Se hit, alla sverigedemokrater!

IKEA har fixat servietter till er nästa partistämma:

Ritualhataren

Jag hatar ritualer.
Ja, jag vet att det låter lite sjukt, med tanke på att jag är någon som när depressionen sticker upp sitt fula nylle då och då lider av att ett helt gäng tvångstankar och tvångshandlingar ploppar upp som svampar efter giftigt kärnnedfall.
Eventuellt är det hårt länkat till vartannat, jag har aldrig närmare utrett just en frågan med ett proffs.
Sex år i KBT lärde mig en vettig sak om dem: det blir alltid alltid alltid ALLTID värre av att ge efter.
Föreställ dig: du är en sådan som ofta dubbelkollar att dörrar är låsta, plattor av, brödrostar urdragna, strykjärn avstängda innan du går. Halvvägs hem från jobbet en stressig dag blir du bergsäker på att du glömt en platta på jobbets pentry. Frågor som varför du just den här gången skulle ha låtit bli att stänga av den blir irrelevanta. Du är helt säker på att den är på. Allt kommer att brinna ner, folk dör, du är skyldig. Du måste åka tillbaka. Du vet att 99.5 % av alla gånger du dubbelkollar har du redan stängt av. Men du är säker på att det här gången är en av de där 0.5 p%. Du åker tillbaka. Den är inte på. Den är aldrig på. Och för varje gång du ger efter och stressar tillbaka över halva stan blir det lite värre nästa gång, aknske redan samma kväll när du är hemma och plötsligt är säker på att du inte bara vred av plattan, du VRED PÅ DEN IGEN innan du gick.
Man får aldrig aldrig aldrig ge efter. Om man aldrig ger efter dör de lite, tappar kraften. Ibland när jag har dåliga perioder tar jag en bild av det jag nojjar över innan jag går hemifrån. När tvångskänslan kommer säger jag "Jag har rätt, jag kan lita på mig själv, det här är bara ett utslag av ångest. Nu tänker jag titta på bilden av raden av gasreglade på spisen i min telefon som står på 0 allihop och sedan sätta mig ner, ta ett djupt andetag och tänka på det som egentligen stressar mig."
Och då känns det som skit, men bara en stund. Kanske känns det som skit att tänka på det som gör mig deprimerad, eftersom det ofta är typ mest är tanken på att depressionen aldrig helt försvinner oavsett hur bra livet blir som gör mig deprimerad, men det är på något sätt lättare att kunna tänka rakt på DET istället för att ägas av tvångstankarna. Det är lättare att sätta sig ner och grina över att jag aldrig kan bli så lycklig utan medicinenen stund och sedan vara klar med den sorgen en stund, istället.
Do I make any sense?
OK, jag skulle komma någonstans med det här.
Jag hatar alla typer av ritualer som hör till ett visst tillfälle eftersom det blir något tvångsmässigt med dem för mig.
Jag är inte konfirmerad, jag är inte troende, jag har inte tagit studenten utan hoppat av och läst allt via komvux, jag har ordnat exakt 1 födelsedagsfest på min egen födelsedag i hela mitt liv och jag kan inte hantera årsdagar. Jag förtränger dem tills de är över. Jag hatar ritualer så intensivt.
Således har jag alltid fasat inför att behöva gifta mig.
Inte per se att knyta det juridiska bandet giftemål till någon.
Men ritualen, jag pallar inte den.
Jag önskar mig verkligen det där rena, obefläckade, krångliga pappersarbetet och underskrifterna, som inte är nedtyngt av en religion eller gamla föreställningar om vad det innebär.
Jag vill inte ha en massa tomma, rituella kärl som skramlar ihåligt runt halsen på mig och ska berätta för andra vem jag är: guldkors, studentmössa, vigselring.
Jag behöver inte berätta detta för någon annan än mig själv.
Eller kanske en dag, för en enda annan människa, som inte kommer att kräva att jag bär något med mig för att visa vad jag lovat, mer än det jag ändå alltid skulle bära i hjärtat.

And let's face it, min vigselring skulle i princip behöva vara en faktisk fotboja för att jag inte skulle tappa bort den varje dag.

Polkagrismaräng

What do I have to say about it?


Så jävla gott att man får hjärnblödning. Hejdå.

Historielöshet de luxe pisses me off

Jag kan ju då säga att på min topplista över bloggar jag skulle rekommendera utan att tveka ligger just nu Verklighetens Smolk högst upp.
För det första för att de är så smarta och bra. För det andra för att när jag inte håller med dem så är de en av de intressantaste bloggarna att inte hålla med! Och det triggar mig. Och nu har de skrivit det här, Vilket jag förmodar handlar om det det där kolakokeriet med vintagefeeling som drivs av ett gäng brudar med alldeles för lite verklighetsförankring kring vad de gillar att historierunka till.
Ja, jag har sagt förut att jag är mer än lovligt trött på folk som inte bara klär sig strikt i vintagekläder med särskilt årgång, vilket jag är helt okej med och tycker är fint och roligt, utan också hela tiden måste lajva den tid de klär sig enligt. Oh! Vad allt är Rart! och Kära Hjärtanes en sådan tjusig liten sockerkaka! Nu ska jag minsann Arbeta i Fabriken och sedan ta på mig mina små handskar och gå ut på Galej på Danspalatset!
Noll koppling till hur kvinnors liv såg ut på den tiden när de här vintagekläderna var i ropet.
Och man måste väl inte gå runt och deppa över hur trist situationen fortfarande var för kvinnor på 40-talet bara för att man har 40-talskläder, men då kan man ha 40-talskläder men tala och bete sig som om man levde på 2010-talet istället. För det här kolakokningsstället är faktiskt mer fantasylajv än många fantasylajv jag medverkat i.

Jag tror att droppen för mig kom när jag på någon jävla vintageblogg såg någon föreslå att man skulle gå på Etnografiskas Voudou-utställning i tropikuniform.
Way to fucking go att romantisera kolonialismen. Ska ni gå på indisk restaurang i tropikuniform och linnekostymer och låtsas att ni är på ert teplantage proppfullt med slavar i Ceylon också, eller blir det för alldeles uppenbart smaklöst?

Hustlin' Britt

Kan inte förstå att jag åhörde den här diskussionen mellan två av mina närmsta vänner på WoW:

Victor: Du! Alltså, biljetterna till Rammsteins best of-turne är slut!
Björn: Nej! Vad gör vi??
Vicotr: Alltså min morsas kompis, Britt, hon ha sagt att vi ska fixa dem på Blocket!
Björn: ALLRIGHT!

Mer Fremsley:

Obehagligt att det är just drinken med det namnet som är o-vegan...

Fremsley

Anar ett visst mönster...

You can crush us, you can bruise us, but you'll have to answer to the guns of Brixton

 Den här tweeten, som retweetats över hundra gånger, gör mig så jävla sur:

"The Youth of the Middle East rise up for basic freedoms.The Youth of London rise up for a HD ready 42" Plasma TV #londonriots"

Ja, för det är ju SÅ LÄTT att göra en så sjukt grund analys av vad som händer i London. Det som händer är inte opolitiskt bara för att de som gör upplopp inte har en politisk agenda som de ställer sig bakom.
Som om de här upploppen började för att alla ville ha en plasma-tv. Som om alla de som snor blöjor och barnmat gör det för att de vill leva i lyx och sus och dus och bara är för lata för att skaffa sig "drömjobbet" som gör det möjigt. Det är helt fruktansvärt att folk förstör sina egna områden, förstör affärsrörelser för sina grannar, startar bränder som riskerar folks liv och rånar skadade på gatan. Det är helt fruktansvärt. Men att säga att de bara gör det för att de åtrår matriella värden till skillnad från alla "goda" upplopp som är en kamp för demokrati är att förringa det som händer.

"Riots are about power, and they are about catharsis. They are not about poor parenting, or youth services being cut, or any of the other snap explanations that media pundits have been trotting out: structural inequalities, as a friend of mine remarked today, are not solved by a few pool tables. People riot because it makes them feel powerful, even if only for a night. People riot because they have spent their whole lives being told that they are good for nothing, and they realise that together they can do anything – literally, anything at all. People to whom respect has never been shown riot because they feel they have little reason to show respect themselves, and it spreads like fire on a warm summer night. And now people have lost their homes, and the country is tearing itself apart."  -Penny Red

Lyssna på den här intervjun med Darcus Howe, and pass it on, för BBC kommer aldrig at sända den här intervjun igen. Det är synd för den är det bästa jag hört i sammanhanget:

Veckan som gick:

Öl i Tanto med Edina Monsoon-väskan:



Sockerkringla innan paraden:





Kulturkärringar:

Om ni bara ska läsa en sak om upploppe i London,

läs det här: Panic on the streets of London.

Varje gång får jag gåshud, en klump i magen, en stolthet:

Om att lägga bort titlarna

Min föräldrageneration, alltså i stor utsträckning de tidiga 50-talisterna eller sena 40-talisterna var en del av du-reformen.
De ni:ar inte folk och de har lagt bort titlarna. Det är ingen som säger "Hur står det till med Advokat A?" eller "Vad har Direktör B gjort i helgen?" vid middagsbordet. Inte heller när man pratar om folk säger man "Professor C är så otrevlig" eller "Doktor D är så förstående". Man talar inte om folk som om deras yrke vore det enda som definerade dem som personer eller vilken relation man har till dem. Det sätter inte deras rang. Det utgör inte den absolut största klangbottnen för allt de gör.
De har verkligen fundamentalt lagt bort titlarna, i alla fall språkligen.
Utom när det gäller en grupp, kan jag notera, här är språket fortfarande fullt av den där sortens klumpighet titlar ger (och nu noterar jag just nu endast den här gruppen och reserverar mig för att samma beteende sträcker sig till andra grupper som för dem är "den andre").
Nämligen, surprise surprise, homosexuella.
DÄR har man verkligen inte lagt bort titlarna! Alla de känner eller har i sin bekantskapskrets har sin ständigt sin sexualitet som ett jättestort visitkort kring halsen.
"Bla bla han den där arkitetken, som är homosexuell, bla bla!"
eller
"Bla bla den där frisören, bögen, bla bla!"
Jag nämner en vän som rest till Australien och genast kommer frågan "Är det han, den homosexuelle?" och man konstaterar att ja, det är min enda vän vid namn James, den enda James jag någonsin pratar om som reste jorden runt och då den homosexuelle James är den enda James jag känner så ter det sig naturligen så att den är den homosexuelle James som rest till Australien.
När jag lyssnar hör jag också att det får tolkningföreträde före allt annat för att beskriva personen eller tolka händelser.
Vari finns behovet av att ständigt påpeka, peka ut, urskilja? Är det verkligen så exotiskt med öppet homosexuella i mångas bekantskapskretsar i den åldern? Om det är det så kan det väl ändå inte vara nyheter att det inte ser likadant ut längre ner i åldrarna?
Det är dags att lägga bort den här titeln också.
Och så idare i evighet amen. Det verkar stört omöjligt att omtala en homosexuell person utan att varje gång man talar om denne inflika att man menar just den där HOMOSEXUELLA JURISTEN JOHAN, inte någon annan jurist som heter Johan som kan tänkas finnas i bekantskapskretsen, utan just han. Och det inflikas just som en titel, helt obroende av sammanhanget. Helt utan att nöden kräver att man preciserar att den här människan är homosexuell för kontexten av anekdoten eller för att göra informationen man delger relevant.
Jag uppfattar det inte som att de gör det för att vara medvetet otrevliga eller för att peka ut. De vill inte illa. Men mekanismen ligger så djupt ner att det är som en reflex att hela tiden påtala att den här homosexuella människan är just homosexuell.

Ruby thursday

Jag drack en jätteöl. Alla andra drack normalstora öl.

Treats:

Så Beyonce är först och främst... brun?

Alltså Bloggkommentatorerna. Jag läser den bloggen, men de är lite av ett sorgebarn. De får hela tiden sig själva att framstå som två korkade bonniga brudar. Och jag menar inte att de har ett sådär uppfriskande ohippt förhållningssätt till hypade grejer, jag menar att de uttalar sig nedlåtande om saker de är ointresserade av och inte gitter skaffa sig koll på. Typ, mode. Fair enough.
Men ibland är det mest inskränkthet som kommer ut på sätt som känns rätt ofräscha.
Ibland känns de helt enkelt precis som de tonåriga bloggare de skriver om.
Typ som när de skriver om Blondinbellas inspirationskollage.
Blondinbella gjorde ett kollage med bilder och skriver att hon vill ha starka kvinnor omkring sig och inspireras av dem. Vad skriver Bloggkommentatorerna om Bellas pysselkväll??

"En kopp te? Hon kanske skall öppna ett café?
Beyonce? Hon vill kanske bli brunare?
Filippa? Hon vill bli politiker igen?
En flott lägenhet? Skall hon flytta?"

BRUNARE? Men vad är det för fel på er? Är det den första anledningen ni kan komma på till att hon skulle vilja ha en bild av Beyonce som inspiration? I kommentarerna föreslås det att det kanske är för kruvornas skull Beyonce är md, Bella är ju kurvig? Det är ju fan lika skämmigt det. Jag kan komma på tusen andra anledningar än hennes hudfärg eller hennes kurvor.
Typ det här t ex:

Alltså... ta fan och skäms på er.

Kaka, krage, kaffe:

Livsnjutarkatten 2.0

D.I.S.C.O!

Igen, tack till Stelly for throwing this my way!