And when the war machines rust eternally that's when I come back to you

Varje gång jag åker tåg genom sverige är det som om jag åker genom tiden. Jag åker alltid åt samma håll: söderut. När jag flyger är det inte samma sak. När jag flyger är jag på något sätt fortfarande kvar i Stockholm, i mitt hemma och min hemidentitet ända till jag landar. När jag åker tåg föndras jag till något slags flytande tillstånd där jag timme för timme formas om. Jag har timmar på mig att fundera på vart jag ska, på vem jag är hemma och vem jag är/var på platsen jag ska till. Jag har timmar på mig att vara mellan de här två personerna, att begrunda och våndas. Jag har timmar på mig att vara rastlös. Att flyga är som att riva av ett plåster. Jag kliver på, jag kliver av, jag bara dimper ner i malmö som en blixt från ovan, folk säger att jag ser så annorlunda och samtidigt så samma ut, folk jag inte känner igen mig, sedan virvlar jag därifrån via skyn igen. När jag tar tåget kommer jag fram med nertuggade naglar, sönderkoffeinerad, med tusen femtimmarstankar på vad fan jag egentligen ska göra där. Det kändes skönt att åka dit den här gången. Det är som alltid lika vidrigt att vara på väg. Det kommer vara skönt att kliva av tåget. Om tre dagar kommer det att klia i kroppen och jag vill få åka hem och vara mig själv igen utan att tvingas fundera över vem det är, utan att hela tiden positionera mig själv mot allt runt omkring i någonslags evigt motstånd.