Is this feminist? Well, it's PROBLEMATIC.

Så, på förekommen anledning, dvs frågan "är bara enskilda män men inte enskilda kvinnor ansvariga för upprätthållandet av könsmaktsordningen?"
Och mitt spontana svar på den frågan är ju "Nej, det är de inte".
Men jag tycker de är ansvariga på olika sätt och för olika saker.
Feministiska män som väljer att koncentrera sig på att berätta för kvinnor hur de bör bete sig för att bete sig feministiskt, istället för att fundera på hur man som man och feminist bör bete sig för att vara feministisk, är ett problem för mig.
Om du är man och tillskriver dig själv insikt om vad feminism är skulle jag vilja säga att en viktig del av det handlar om självinsikt. Jag förstår att det här är sjukt jobbigt. Men en gör mycket självrannsakan som feministisk kvinna, kan jag meddela. Det är svårt att bara vara "en stark kvinna" och strunta i alla ideal. Som feministiskt kvinna borde man ju kunna det bara för att man vill det, right? Det blir ofta en diskrepans mellan allt man skulle vilja klara och vad man faktiskt orkar med av allt man ska klara av att stå emot. Rätt vad det är står man där en dag med nån jävla Nutrilettpaket i handen mitt i bikinisäsongen och undrar vad fan man håller på med. Ibland är det svårt att komma ihåg att inte behandla sin kropp som om man hatar den. MEN.
Det jag inte vill är att män som tycker de är pålästa feminister, men som ändå inte har en sekunds erfarenhet av vad det innebär att faktiskt VARA kvinna, att ständigt vara denna kvinnokropp och behöva förhålla sig till konsekvenserna av den hela tiden, kommer och berättar för mig vad jag gör för fel som gör alla kvinnor en stor otjänst. Jag vill inte att män, feminister eller ej, ska berätta för mig vad jag får göra med min kropp, vare sig det är att raka eller inte raka, göra abort eller låta bli. Kvinnokroppen är minerad mark. Det är fan dags för män att släppa taget om den.
Om man inte ser problemet med att som man och feminist berätta för kvinnor hur de bör prata med varandra eller vad de bör och inte bör göra med sina kroppar, då är man självaste definitionen av en nyttig del av en patriarkal struktur. Här klampar man in och visar alla de här hönsen var skåpet ska stå, för till och med random man vet bättre än kvinnor, vilka kvinnor som helst, vad som är bra för dem. Jag tycker det är extremt problematiskt. Och inte ens PROBLEMATIC, utan på riktigt, sjukt problematiskt.
Samhället svämmar över av bilder på kvinnokroppar. Ofta monotont ideala, ofta redigerade, ofta formade efter mallen "killarna vill ha henne, tjejerna vill va henne".
I dare say att noll procent av reklambilderna som visar kvinnokropparna är självporträtt som kvinnorna på bilden haft kreativ kontroll över. Så är det med reklam, men framför allt är det så med de bilder av kvinnors kroppar som presenteras på jättetavlor och i tidningsannonser. Och det är väl fine, att vara modell är ett jobb som många andra: man gör sin del, får betalt, sedan tar någon annan vid.
Självklart kan man fråga sig om inte alla dessa kvinnor bara producerar
bilder som är till för att vara ögongodis för män, att de inte tycker de är snygga om de inte uppfyller ett ideal de uppfattar som
tillfredställande. OK. Men om så är fallet, måste alla kvinnor som vill
kalla sig feminister alltid aktivt gå på tvärs mot allt, jämt, för att vara
trovärdiga? Aldrig får de råka göra något som skulle kunna uppfattas som
normativt, för då minsann är de dåliga feminister eftersom de faller
för frestelsen att visa en sida av sig själv de tycker är fördelaktig? Jag tycker inte man måste klara av det, även om man har ambitionen. Det privata är politiskt, men aldrig är något privat så politiskt som kvinnokroppen.
I ljuset av det kan jag inte se kvinnors egna porträttbilder som den största boven i dramat "Objektifieringen av Kvinnan och Upprätthållandet därav".
Vidare ackompanjeras alla dessa icke-privata bilder ständigt av en manisk kör av tidningar som skanderar att vi hela tiden måste göra saker för att vara snygga, samt att vi aldrig riktigt är snygga nog.
Det är inte bara det att det ska bantas, det ska så jävla mycket annat också.
Om man är trött på gropiga lår och skinkor, hatar sina celluliter, vill bli av med håret på benen eller i armhålorna eller i ansiktet, om man vill ha acceptabelt långa ögonfransar och platt mage, hell, INÅTBUKTANDE mage, då finns det hjälp att få. Det är bara att betala för Klick!-bilagan så blir tipsen dina, eller köpa den där maskinen från TVShop, eller de där bantningspillren från Gymgrossisten. Annars kan du sluta som kvinnorna i det där reportaget om kändisarnas värsta strandkroppar, ve och fasa.
Så att kvinnor trots allt detta säger till varandra att de har fina klänningar, att de är snygga i håret eller att de tycker de är snygga mer generellt, jag har även svårt att se det som en stor feministisk synd. Nej, det kanske inte ÄR nödvändigt att skriva "nu har snygga M skrivit en bra krönika!", men är det verkligen det värsta en kvinna kan göra mot en annan kvinna?
Annars brukar det ju heta att kvinnor, de är minsann så ogina och ger små tjuvnyp mest hela tiden för att få känna sig snyggast. De är aldrig snälla mot varandra utan konkurerar jämt. Inte kan de leka tre heller och de håller sig med tjocka kompisar för att själv se snyggare ut. Det går så mycket myter om hur taskiga tjejer är mot varandra att folk tror att tjejer är falska när de säger något snällt.
Nu ska jag utgå från lite empirisk erfarenhet, eftersom männen gör det till 100% i sina inlägg. Mina kompisar som är kvinnor ger mig ofta komplimanger för saker relaterade till mitt utseende. Oftast min hårfärg eller mina klädesplagg. Jag ger ofta dem komplimanger jag också. Men ganska sällan kommenterar vi varandras kroppar. Vi säger inte att någon blivit "smal och fin" eller har extra stora bröst idag. Vi kommenterar ett fint nagellack, men inte att händerna det sitter på är exceptionellt snygga eller fula. Vi pratar sällan om ickenärvarande tjejkompisars kroppar och om de blivit smala, tjocka eller fula. Vi pratar dessutom om fantastiskt mycket mer än min fina hårfärg eller J's nya fräsiga Irregular Choice-pumps. Så varför ger vi varandra komplimanger? För att vi tycker om varandra. För att vi vill inleda en konversation. För att vi vill visa att vi ser varandra. För att vi vill göra varandra glada genom att visa detta. Vi ger inte varandra komplimanger enbart för utseenden, om ni trodde det. Vi ger komplimanger för bra boktips, för god mat, för bra idéer, för väl skrivna blogginlägg, för att någon klarat av något stort, gjort något bra på jobbet, för att någon är en bra kompis eller väldigt rolig. 
Om ni vill sätta dit någon för att kvinnan blir reducerad till kropp, för att alla medier riktade till målgruppen kvinnor är, kan ni i min mening börja någon annanstans än med att göra narr av kvinnor som är så nöjda med sitt utseende att de lägger upp självporträtt på sociala medier. Att vara nöjd med sin kropp som kvinna idag är tamejfan ingen liten bedrift.
T ex kan ni gå direkt till någon av de stora källorna som reproducerar destruktiva förhållningssätt till kroppen och visa lite aktivistanda som så många feminister innan er, istället för att skälla på tjejer. Maila och ring tidningsredaktioner, reklambyråer och de företag som beställer ytterst tveksam reklam och fråga vad fan de håller på med. Varför har H&M så sjukt nakna, extremt retuschade jul-och bikini-kampanjer? Varför har så många företag helt skeva skyltdockor? Varför måste kvällstidningarna ge så jävla mycket bantningstips eller göra narr av kändiskvinnors kroppar jämt? Fråga recensenter varför de så ofta skriver något om hur de kvinnliga artisten såg ut på konserten, men inte gubbrockaren.
Fråga dem varför de måste göra så här mot kvinnor hela tiden och om de inte ser sin roll i problemet istället för att ifrågasätta om det verkligen är feministiskt att som kvinna lägga upp bilder på sig själv man är nöjd med på internet. Ställ er på kvinnornas sida i de frågor som gäller kvinnor i den feministiska kampen istället.
Kvinnor har verkligen viktigare saker att koncentrera sig på och kämpa för än att leva upp till bilden av vad en god feminist är.