LRF, what the fuck?

OK, gårdagens största WTF? stod ju solklart LRF för, via Twitter.

De lägger upp en bild på vegetarisk mat i samma form som en massa köttmat produceras och taggar den med #homoriot och undrar om vegetarianernas fejkkött är en form av staight acting. Sedan läser jag vad de svarar folk som ifrågasätter det. Känslan av "vad i helvete?" förstärks med ens lite till.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag känner mig förolämpad.
För det första: Mat är sällan bara mat. Den är en stor del av människans habitus. Mat är minnen. Formen, smaken, sammanhanget, kombinationen. Det har inte köttätare monopol på.
Sedan jag blev vegetarian har köttätare om och om igen försökte "komma på mig" och outa mig som en dålig vegetarian. Att äta fejkkött tyder t ex på att jag egentligen vill äta kött, inte att jag vill kunna laga en måltid där jag behöver kunna tillsätta en ingrediens som agerar köttets roll. Antingen för formens skull, för konsistensens eller som smakbärare av någon krydda.
Om jag gör det är jag tydligen en vegetarian som LÄNGTAR efter kött, som enligt LRF är "straight acting".
Om man äter vegetariska produkter som har namn som "korv" eller "pastej" eller "biff" så "låtsas man vara något man inte är" enligt LRF och det är tydligen konstigt. Tydligen har just köttmat patent på att kallas de här sakerna. Mm, för när det plötsligt dyker upp korv som skryter med att den innehåller si och så mycket kött, då behöver man inte alls bli fundersam över vad annan korv som inte är vegetarisk innehåller?
Och på tal om att låtsas vara något man inte är: som om inte köttätare mer än någon annan grupp lider av just det!
Kycklingbröst kommer inte från fåglar, de kommer från frysdisken och de är numera lika stora som en hel kyckling var när jag var liten. Kött ska vara liniskt rena stycken utan ben, brosk eller något som över huvudtaget påminner om ursprunget. Allt kött i diskarna har namn som är långt ifrån djuren och vad det faktiskt är. Ingen vill kännas vid hur djur slaktas eller att de lider under sin livslånga resa mot att förvandlas till Mamma Scans Köttbullar (vilka säkerligen växer på träd!). Köttätare vill sällan kännas vid vad de är eller vad de äter, de låtsas ofta vara något helt annat. Så fort de får för mycket information om hur kött blir till mat (HEJ MEKANISKT SEPARERAD KYCKLING) vämjs de och vill inte veta mer.
De köper sig fria från all skuld kring hur djur behandlas för att bli billigt kött genom att säga att de köper ekologiskt, att de köper kött från djur "som går på Pampas" (HA HA HA) eller något annat som får dem att må bra och gör det okej att äta det de har på tallriken.
Ingenting är så lätt att glömma som ett program om plågade djur. Man förfasas i två veckor, sedan köper man kött, dunkuddar, anklever osv igen. Jag tror inte vegetarianer är något undantag vad gäller att man man väljer att blunda för en del obehagliga sanningar man inte orkar ta in för att det skulle innebära att man inte kan rättfärdiga hur man levr sitt liv utan att känna skuld. Jag tror vi alla gör det i någon utsträckning.
Det är svårt att vara konsekvent, ibland känns det som ett heltidsjobb. Så om produkter som ser ut som kött, heter "Vegetariskt Bacon" och gör det lätt att laga mat, varför ska man då beskyllas för att låtsas vara något man inte är? Om det dessutom gör det lätt för folk som äter kött att ibland välja ett vegetariskt alternativ, varför ska man pissa på det?
Jag kan se min mat produceras från början till tallrik utan att äcklas. DET är mycket värt för mig. Jag tror inte många som äter kött dagligen kan säga samma sak.

Att sedan tagga detta med #homoriot, det var väl under all värdighet. Skäms! Starta en egen hashtag istället för att vattna ur en som betyder något för andra och parasitera på uppmärksamheten den får.

FEMINISTISKA BOKTIPS, SE HIT!

Hej!
Det här är till alla er som så fort man säger något som kan tolkas som feministiskt slänger ur er ett ifrågasättande av uttalandet, av feminism och sedan ursäktar er vattenpölsgrunda genusanalys med att ni kan så lite för att inga goda feminister gett er några boktips så att ni kunnat sätta er in i det ni vill bråka med folk om på internet eller skriva debattartiklar till DN om.
VERKLIGEN, STACKARS ALLA ER!
Om man googlar "boktips feminism" är det här de första länkarna:
Kvinnofrontens feministiska boktips
Bok.nu
De är matnyttiga, använd dem!
Om man googlar "Feminism" får man t ex upp den här Wikipediasidan.
Jag vet inte hur ni tror att ni ska kunna tillgodogöra er information och bilda er en uppfattning, göra en analys, om ni varken vill läsa, lyssna eller reflektera. Att ni inte vill eller orkar leta reda på källor som ger er den information ni vill ha är inte alla feministers problem. Det är inte deras skyldighet att utbilda er så att ni klarar av att föra ett resonemang. Och jag förstår att många avfärdar er med att det inte går att prata med någon som inte ens förstått det man försöker diskutera, som inte ens vet på vilken grund ideologin man försöker diskutera vilar.
Men nu ska jag ändå ge er ett par jävligt hands on tips, böcker jag läste när jag var mellan 16-20 som jag tycker gav mig en bra grund att argumentera utifrån. Eller för all del, ni kan ju läsa dem för att få koll på vad ni argumenterar emot (det verkar behövas...)

1. "Under det rosa täcket" av Nina Björk
2. "Hjärnsläpp" utgiven av Bang. Samlade artiklar om biologism, hjärnforskning och kön.
3. "Flickan & Skulden" och "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam. Om offer och förövare och strukturer kring dem
4. "Ställd" av Susan Faludi. Fokuserar på män i USA under 1900-talet och de förändringar i industrin som förändrat mansrollen.
5. "Det Andra Könet" av Simone de Beauvoir.
6. "Gender Trouble" av Judit Butler
7. "Med en uppenbar känsla för stil" Stephan Mendel-Enk. Om manrollen/-r och problemen med dem.

VARSÅGOD!

PS. Jag skulle kunna lägga till så mååånga fler böcker i listan. Många av dem finns på de andra listorna, både skönlitterära och fack.
Vidare boktips är såklart varmt välkomna i kommentarerna och gärna med en liten förklaring om varför!

Jag är på så fruktansvärt dåligt humör

Så jag låter bli att blogga för jag har inget snällt att säga. Men jag kan bittert konstatera att när en bekant sa till mig att "vägen till helvetet är kantad av f-skattesedlar" hade hen rätt. FYI.

Är den här kaninen snäll eller Donnie Darko?

Ni ser ju själv hur snygg den här klänningen kommer att bli:

Advanced Style

Jo jag kollade på Fashion och den här mannen som har bloggen Advanced Style, med äldre stilsäkra kvinnor, var med. Det är ju lätt min favoritblogg när det kommer till streetstyle.
I programmet säger han "when you get to this age you just have to work with what you have got, when hour body is changing and getting old" och "they know what they like, they've had a lng time to find out and it's not about what's in, they just do it for themselves."
Och det låter vilsamt, skönt och roligt.
Varför kan man inte få känna ett lugn inför att jobba med det man har när man är 18-24-30-40? Varför måste man bli gammal och ha en osynlig kropp för att få bara låta den vara och klä sig efter vad den tycker om?
Jag vill klä mig så nu, som jag tycker om. Jag vill inte känna att det jag har inte duger för att jag är ung och borde kunna göra något åt allt jag inte gillar.
Jag är nöjd med min kropp just nu. Jag har en awesome gardrob full av kläder jag verkligen trivs i och tycker är vackra oavsett vad någon annan anser om dem. Jag behöver inte ha kläder på mig som andra tycker är smickrande eller slimming. Jag kan bara ha på mig vad jag vill och vila i att jag skiter i alla som inte fattar vad jag håller på med.
Lite som när jag var 16.
Tänk att man skulle behöva bli 30 innan man insåg att man hade rätt från början.

Jag satt med ögonbrynen upphissade till hårfästet hela förra veckan.

Förra veckan fick man typ lära sig att "feminist" inte är en ideologi utan ett personlighetsdrag. Det var helt surrealistiskt.
Dvs, om någon som har hetsigt temperament, uttrycker sig illa, gillar att vara sarkastisk eller något annat som snarare har att göra med personens personlighet än med ideologin, då kan man tydligen ändå sluta sig till att personen inte är feminist.
Det var spännande att följa!
Men rövhål kommer i alla storlekar och utseenden. Så även feminister. En del har hetsigt temeprament och är snara att förolämpa meningsmotståndare, precis som människor från andra politiska ideologier. Ja, det är illa när feminister använder härskartekniker som går ut på kön, I agree. Det finns inget vettigt i att inte kritisera människor inom den rörelse man verkar för hur de uttrycker sig eller när de gör något man tycker är kontraproduktivt. Samtidigt måste man inse att alla andra inte har exakt samma agenda som en själv eller samma uppfattning om hur man bäst hanterar en viss situation.
Det finns folk jag tycker verkar vara idioter socialt, i sitt samspel med andra människor, men vars politiska analys jag fortfarande delar.
Det är klart att man ibland kan få lust att peka finger åt någon som kallar sig feminist och sedan inte beter sig som en eller agerar som en.
Men det finns så många olika tillfällen när man inte kan vara den perfekta feministen och lyckas leva som man önskade var möjligt i precis alla aspekter av livet. Att se en struktur och kämpa mot den är inte nödvändigtvis samma sak som att lyckas leva som om strukturen inte existerade.
Vilket betyder att ibland kommer en feminist att tycka att en annan feminist beter sig som ett rövhål. Men det kommer att hända inom alla andra politiska rörelser också.
Jag vet inte varför man bör vänta sig att alla feminister ska lyckas vara den perfekta förebilden ifråga om pedagogik i alla diskussioner alltid, alltid välformulerad så att alla förstår och samtidigt ständigt styrka allt med en akademisk hänvisning de råkar ha behändigt till hands, alltid på ett lagomt humör så att ingen blir sårad och alltid med acceptans och förståelse för alla som inte håller med.
Jag tror inte jag träffat en enda politiskt engagerad människa inom någon rörelse  som lyckas med det alltid.

Snart Kite!

Whistleblowers är hyllade, men inte om de är kvinnor som blåser i visselpipan när de ser patriarkala strukturer.

Det är fascinerande, det här med patriarkatet, med kön och klass.
En kvinna i mediebranschen berättar om hur hon blivit illa behandlad av några äldre branschkollegor på en lunch. De har gjort anmärkningar på hennes utseende och klädsel och skrattat åt henne. De är alla män som är äldre än henne. De har gjort sig lustiga på hennes bekostnad på ett sätt som jag aldrig hört någon av de män jag känner som ofta träffar äldre manliga branschkollegor berättat om. Att de skulle ha fått sina kläder kommenterade med en touch av klassförakt och fått sitt utseende recenserat i förhållande till en snyggare man med finare bakgrund.
Men nu berättar hon om den här upplevelsen och hur obehagligt hon tyckte det var, särskilt för att det var kollegor inom samma bransch som trampade över gränsen för hur man behandlar andra kollegor.
 Jag respekterar den berättelsen och hennes känslor.
 Och oavsett vad man tycker borde man ju kunna sätta sig in i situationen, känslomässigt. Om man tycker snubbarna betedde sig heeelt okej så betyder det inte att man MÅSTE trampa på henne och ogiltigförklara hennes upplevelse.
En av de mest irriterande kommentarerna jag såg var ordagrant (och ja, den kom från en man):

"Roligt med feminister som vill hänga i miljö med rika män men samtidigt klagar på rika män. Byt miljö?"

Oooookej. Här hade vi en kommentar som dryper av så mycket olika äckliga saker.
För det första: om jag som kvinna har råd att gå ut och äta på dyra ställen där Rika Män™hänger, då kan och bör jag alltså vänta mig att bli behandlad illa av dem? Jag kan inte få lov att gå ut och spendera mina pengar på dyra ställen utan att vänta mig det av de män som har råd att göra detsamma?
För det andra: Är det garanterat att slippa bli behandlad illa av alla män som inte hänger på dyra ställen och ingår i gruppen Rika Män™? Och får gruppen Rika Män™bete sig som skit mot kvinnor överallt, även utanför de dyra miljöerna, sträcker sig privilegiet att förnedra så att säga ända till korvkiosken på Slussen? Kan fattiga män inte bete sig illa mot kvinnor?
Jag frågade om det inte var rimligare att de Rika Män™som inte klarade av normal vett & etikett lärde sig det och fick svaret "jo, men det kommer inte att hända".
Vilket leder mig till det tredje: Trevlig människosyn, sådär överlag! Så fort en man har pengar blir han sexist? Går den människosynen då igen men åt andra hållet också? Så fort en kvinna inte har pengar blir hon...?
Jag kämpar hela tiden som feminist mot de här typen av sjuka manssyn. Jag är feminist för att jag inte går med på att alla män är
1) "likadana"
2) konsekvent respektlösa mot kvinnor
3) tycker sexism är helt okej
Jag blir ledsen när folk påstår att man inte kan lita på några män, att man måste vara lite rädd för alla män och att alla män alltid kommer att tycka det är jul att skämta sexistiskt på min bekostnad och att jag kan vänta mig det. Jag är inte beredd att avskriva allt opassande, nedvärderande beteende från män med att "de är män". De kan ta ansvar för hur de beter sig, mot alla människor. 
Av någon anledning blir en massa män ofta sura för det, för att jag tror att de är människor som kan hållas ansvariga för hur de beter sig alldeles oavsett vilket kön de förolämpar. För att jag inte går med på att ni är genetiskt programmerade till att vara sexister så att ni har en ursäkt för att inte fundera över ert beteende?
Ni kan liksom inte både ha kakan och äta den.
Men så här blir det ju hela tiden. Om en kvinna berättar om en obehaglig situation hon hamnat i, där det är för mig tydligt att det är den patriarkala strukturen i sammanhanget som föranleder att män tar sig friheter de inte tagit sig mot en annan man, då haglar alltid kritiken in. Om man vill jobba i en mansdominerad bransch får man "ta sådant" är en vanlig klyscha. Män som känner sig förorättade eftersom det är män son anklagas är plötsligt en del av just gruppen män (vanligtvis sådana som brukar hävda att patriarkala strukturer inte existerar, att män som grupp inte finns utan bara individer!) och tycker det är manshat. Sedan har vi alla som är kompisar med de som betedde sig illa som måste avrätta den klagande kvinnans karaktär helt genom en massa "sanningar" om hur hon är som person.
Om man som kvinna öppnar käften och påtalar en upplevelse från en patriarkal struktur inom en bransch eller på en arbetsplats så kan man vänta sig att få skit för det.
Varsågod för utmärkt exempel på att det finns patriarkala strukturer som fortfarande frodas och mår bra!

I julklapp fick min sambo en diskmaskin.

Vilket ju är jävligt sweet. Nu har vi sedan dess kollat ut den modell, köpt den, hämtat den och börjat installera den. Idag var jag i en järnhandel och letade rätt på sista delan (förhoppningsvis!) för att få allt att funka. Under hela den här tiden har jag mött diverse skämt på temat. ALLA har frågat mig om jag inte är glad att jag slipper diska nu, när B står bredvid. En man frågade B varför han köpt en diskmaskin, när han har en tvåbent diskmaskin, höhö? And so on, i en evighet. Inte bara från män, ska sägas, men från många män över 35.
Jag vet inte varför alla förutsätter att jag är någon slags pushover som går med på att göra allt hushållsarbete hemma. Det är jag inte, kan jag meddela. Inte heller är B en total skit som förutsätter att det äe mitt jobb. Ibland bråkar vi om vem som diskar mest eller annat som rör hemmet och vem som lägger tid på vad. Även om vi spelar på samma planhalva vad gäller feminism och medvetenhet om strukurer så ser man inte alltid skogen för alla träden ibland. Därför bråkar vi om saker som att jag ibland uppfattar att min tid är värd mindre än hans. Att han helt oproblematiskt kan komma hem och sätta sig och spela tv-spel i en timme tills jag kommer hem och är dödens hungrig, medan jag hade spenderat den timmen med att göra tråkiga hushållsgrejer för att få det gjort. Jag säger inte att han gör fel. Men det blir problematiskt att han ibland blir irriterad när jag gör likadant: skiter i saker som behöver bli gjorda, inte tänker på att han är hungrig när han slutar senare än jag och surfar skor istället. Då bråkar vi om det och det är oftast rätt nyttigt. Jag tänker inte vara ett städande yrväder hemma för någon annans skull än min egen. Varför skulle jag?
Men jag är helt till leda trött på att människor omkring mig ständigt förutsätter att jag snällt inordnat mig i deras uppfattning om vad jag borde göra hemma.
Så nästa gång någon undrar varför jag föredrar "stängd verkstad", diskussioner med folk jag vet att jag får något vettigt ut av att diskutera med och ett smalt umgänge med folk jag inte behöver kallprata om skit med sö vet ni varför. För att jag inte vill umgås med folk jag tycker är idioter. De kan umgås med folk som inte tycker de är idioter.

The Joys Of Teen Sex?

Ok, så det här programmet "the joys of teen sex" som 5:an köpt in, det är intressant men jag finner det också lite problematiskt då och då.
Nyss var det en 18-årig tjej som var nervös för att ha sex första gången. Det konstateras att hon är nervös och rädd för hur ont det ska göra och allt blodet.
Förlåt, men "allt blodet"?? Jag trodde vi pratade om att knulla, inte slakta en gris? Har vi inte kommit så långt ändå att iaf sexrådgivare kan berätta att förlora "oskulden" inte är som att skära upp en bit hud med en kniv? Anledningen till att det gör ont är ju oftast inte att en bit hud sprängs sönder och blodet sprutar, det är ju för att man inte är tillräckligt våt, upphetsad och för att känslan är ovan, vilket resulterar i att folk spänner sig och voila: sex som gör ont! Sedan lär man sig allt det där och då löser det sig oftast. Kan inte någon även passa på att berätta att så HIMMELSKRIANDE ont gör det oftast inte med frivilligt sex bara för att det är första gången?
Det konstateras iaf att hon trots sin oro "är redo för sex". Varpå tjejen berättar att hon hört ett hemskt rykte om att om killen är väldigt stor rör hans penis vid din magsäck inifrån.
Förlåt, men jag skulle säga att någon som tror att slidan leder till magsäcken inte är redo för sex. Om du vet så lite om ditt eget könsorgan ska du nog vänta lite med att använda det, så kanske du inte har så mycket ångest för det!
Samma sak med den homosexuella killen som var jätterädd för att ha analsex och alla bara skulle övertala honom att ha det. Men WTF, han MÅSTE väl inte "lära sig gilla analsex" bara för att han är homosexuell?! Det programmet kändes helt hemskt, alla ba "det gör ont men du vänjer dig, kolla, här är litw glidmedel!" som om det var hans enda alternativ. Det kändes så ofräscht att alla försökte övertala honom om att ha sex han uppenbarligen inte ville ha istället för att prata om alternativen.
För övrigt tycker jag att det bästa råd man kan ge någon som är rädd för att ha sex är att inte ha det förrän det känns bra. Alltså jag vill inte predika avhållsamhet, men det är inte farligt att inte ha penetrerande sex. Fråga bara alla som väljer att inte ha det av andra skäl än avhållsamhet av moraliska skäl. Inte går det någon nöd på dem!