Förra veckan fick man typ lära sig att "feminist" inte är en ideologi utan ett personlighetsdrag. Det var helt surrealistiskt.
Dvs, om någon som har hetsigt temperament, uttrycker sig illa, gillar att vara sarkastisk eller något annat som snarare har att göra med personens personlighet än med ideologin, då kan man tydligen ändå sluta sig till att personen inte är feminist.
Det var spännande att följa!
Men rövhål kommer i alla storlekar och utseenden. Så även feminister. En del har hetsigt temeprament och är snara att förolämpa meningsmotståndare, precis som människor från andra politiska ideologier. Ja, det är illa när feminister använder härskartekniker som går ut på kön, I agree. Det finns inget vettigt i att inte kritisera människor inom den rörelse man verkar för hur de uttrycker sig eller när de gör något man tycker är kontraproduktivt. Samtidigt måste man inse att alla andra inte har exakt samma agenda som en själv eller samma uppfattning om hur man bäst hanterar en viss situation.
Det finns folk jag tycker verkar vara idioter socialt, i sitt samspel med andra människor, men vars politiska analys jag fortfarande delar.
Det är klart att man ibland kan få lust att peka finger åt någon som kallar sig feminist och sedan inte beter sig som en eller agerar som en.
Men det finns så många olika tillfällen när man inte kan vara den perfekta feministen och lyckas leva som man önskade var möjligt i precis alla aspekter av livet. Att se en struktur och kämpa mot den är inte nödvändigtvis samma sak som att lyckas leva som om strukturen inte existerade.
Vilket betyder att ibland kommer en feminist att tycka att en annan feminist beter sig som ett rövhål. Men det kommer att hända inom alla andra politiska rörelser också.
Jag vet inte varför man bör vänta sig att alla feminister ska lyckas vara den perfekta förebilden ifråga om pedagogik i alla diskussioner alltid, alltid välformulerad så att alla förstår och samtidigt ständigt styrka allt med en akademisk hänvisning de råkar ha behändigt till hands, alltid på ett lagomt humör så att ingen blir sårad och alltid med acceptans och förståelse för alla som inte håller med.
Jag tror inte jag träffat en enda politiskt engagerad människa inom någon rörelse som lyckas med det alltid.
2 comments:
Fast som jag förstod det så var det ju inte hur de uttryckte sig eller deras attityd som var det största (enda) problemet utan faktiskt VAD de sa. Bland annat uttryckte sig en twittrare att "du är man och förtrycker mig bara genom att finnas" eller något liknande. Jag förstår om feministiska bloggare som Cissi Walin, Fridén och One way communication-Hannah gärna vill föra fram att "Det här är inte feminism!" med tanke på hur feministkritiker anklagat feminister för allt möjligt som andra som kallat sig feminister sagt, feminister får fortfarande skit för "män är djur" och "alla män är potentiella våldtäktsmän" uttalanden. Är det verkligen så konstigt att feminister försöker undvika ännu en våg av "Feminister tycker så HÄR:..!!"?
Hej!
När jag tittade på diskussionerna såg jag motsatsen.
Jag läser ofta saker av i alla fall en av dem jag vet anklagades och tycker att personen har en vettig feministisk analys som jag delar. Men jag tycker också att hen är hetlevrad, ibland lite för snar att döma ut någon/något, har extremt svartvita perspektiv och är hård i tonen. Det är inte alltid en lysande debattteknik, vare sig feminister emellan eller med ickefeminister. Men jag kan ändå inte säga att jag tycker att hen inte är en feminist. Jag akn däremot konstatera att jag tycker att det beteendet ibland är dumt eller kontraproduktivt eller otrevligt.
Jag vete fan, ibland känns det som att det ALLTId kommer att komma nya tillfällen när folk som har något emot feminister och feminism kommer att få tillfälle att utbrista "vad var det vi sa!" vad man än gör.
När SCUM sattes upp kände jag att jag vet inte om jag orkar detta, att alla ska diskutera den där jävla boken IGEN som om den vore ett sant manifest vi alla följer och slaviskt agerar efter istället för skönlitteratur. Jag ORKAR inte ta diskussionen om detta igen, jag är så färdig med det.
Men jag behöver inte heller diskutera den hela tiden, jag kan ju välja att inte skriva om den utan att för den skull säga att de som satte upp pjäsen absolut inte kan vara feminister, eftersom de sätter upp en pjäs som kommer att potentiellt ge antifeminister vatten på sin kvarn. Jag ser på antifeministerna lite som Sverigedemokraterna: jag kan inte förhålla mig till dem hela tiden i alla resonemang jag för. JAg kan inte hela tiden fråga mig hur de kommer att reagera på detta, om de kan tänkas tjäna på detta.
Man måste inte hålla med om allt som människor man delar politisk rörelse med säger eller tycker.
Jag hatar inte män.
Men jag hatar patriarkatet.
Ibland hamnar jag i situationer där en samling män på ett väldigt konkret sätt gestaltar en patriarkal struktur t ex inom en bransch, genom sitt beteende mot mig och hur jag blir betraktad och behandlad. Det kan göra mig väldigt arg. Och även om jag blir arg på strukturen som gör att deras beteende kan passera så blir jag ju också mer konkret arg på männen jag har framför mig.
Naturligtvis är det osmidigt att säga "du är man och förtrycker mig bara genom att finnas".
Men att klampa in i en diskussion och helt misskreditera en kvinnas upplevelse av klassförakt och sexism och skylla på sin egen okunnighet när man blir ifrågasatt, det är att vara ganska arrogant. Genom att förneka existensen av en förtryckande struktur gör man sig själv till en del av den strukturen på ett väldigt konkret sätt, så om det var i en sådan kontext ett sådant yttrande kom så kan jag sympatisera.
Därmed inte sagt att jag tycker att alla män, bara genom att existera, medvetet förtrycker mig.
Nu känns det som att det blev långt och kanske mer rörigt!
Jag får hoppas att jag inte framstår som en total manshatare för att jag kan sympatisera med ilskan över att få sina upplevelser av att vara kvinna förringade.
Post a Comment