skatterna man kan vinna:

Allt du behöver göra för att vara med och tävla är att mejla rätt svar på den nördiga frågan nedan, samt postadress till saraglorybox(at)gmail.com. Rangordna även broscherna/pinsen från den du gillar bäst till den du gillar minst bäst.
Sista dagen för att svara är fredag 25:e februari.

Mitt twitterflöde är just nu som en mardröm.

Jag följer AlJazeera Live och ett par Libyska twittrare som skickar ut nyheter och bilder från det som pågår inne i landet.
Jag vill inte titta mer nu, jag vill inte se mer bilder på legosoldater och kroppar som bombats med vapen som aldrig vara avsedda för människor utan stora byggnader. Men jag kan inte stänga av, jag måste se. Jag måste VETA.
Jag sitter här i Sverige med så många självklarheter. Det är på något sätt min plikt att i alla fall veta vad som händer. Det är det minsta jag kan göra.
Om tjugo år när folk frågar vad som egentligen hände vårvintern 2011 vill jag kunna svara att vi alla följde revolutionen i mellanöster spänt och gav det stöd vi kunde. Egyptierna skickade in sim-kort och öppnade gränsen för att skicka in läkare medan krypskyttar gömde sig i Libyska ambulanser och sköt läkare på sjukhusen för att förhindra att skadade fick vård.
Jag vill kunna säga att vi gjorde vad vi kunde: vi försökte få ut information, trycka på politker, skriva på protestlistor, skicka vidare alla nyheter de lyckades få ut, ge utrymme på bloggar och sociala medier åt människor vars internet och tleefon var strypta.
Jag kan inte inte veta.
Därför sitter jag klistrad vid radions sändningar medan AlJazeeras twitterflöde flimrar förbi.

Like somebody cooked Chutulhu:

Mmm, mumsigt va? Visst ser det ut som en rätt som klippt ur en meny i Innsmouths hamn? Receptet hittar ni här! Från Den Bruna Maten såklart.

Fett tips:

Ska ni putsa lackskor, gör det med möbelpolish. Fick tipset på Dr Marten Store i London. Om man använder fet skokräm kommer skon bara se matt ut. Den suger dessutom inte åt sig något från den lackiga sidan.
Möbelpolish för fina trämöbler däremot,  det funkar som en dans!

Aldrig trodde Minnenas Journal att tidningen skulle bli så trendig bland folk under 85.

Jag har fan fått nog nu.

Jag orkar inte med fler vintagebloggar som ska visa hårläggningar, "skatter" och baka småkakor i all evinnerlighet. Jag orkar inte med mer 40-tals-språk och "flitiga fröknar" och ojande över gulliga askar som väller ut över internet i enorm meningslöshet. Jag äger Sju Sorters Kakor, jag behöver inte lära mig baka schackrutor av varenda 50-talsknarkande brud som lärt sig hantera en dator! 

För det finns ingen originalitet bland dem. Det är bara mer mer mer av samma samma samma. ALLA bakar småkakor på förnumstigt sätt med glada tillrop! ALLA spenderar enligt sina bildbevis söndagarna med att gå hurtiga promenader i stickade ollar!

Jag får lust att säga som Bridget Jones och fråga om jag är den enda som spenderar söndagar "...with my head in the toilet like all normal people?"

Jag är så fasansfullt trött på alla dessa årtionderunkande brudar som inte skriver om något mer än det ytligaste av den tid de lajvar. 

För lajvar är vad de gör, fast på något slags sjukt ständigt-off-lajv-sätt (och ingen av dem skulle förstå den meningen). De fascineras inte bara av saker från den tid de obsessar kring, eller kläder, eller stil. De vill uppleva tidsANDAN. De vill drömma sig tillbaka och glömma verkligheten och låtsas att det är 1943.

Jag undrar bara: varför det? Don't get me wrong, jag gillar t ex 1920-40-talsmode. Men jag vill att det ska vara 2011. När jag går ut på klubb i flappr vill jag inte att det ska vara 1921. Jag vill inte heller lajva med alla där att det är 1921. Jag vore nöjd med att gå ut och alla beter sig som vanligt, men i 20-talskläder.

Jag vill ha iphoneappar och bussar med grönt bränsle och inga dubbdäck på hornsgatan och slippa vara hemmafru när jag gifter mig.

Men detta ska vi inte låtsas om, oh nej! Allt ska omskrivas så rart och kärt och pimpinett. Liksom, kan en kvinna få leta efter ett mönster till en ondskefull 40-talskappa utan att översköljas av en massa brudar som skriver som om du-reformen aldrig hänt?

Har ni verkligen INGET INTRESSANTARE att skriva om 40-talet än "rar hatt!" och hur man viker pappersrosetter ransoneringsstyle? Ingen skriver om vad ransonering innebar. Nu avkräver jag dem inte att skriva historiska bloggar om sitt årtionde för min skull. Jag kan infosöka. Men det blir en sjukt platt och trist upplevelse att läsa de här bloggarna efter ungefär en månad när ingenting någonsin får det minsta djup. Det är bara nya bilder tagna i Hipstamatic från nästa fika på stans raraste kondis med byns enda blondin.

När ni hittar de här gamla tidningarna och förpackningarna och pryttlarna, far det aldrig en intressantare tanke än så genom ert huvud? Man MÅSTE inte bara skriva om endast allt som är snuttepluttigt hela tiden. De säger att de är så helfrälsta på ett visst årtionde, men i sitt upplevelseknarkande lämnar de ute allt de inte kan konsumera. De försöker konsumera sig till en upplevelse av en tid de aldrig kommer att till fullo greppa. Går det inte att köpa är det inte lönt att skriva om. De är inte bättre än Mogi allihop. Men det är väl så: de framgångsrikaste bloggarna är konsumtonsbloggar, på ett eller annat sätt. Visar de oss inte vad de köpt, så visar de vad vi kan köpa eller äta.

OK, slut på tjurig rant. Ni kan återgå till att marinera era hjärnor i Minnenas Journal nu.

En klippa

Jag lyssnade på P1 idag och hörde om den här boken om kvinnan som förlorade sin mamma i cancer samtidigt som hon var nybliven mamma själv.
Hon pratade om att under tiden när hennes mamma precis gått bort var hennes sambo en klippa för henne att luta sig mot.
Det var en märklig tanke som slog mig när jag hörde henne säga det och det var att klippan jag behövde (och hade, tack) när min mamma precis gått bort 2003 var inte en klippa att luta mig mot.
Det jag behövde var en klippa att stå på på branten av och skrika rakt ut över stupet från.

Jag vill inte hela tiden behöva "hantera" män.

Hur många gånger har man inte gjort det här som Verklighetens Smolk skriver om?
Igennkänningsfaktorn är så jävla skriande.
Min vanligaste situation är den här:
Vi sitter vid ett bord. Fram skrider Packad Snubbe. Han tittar på oss, på bordet, lite runt omkring. Det finns tyvärr plats vid vårt bord. Alltså lutar han sig fram, lite för nära någon av oss, och frågar om han får sitta där. Vi säger OK.
Och så fortsätter vi vår konversation.
Vilken han gång på gång lägger sig i, varpå vi tittar på honom, säger "Jaha, okej" och fortsätter prata med den andra. Han börjar ragga lite på oss båda två då, fråga om vi har pojkvänner osv.
Tillslut säger jag att han får ursäkta, men vi pratar med varandra här och vi känner inte dig och vill faktiskt inte ha din input, vi vill gärna fortsätta ifred. Då brukar han bli arg och fråga vad det är för fel på oss, vad han gjort oss, och så vidare? Man kan aldrig prata med tjejer utan att de tror att man försöker ragga upp dem! Typiskt! Vi säger att bara för att han fick sitta vid samma bord som oss betyder inte det att vi adopterade honom som vän och tänker ta hand om honom hela kvällen. And by the way, om du inte vill att främmande kvinnor du tränger sig på ska tro att du försöker ragga upp dem så kanske du skulle låta bli att göra just det.
Det är just det där med "ta hand om". Berusade män kommer ständigt fram och ber en se efter dem, ta hand om dem, ta ansvar för dem. De vill liksom lämpa av hela sitt dåliga beteende på en och när man inte vill det är man en sur bitch som inte klarar av att vara trevlig. Tack, jag klarar av det alldeles utmärkt, det är du som uppenbarligen inte klarar av att dricka alkohol!

(Jag tänker inte ens uppfostra er läsare med antifeministiska glasögon genom att påtala att det inte *bara* är män som är tjatiga på fyllan. Ni vet redan det. Jag vet redan det. Alla andra här inne vet redan det. Men jag tror inte man nödvändigtvis tjatar om samma saker. GASP! SA hon verkligen att hon tror att män och kvinnor ibland beter sig olika i liknande situationer och ÄNDÅ kallar hon sig feminist?? What's the world to come to nu när de SMULAR sönder våra argument? Päääääär!)

Det här är något jag har så sjukt svårt för att hantera. Av två anledningar.
1) Jag är uppfostrad till att vara artig. Om folk är otrevliga är man artig ändå. Jag vet inte nödvändigtvis om jag kan beskylla mamma för att ha inpräntat det, för hon var verkligen inte någon man tjänade på att irritera någon längre stund. Men hela min skolgång har jag liksom fått höra att det är inte lika roligt att retas om man inte blir arg av retet. Tjejer ska vara trevliga, till och med när killarna drar dem i håret.
2) Jag vill ha en trevlig utekväll. Jag vill inte vara otrevlig. Det gör min utekväll mindre rolig. Jag vill svara folk artigt på tilltala och få artiga svar. Att blir sur och arg och få mina gränser kränkta gör min kväll sämre. Jag har alltså inget ansvar att dadda ensamma fyllon på krogen. Men hur jag än vänder mig i situationen så blir det på min bekostnad. Jag vill ogärna gå min väg och visa att jag minsann är den som kan flytta på sig när saker blir obehagliga.

Det finns dock ett snäpp värre situationer. Det är situationer när jag varit ute i ett sällskap med enbart män och gjort samma sak och de allihop blir knäpptysta. Jag efterlyser ingen slags ridderlighet, men lite vanligt jävla vett och hyfs och att stå upp för sina kompisar.
I somras var vi och kvällsbadade i Tanto. Fram kommer en brusad man och frågar om han inte kan få sprit av oss. Jag känner igen typen på mils avstånd. Näe, säger jag, tyvärr. Ha det bra. Han tjatar och tjatar. Jag har inte alls lust att dela vår flaska vin med vilt främmande fyllo. Säger alltså igen att nej, det får du inte. Sluta tjata nu. Snälla gå. Då börjar han rya om att vi sitter på "hans träd", att vi har tagit "hans plats". Jag säger till honom att skärpa sig och dra därifrån, vi är i en park, ingen äger något. Han fortsätter tjafsa med mig. Säger lite fula saker. Jag börjar aktivt ignorera honom och prata med mitt sällskap, som också bett honom gå. Vår kompis dyker upp. Snubben har flyttat sig till två tonårstjejer i närheten och börjar tjafsa med dem. Då lessnar jag och ber honom sluta bråka med dem och dra. De ser rädda ut och om ingen annan tänker försöka stå upp för dem så gör jag det. Då går han istället bort till min kompis och ber honom om en öl. Och han ger fan fanskapet en öl. Så sjukt osolidariskt! Varpå han sätter sig ner och i eeeeevighet siter och föreläser om hur sur jag är.
Tack till mina två killkompisar som helt ryggradslöst bara satt och flinade då. Ingen av dem ville att han skulle vara där. Men ingen av dem vågade be honom dra. De bara tänkte att situationen blir nog bättre om vi ger fyllot mer sprit, det blir han nog snällare av! Jag blev den token sura otrevliga bitchen. Den som skötte hela ruljansen. Och åh, vad bekvämt det var att jag blev det så de slapp. I förlängningen blev ju då även alla fyllots förolämpningar mot mig deras förolämpningar mot mig.

Liksom, kul att man kan veta var man har er, jag ska komma ihåg det nästa gång liknande full kille kallar er något fult på stan.

Anton Abele + Pär Ström = Hell On Earth?

Men vad är det med folk den här veckan, världen har ju förvandlats till Twilight Zone?
Det finns en grupp på Facebook som heter ModeratMännen.
Den är intressant.

Där frodas all möjlig intressant skit. Men det intressantare är ändå deras val av förebild och samarbetspartner. Nämligen allas vårat rikspucko Pär Ström.
Pär Ström som är helt opåläst inom genusfrågor och typ tror att alla feminister hatar män. Pär fucking Ström, som ingen normalt funtad människa borde ta på allvar, hur underhållande han än är.
Till honom lånar nu Moderatmännen legitimitet
Pär Ström är som en jävla parodi. Men det säger väl en del om gruppen också.
Anton Abele är t ex med.

Visst är det en härlig utveckling när barn lär sig använda ordet "tjej" som skällsord??

Det här med den stackars mobbade sexåringen i Jönköping som blev knivhuggen av sin förskolekamrat är så jävla fucked up.
Det är så jävla mycket som är fel i den här situationen.
För det första borde ju den där jävla förskolan och all dess personal anmälas och utredas. Hur man kan jobba med barn och ha inställningen att man får vara "beredd" på att bli mobbad om man är annorlunda är för mig ett mysterium.
Hur kan man tycka det är en acceptabel inställning att befästa hos barn? Hur kan någon förälder tycka att det är en okej inställning hos skolpersonal?
Skulle du som vuxen vilja att andra vuxna skrek taskiga saker åt sig på gatan baserat på vad du hade på dig, hade för fritidsintressen eller gillade för färger? Nej, precis, och vill gör inte tonåringar och barn heller!

Det gör mig så otroligt provocerad att det verkar finnas så många vuxna här som beter sig som totala idioter och för det får den här ungen lida.
Och de här barnen som verkar ha fått för sig att det är okej att behandla en jämnårig så, borde inte deras föräldrar upplysas om detta så att man kan ta tag i den sjukt destruktiva kultur som verkar odlas på den här skolan? Ingen vill väl att deras barn ska vara vare sig en mobbare eller mobbad?
Om man aldrig visar för barn vad som är oacceptabelt beteende kommer de aldrig att börja uppvisa acceptabelt beteende.
Att ta ett tillhygge som en kniv och försöka sticka en annan människa med den när man är i förskoleåldern kan jag tycka är ganska allvarligt.

Det jag undrar är: varifrån har de här barnen fått inställningen att vissa grejer så stenhårt är kill- eller tjejgrejer och att alla som överskrider de gränserna bör lida för det? Att rosa är så totalt otänkbart på en kille att han är en bög?
När jag var 6 bast visste jag fan inte vad en bög var, än mindre var jag kapabel att skälla andra barn för det.
Killarna i min förskola lekte med Barbie och Lego hemma hos mig och så lekte vi med mekano och nintendo hemma hos dem. Att vi ägde mest klassiskt könskodade leksaker hindrade oss inte från att leka med varandras saker utan problem. Inte på dagis heller för den delen!

...och så frågar folk sig varför det såkallade "näthatet" frodas?
Mobbning frodas för att vuxna människor som lägger märke till den tillåter den att frodas. And that's that.
Liksom, genusdagis, here I fucking come. Förra veckans utskällningar av fenomenet kanske hamnar i ett annat ljus nu, hmm?

La(n)dy Warhol

Vaknar av detta:

Byggjobbarna som bygger badrum i huset som ligger ca 20 meter från mitt sovrumsfönster har en monsterstereo som ska höras över hela bygget. Bygget sträcker sig över 12 radhus. Den hörs över hela bygget. Även in i min lägenhet.
Väcks alltså av eurodiscodängan "No limits" på okristlig volym, följt av diverse liknande hits och sedan radio.
Byggarna börjar klockan 6.30.
Tack.
Få saker gör mig så benägen att ställa mig på balkongen och dyrka satan.

Myten om den snälla nördkillen

Det finns en välodlad jävla myt kring nördkillen och hur han magiskt skulle vara snällare, mindre fördomsfull och säkerligen mindre sexistiskt än Your Average Dude. Typ, som att eftersom man själv är lite av en misfit så är man mer accepterande mot andra misfits. I många Hollywoodrullar porträtteras han som intresserad av den där Fantastiska Tjejen som är alldeles för populär för honom på ett finare, renare, djupare sätt än Your Average Dude.
Alltså, så jävla fail på det resonemanget.
På gymnasiet upptäckte nördarna och töntarna i min klass skitfort att jag stod så fett jävla långt under dem på statusstegen och möjligtvis kunde de få lite cred genom att hata lite på mig inför de tuffa kidsen.
När en av dem satt och sa homofoba saker vid matbordet i matsalen och jag sa emot och de sedan fick reda på att jag haft en flickvän vägrade de att sitta bredvid mig igen. Hela nördgänget gjorde unisont ett statment av att förevisa mig hur äcklig de tyckte jag var för att jag inte var helt straight och de gjorde ingen hemlighet av det.
Trevligt va? Så, sexister unfortunatley comes in all sizes, shapes and subcultures.
Och let me tell you, jag har stött på patrull för mina nördiga intressen på det här sättet hela livet.
Att försöka rollspela var som en fars. Sorry, vi har bara roller för zombietjejer i bikini eller glädjeflickor i vårt lajv! Tack, men nej tack. Inte ett enda lajv jag försökte medverka i i mina tonår klarade Bechdel-testet, för fan! Istället för att skriva egna gav jag upp. Istället för att försöka rodda ihop fler tjejer att spela Vampire med gav jag upp. Det fanns liksom inget att jobba med. Nördiga subkulturer är inte nödvändigtvis mindre sexistiska eller "trevligare" än några andra subkulturer. Överallt finns det hierarikier.

HÄR är ett helt lysande exempel på att tex många gamingnördar inte alls är intresserade av att tjejer ska vara med och leka. Hela bloggen är full av exempel på samma ljuvligheter.
"You are you playing, there's no room for a console in the kitchen as far as I know?"
Det spelar ingen roll hur "nördigt" intresset är eller hur mycket svett de osociala snubbarna luktar. För hur jävla mycket de än är misfits i den riktiga världen så finns det ju ändå inget som slår lite sexistisk bashing på internet, riiight? Sparka neråt, osv. Tjejer, de är liksom alltid lite andra klassens gamingnördar/rollspelare/skivsamlare.
Feministfrequency är också grym när det gäller att diskutera popkultur! Kolla in hennes videobloggar.

Om jag vill se ut som en jävla gothvampyr från yttre rymden som bara ikläder sig plastskinn till synes hämtade från zombiedjur på ett intergalaktiskt zoo har jag varje jävla rättighet att göra det!

Men Alice Teodorescu, Vad I Helvete?
Får jag ställa den kanske något banala frågan: Exakt HUR hjälper det andra kvinnor att du talar om för dem att
1) De är okvinnliga och fult klädda
2) Man borde inte gömma "kvinnlighet" i fula, illasitande kläder.

För det första: här skiter vi fullkomligt i att folk har annan smak än Alice Teodorescu! Om man tycker oformliga säckar är fantastiskt är man uppenbarligen nedtyngd av Jante och Mellanmjölksvärderingar och har missförstått vad jämlikhet är.Vilken intressant inställning till mode. "Alla andra har alltid fel och just min exklusiva, personliga smak är det enda korrekta!" And, btw, så otroligt NYskapande det tankesättet är också!

För det andra: Jag är inte skyldig någon att se ut på något sätt i egenskap av just kvinna. Jag är inte skyldig av signalera mognad och stilfull elegans, jag är inte skyldig att signalera en viss typ av kvinnlighet eller sexighet.
På min eventuella solsemester signalerar jag vad jag fucking vill, inte vad någon annan beställer av mig. På mina möten signalerar jag det jag vill med allt utom en sak: hur jag ser ut. Jag pratar och kräver att bli lyssnad på. Om du inte kan lyssna på mig för att jag har svart gubbkavaj och Bauhaus-tröja kan du gå och göra affärer med någon annan, I'll live. Tackar som frågar, men när jag "spelar på männens planhalva" kommer jag att göra det i de kläder som får mig att vara det Jag jag trivs med och är stolt över.
Tycker jag illa om Mad Men-modet? Absolut inte. Whatever floats your boat. Men jag som svensk designer kommer inte att göra några femtiotalsklänningar i vår. Jag kommer att göra svarta draperade plagg i latexbelagd trikå och jag kommer att klä mig i dem också och jag kommer att jobba i dem, gå ut i dem och ha jobbmöten i dem.

För det tredje: kul att det är Alice som sitter på nyckeln till vad "kvinnlighet" är och att den som alltid är så tydligt och snävt definerad. Jag tänker mig dock att det är en väldigt liten grupp som matchar Alices mall? Jag menar, inte bara ska man ha en kropp som signalerar mognad och kvinnlighet när man ska klä sig så, man ska även vara nöjd med att visa upp den i de förpackningar som enligt andra signalerar just detta. Det här att "kvinnlighet" är något som "behöver" synas och framhävas, kan vi inte bara släppa den jävla bollen nu, anno 2011? Vad är det som är så viktigt som folk ska missa om jag inte har kläder som framhäver min kropp som synligt och absolut kvinnlig?
Det behöver inte alls framhävas och synas. Folk får se ut hur de vill. Om man inte kan uppfatta en kvinnas kompetens oavsett outfit på mötet, baserat på vad de säger och gör, då borde man dra slutsatsen att det är en själv det är fel på, inte henne. Jag är så trött på att det alltid ska komma ner till den låga nivån, att folk klär sig "för gammalt", "för ungt", "för okvinnligt".
Alice pratar om att alla är rädda för att sticka ut i Sverige, att vara "för". Men det är ju Alice som är rädd för alla som är "för" mycket eller lite av allt möjligt? Det är Alice som ställer upp en precis mall för vad kvinnlighet borde vara och rymma.

On any given day I'd rather dress like this:

3:an

Ett obeskrivligt mys.