Det här med att inte ta någon i hand

Aldrig har jag blivit så här upprörd över att någon inte vill TA i mig?
Det är så jävla mycket generaliserande i debatten i stort, den länkade diskussionen är helt förryckt.

Det enda jag kan tänka är: vi hälsar på varandra på många sätt i Sverige. Folk tar i hand, bugar, kramas, kindpussas, gud vet allt. Ibland ler de och vinkar för att det är trångt. Den vänliga gesten är densamma: Hej, här är jag, trevligt att se dig.
Jag har ingen tjusig diagnos att visa upp för att stödja mina konstiga preferenser på, men jag gillar inte när främmande människor tar på mig. Jag har inga problem med att ta folk i hand, men aldrig har jag blivit arg över att någon inte velat ta i mig.
Det är helt enkelt inte ett problem för mig eller något som begränsar mig. Jag är fullt kapabel att samtala normalt med folk som inte vill röra vid mig.

Management by Googling random phrases

Googlade precis i ren och skär panik "Jag vill ha ett häftigt jobb".
Det hände absolut ingeting av det.
Förutom att jag kommer att ha ännu svårare att sova nu.
Blä.

Att trampa på ömma tår

Jag läser Underbara Claras blogg rätt mycket.
Jag får ut väldigt mycket av den och den ger mig mycket bra magkänsla och inspiration och är ett avslappnande tidsfördriv.
Ibland håller jag inte med henne när hon uttrycker personliga värderingar.
Det har ändå inte betytt att jag slutat läsa hennes blogg eller gjort den värdelös för mig. Det har inte heller genererat att jag känt mig tvingad att skriva sura kommentarer.
Men det är spännande att läsa folks griniga kommentarer. Jag antar att alla bloggar har sin egen typ av kommentatorer. Om man nu ska kalla hennes kritiker i kommentarsfältet "haters", vilket känns lite starkt, så är de av en väldigt lättkränkt sort.
Hos Kissie känner sig merparten av de antagligen tonåriga kommentatorerna manade att skriva att hon är en ful äcklig idiotbrud som borde dö men återvänder ändå. Hos Linda Rosing skriver uppenbart vuxna människor liknande saker. Hos Underbara Clara känner sig folk kränkta när de känner sig moraliserade av hennes livsstil.
Claras beslut att inte äta kyckling eller använda micro eller välja riktig vanilj gör folk provocerade och arga och kränkta. HUR kan hon moralisera över småbarnsmammor utan tid eller studenter utan pengar eller alla andra som inte prioriterar likadant genom att berätta om varför hon tycker att hennes livsval är så bra? Vem är HON att berätta om hur bra hon mår av att välja ekologiska varor, när andra inte har råd, att inte micra sin mat när andra inte har tid eller att baka med riktig vanilj när folk svälter i studentlägenheterna i Lappis? Va va VA?
Det fascinerar mig oändligt, hur lättkränkta så många av hennes läsare är.
Går det runt på andra bloggar och frågar Blondinbella hur hon kan köpa märkesväskor när just de inte har råd att köpa plastkasse när de handlar, hur Niotillfem kan äta ute fyra gånger i veckan när de själv äter nudlar varje dag eller hur Alex Schulman kan engagera sig i att sälja skitböcker dyrt när en massa välgörenhetsorganisationer behöver volontärer?
Är det sådant de går runt och tänker?
Det är sådant här som fick mig att ens ansöka till etnologistudier. Folk är fan sjuka i huvudet, generellt. Människor är det allra intressantaste man kan studera, alla kategorier.

Det här med att kommentera andra människors kroppar:

bara låt bli det, är mitt förslag.

Folks ständiga lust att kommentera ens fysiska uppenbarelse har berett mig obehag i ungefär hela mitt liv.
Människor som ständigt måste säga "Är du gravid?" eller "Du är smalare nu än sist vi sågs!" (att säga att någon ser smal ut ska ALLTID uppfattas som en komplimang, tydligen) eller "Har du tänkt på att den där tatueringen ska sitta där för alltid?" förundrar mig, jag menar har de inget filter, ingen spärr som som hindrar dem från att släppa ut alla tankar som rusar genom deras huvud?
Jag säger inte allt jag tänker när jag ser folk.
Jag undrar ofta om affären där de är stammisar heter Ye Olde Kärring eller om de stylar håret med svinto som förebild, varför de vill ha en orange hudfärg eller om de under sitt liv tänkte på att de skulle komma att se ut som handväskor vid 40 års ålder av att sola insmorda i olja?
Men jag håller det för mig själv för jag antar att de inte vill höra de här sakerna, särskilt när vi inte är nära vänner och de ber om råd.
Men att kommentera någons barn och kalla det för ett "chokladbarn" är väl att gå över ganska många gränser?

Det är inte riktigt lika illa som Upp Och Hoppa, men det är fan inte långt ifrån.

ALLTÅS!
JAG AVLIDER, på riktigt, NU! "Singel" är som något ur The Voice's Rap Attack.

Skämskudde 1: "Hotel Singel", AREUEFFINGKIDDING MEEEE?!?!

Skämskudde 2: Låten låter som en parodi på Välkommen till Förorten. Gud du, borde SKÄMMAS! Du är fan värre än Ayo!

Mogendisco, var är du? Kom tillbaka, allt är förlåtet!

Har hört ett omdöme om Jessica Anderssons nya image och låt och det var "Lite mer Sanna Nielsen och Mepty Room".

Soffans omdömen:
" Oooo, Fernando..."
"Guuud, jag har redan somnat".
"Jag vill ha Doplh i Chippendale-kläder till den här"
"När det bästa man kan säga om en låt är 'snyggt smink'..."

Jah, då har Melodifestivalen startat igen.

Newsflash:
Måns Semleröv är ingen komiker. Hans personlighet är som Buster Keatons stenansikte, fast det får motsatt effekt.

B är exalterad över att Ebba von sydow live-twittrar (men önskar nog i hemlighet att det var Sofi Fahrman).

Jag är exalterad över Jenny Öhlunds kläder. Låten är inte så hittig som man skulle önska. Jag menar, hallå, kom IGÅNG då?!

Never mind ALLT, jag ska för fan se SUEDE!

Alltså om en vecka eller nåt kan jag engagera mig i att mammor tydligen inte få ha toppjobb, att griskultingar får tänderna utdragna, att folk försöker smuggla ut barn från Haiti, att folk går med i antihala-slakt-grupper på Fejjan för att de är rasister istället för djuvrvänner.
JUST NU SKITER JAG I ER ALLIHOP!
Sitt där och tryck er politiskt inkorrekta fläskkotlett och kolla på er barnporr, skiter väl förfan jag i, när mitt favoritband på den här planeten återförenas och spelar på Royal Albert Hall för en kväll och jag ska dit med älskade J.
Det blir inte bättre än såhär och nu ska jag bara toppa det med att vinna den där jävla designtävlingen också, hör ni det?

PS

Jag har precis läst ut "Flickan och skulden" av KAtarina Wennstam (igen) och filar på ett mycket deprimerande inlägg om detta. Hold on for Misery.

Åh, Magdalena Ribbing, ibland är du så fantastiskt underbar!

Fråga: Min gode vän skall snart bli far för första gången. Min fråga är: vem skall stå för cigarrerna, den nyblivne fadern eller hans vänner?

Svar: Förutsatt att fadern är grosshandlare och vill manifestera sin glädje över att affärsverksamheten nu har en arvinge (cigarrfirandet gäller vanligen söner) kan han bjuda sina närmaste manliga vänner och affärskolleger på cigarrer på den bar dit dessa herrar brukar gå innan de kommer hem till sina hemmafruar och husornas framdukade middag.

Är du, din vän och era vänner moderna människor ger ni sjutton i cigarrerna. Alla gamla så kallade traditioner behöver inte följas. Det ska vara något vett med dem om de ska tillämpas. Rökning är inte nyttigt, dessutom.

We're joining The Churh Of The Flying Spaghetti Monster

Jag menar kolla bara på julgranarna!

Men people, whats WRONG with you?

Men alltså, OMG, vad är det för jävla nybörja till att röra sig ute i samhället som skrivit den här frågan?
Ja, den gäller alltså vad man gör när någon på tunnelbanan är ohyfsad nog att ta tidningen man lagt ifrån sig på sätet bredvid sig, eller vad man gör om de slinker in på betaltoan när man själv kommer ut utan att fråga.
Alltså, man baxnar ju.
För det jävla första: fem kronor för att gå på toaletten, det är så jävla hutlöst. Det är fan inte konstigt att folk pissar överallt! Vad är det för patologiskt snål människa som blir upprörd över att folk utan pengar behöver kissa på stan och går in efter dem? Vem blir bitter över det, särskilt när man är färdigkissad och klar?
För det jävla andra: tunnelbanan här i Stockholm är pepprad med gratistidningar. Folk lägger dem på säten eller hänger dem på ställen i t-banan eller bussen. Om man vill behålla en tidning gör man bäst i att hålla den i handen eller lägga den i knät eller väskan. Vad fan är så konstigt med det? Om någon hade ställt en kaffekopp på ett säte jag ville sitta på skulle jag bara flytta den, för kaffekoppen beöver ingen sittplats, vare sig den är tom eller full. Ibland går hela det här med att fråga om lov lite för långt, "hyfs" blir liksom något helt sjukt konstlat. En tidning på ett tomt säte i tunnelbanan uppfattas som övergiven. Det måste man förstå och anpassa sig till. Det är en så allmänt inarbetad sak att man inte kan be majoriteten ändra sig.

Nämen tänk om man skulle ta och kolla på den här filemn för hundrade gången idag då?

VETT & ETKETT I SOCIALA MEDIER:

Om jag har svarat nej på att gå med i din intressegrupp fem gånger och du skickar ut inbjudningar en gång i månaden, då vet jag att den finns och kan söka mig till den om jag ångrar mig. Tro mig, jag kan inte ha missat den vid det här laget.
Du behöver inte fortsätta tjata, det kommer bara att medföra att du tillslut blockeras från att kunna skicka NÅGOT till mig.

HÄRREGUD, har folk ingen normal uppfattning om netikett??

Alltså Ipad.

Är det bara jag som tänker på bindor när jag hör det ordet? Jag menar, "hi, one pack of Ipads please" ligger rätt bra i munnen på ett apotek tänker jag mig?

Vilka är alla bloggares män och hur ser deras hemliv ut?

Jo,
jag tror jag började fundera på det här när jag kollade in lite shabby chic-bloggar.
Jag har då bott med två olika killar. Min inredningsstil är inte vad man, om man nu är någon som gillar att svänga sig med klyschiga generaliseringar, särskilt "kvinnlig".
Jag är förtjust i design från 20-50-tal. Jag gillar art deco, en del jugend, och funkis.
Jag gillar kontrasten mellan de lite stela, rena formerna i funkisen, linjerna och dynamiken i art decon och det helt galet överdådiga i art nouveau och jugend. Jag försöker väga upp dem med varandra. Jag pallar inte när det blir för snirkligt och pimpinett, men jag står inte ut med när det är tomt och sterilt heller.
Men jag känner ändå att jag på något sätt månar om de jag delat lägenhetmed. Ibland är det svårt att inte köpa något man älskar för att den andra hatar det, men jag låter bli att släga hem konstigt färgade jugend-krukor från Villeroy & Bosh från loppisar, så låter B bli orangea saker. Jag får ha mitt crazy asien-temade kök och B får släpa hem hur många askfat från Gunnar Nylund han vill.
Och så hittar man lite common ground. Här hemma består den av femtiotal och funkis. Och samvaron funkar rätt bra.

Men liksom, många av de här människorna får mig att undra. Vill de här kvinnornas män leva med spetsdukar, kritvit inredning, och franska mjölsäckar? Jag vill inte själv falla ner i fördomsträsket och tro att alla män längtar efter mörka möbler och lädersitsar, men när man ser tusen bilder på ett hem och helt klart bara ser den enda personenes preferenser, då börjar det snurra i mitt huvud. Är han helt ointresserad? Hur är det att vara intresserad av inredning och design och bo ihop med någon med noll intresse för det? Får han plats någonstans, med sina grejer som inte är perfekt i stil med hemmets tema? Är det sådana där män som tycker att hem SKA vara "kvinnligt" präglade av en "kvinnas hand" och sån skit, och därmed är cool med spetsdukar och rosenblommor?
Nu läser inte jag Englas blogg, men jag får bitar av hennes liv via Bloggkommentatorerna. Där verkar det finnas en intressant motsättning. De köper en matsalsmöbel som är "hans stil", dvs inte vitt och ljusgrått som allt annat i huset. Hon får ångest och har i ett år letat efter en vit att ersätta den med. Hon visar deras nybäddade säng och kommenterar att "han har bäddat, jag brukar inte lägga kuddarna så".
Jag menar, tala om DETALJSTYRNING. Blir man inte tokig av att bo med någon som är så?