Ruthie Camden, you are satans spawn

Alltså 7th Heaven står på i bakgrunden medan jag häftar kvitton.
Det är facinerande.
Jag vill döda precis alla barnen i serien.
Särskilt Ruthie.

Alltså det hände något jettespennande ute på parkeringen:

När man inte har något annat att göra, det är då man börjar skriva inlägg om Linda Rosings kommentarer:

Alltså vad fan bölade Gynning om? för det första så ska hon ju inte sluta blogga, quel fucking surprise liksom, för det andra: det är ju hos Rosing alla puckona hänger PÅ RIKTIGT. Alltså Kissies läsare är ett gäng infantila tonårs-haters som inte kan stava till "pruvucera" om så ett års spraytanning stod på spel. Hos Rosing hänger liksom vuxna haters som pallar gå in och skriva "ööh, döö, du är så himla ful" VAD HON ÄN GÖR.
Och så idioterna. Alltså de riktiga riktiga jubelidioterna.
Alltså don't get me wrong, jag tycker Linda verkar ha tomtar på loftet. Jag har inget intresse av att höra vad hon har att säga om någonting för hon känns alltid som en kall fisk och skriver väldigt dåligt. Dessutom börjar hon se ut lite som en botoxad handväska nu, hennes ansikte är så jävla scary. Men jag tycker samtidigt någonstans att hon verkar snäll. Alltså, som att hon i sin lilla knäppa värld ändå vill folk väl. Och jag fattar precis varför hon inte vill svara på kommentarer. Jag menar, lo and behold, autentiska citat, fritt saxade från Linda Rosings kommentarsfält ang två ryska pälsmössor hon fått.
Fråga: "Vilken tycker ni är snyggast?"

Svar:

"HÅLL UTSIKT ! ! !
Du frågar vilken hatt som är snyggast.
Jo det ska jag gärna tala om. Men inte idag utan du får vänta ett tag, så håll utsikt i kommentarerna."

Håll utsikt? Really?

"Okej, jag är kanske lite emot pälsar också, men sålänge som djuret inte var vid liv när den gjordes(altså fått en naturlig död) så är det inte lika fult tycker jag. Men samtidigt så är det här ju ett sätt att visa att man tycker att djuret är snyggt, istället för att bara käka upp ett djur som man gör annars, och alla blir väl glada av att få höra att de är snygga? Och ja, jag vet att det kanske lät lite konstigt.. hehe."

OK, Doktor Mengele, thanx for your input. Kul att döden är en komplimang och skojig så länge den var nyttosam för någon annan.

"Döcoola.......Shit vad snyggt......klart så höst-09! Super duper......o ni som skriver om djur hit i dit....suck,ta hand om BARNEN i Afrika ist först :"

Alltså de där jävla barnen i Afrika! Get the fuck over them! Inte ens Astra bryr sig om att producera HIV-vaccin till Afrika eftersom ingen kan betala för det så VARFÖR I HELVETE skulle djurrättsaktiviser behöva mata hela Afrika innan de får kämpa för djuren? Jag menar, varför går inte vederbörande isåfall och volonterar på ett ålderdomshem innan de sätter sig vid en jävla blogg för att kommentera, i konsekvensens namn?

Alltså, man har lite tråkigt och surfar av någon anledning in på Johan Palms blogg där han diskuterar sin dörrmatta.

Inlägget har fått 157 kommentarer.
Det är lite som när man går in på inredningsbloggar som visar en bild på en ljusstake och sedan visar det sig att 94 personer känt att det var viktigt att just de också skrev "fin!" under inlägget.
Anyhoodels, 157 svar på om vi alla kunde lista ut vad designer tänkte när han skapade dörrmattan som såg ut som ett collage av futristiska/funktionalistiska fittor lät ju lite för bra för att vara sant.
Ni minns hysterin kring Johan i Idol? Tjejer svimmade, skrek och hyperventlierade.
Det är lite så i kommentarsfältet i bloggen också.
Lisa, Isabelle, Malin, Carolin, sara, ellinor, emeli, emmy, elin, sala, monila, lullis och Moa-Johans Största fan har alla skrivit kommentarer av varierande fnissighet som alla tyder på att de inte har en aning om vad mattan liknar.
Sedan har Hannah postat samma fnissiga inlägg inte mindre än 8 gånger. Sabina också. En Clara har postat sitt mobilnummer fyra gånger för att hon har en personlig fråga att ställa till Johan som hon inte vill skriva i bloggen.

Alltså jag dör. Å ena sidan tänker man ju "nutte!" när man läser, å andra sidan undrar man om de verkligen har alla indianer i kanoten.

Informationssamhället

Den här bilden, jag känner att jag inte förstår ett skit av den. Det är för FYI baksidan av mitt pommespaket från McDonken:



För det första: VARFÖR är det en kvinnosymbol a la toalettdörr bredvid kaloriförtecknignen?

För det andra: Vad fan betyder de andra symbolerna?
Det är 9 % små fyrkanter i pommesen? 34% måttband? 21% hastighetsmätare? 36% små prickar?
I DON'T GET IT!!!

För det tredje: kvinnosymbolen kommer igen längst ner, där det står 2000 kcal bredvid. Mysteriet fortsätter.

Veckan som gick:

Vaddå, det är EXTRA skönt att ligga ovanpå manschettknapparna.


Jag hade orange hår på väg till Indigo.




J, S och Björn Bernard Malm regerar dansgolvet på Patten.

Världen idag:

* Irland röstar igenom en lag som ger höga böter på blasfemiska uttalanden (för den oinvigde: man får inte prata skit om gud)

* Ohio håller som bäst på att klubba igenom en lag som säger att en kvinna nu inte ska kunna göra abort utan pappans medgivande. Barnets pappa då alltså.

* Nordekorea förbjuder kvinnor att bära byxor.

* ... och vi harvar runt här med vår abortregistersdebatt.

Alltså, vart fan ska man ta vägen för att få vara ifred? Vad är dealen med alla de här galna kristna kvinnohatarna som verkar ta över politiken world wide?
Jag ska fan köpa en ö och sätta taggtrådstängsel runt den.

Get behind me satan, just leave me the hell alone

Ibland känner jag att jag har postat för många bilder på mig själv för att skriva en del saker jag skulle vilja skriva, kan ni förstå den känslan?

Alltså Sleepless, hon är nog en av mina absoluta favoritbloggare, och en av anledningarna är att hon skriver så otroligt bra om depression och vad det innebär att vara deprimerad. Jag tittar bland mina texter och känner att jag borde försöka skriva mer om det, för det ger mig faktiskt ro att skriva om saker som betyder mycket för mig. Det var ju därför jag skrev alla de där dagböckerna som nu fyller lådor på vinden.
Jag hittade dem för ett år sedan, när jag städade på vinden och slängde en massa saker. Jag började 1996 och i början är de vanliga sentimentala tonårsdagböcker fyllda av små dikter och olycklig kärlek, blandat med den groende depressionen, den som gjorde att jag köpte den första svarta vaxduksboken att spy ut allt i. Jag läste flera av dem sittande på vinden. Inte alla, för jag orkade inte.
Jag mådde så fruktansvärt fruktansvärt dåligt då.
Att läsa en del av sakerna jag skrev 98-2002 gör mig så illa berörd. Jag var så liten. Jag ser folk som är 17 år på tunnelbanan och de är så små, de är barn. Jag tyckte jag var stor, jag tyckte att jag hade tagit hand om mig själv länge och varit ensam länge. Jag trodde att det var meningen att jag skulle klara mig alldeles själv, för att det helt enkelt inte fanns någon annan.
Jag kan inte förstå att jag var tvungen att bära och gå igenom allt jag läser att jag kände i de där böckerna när jag var så himla liten. Jag läser saker som har sjunkit undan under tiden när jag gick på medicin, när jag äntligen tog det allra sista och viktiga steget i den ganska långa behandlingen, som nu flyter upp till ytan och jag minns dem.
Jag ville dö så mycket att det gjorde mig rädd för mig själv, så mycket att jag inte litade på mig själv, så mycket att allt var en nedräkning. Jag skapade tusen små nya nedräkningar hela tiden för att försöka hänga mig kvar i världen. Någonstans hoppades jag så innerligt att det skulle finnas ett slut, men väggen av ångest framför mig, som jag hade rest runt det jag hade i huvudet, som inte fick komma ut, som jag inte ville ta i med tång, var kompakt som betong. Den verkade helt omöjlig att ta sig igenom.
Och det borde ha funnits någon där. Någonstans på vägen borde någon ha gjort något, ha sett mig. Ingen gjorde något och jag förvånas inte det minsta nu i efterhand över att jag kände mig som om jag gjorde: totalt oönskad, oviktig, värdelös. Jag tror att om någon hade gjort något tidigare, så hade det kanske inte blivit så illa.
Jag var någon man bara kunde trampa på, om och om igen, utan att det fick någon slags konsekvenser, fick jag lära mig. Hemma fanns det ingen som orkade höra.
Det gjorde att depressionen rasade på som en ofantlig malström som bara snurrade på med mig i sitt öga. Jag bara lät allt hemskt som hänt gå på repeat i huvudet, och upprepade samma destruktiva misstag, om och om och om igen. Ibland med vilje, för jag tänkte att det här kanske ändå blir dödsstöten. Jag kämpade emot som ett djur och sedan kom ett bakslag, en depression och rev ner mig i sin djupa monstermage igen.
Att kastas mellan depressionerna med korta frister emellan av nästan-ro emellan, högst ett par månader innan de blev maniska tillstånd och sedan drev in mig i ett hytt helvete, det var som att sitta på de därbotten, av monstrets mage, och kika upp mot ett ljus där långt uppe, som skulle vara mitt liv. Att varje gång långtsamt långsamt känna sig själv slutas in i den där bubblan och inte kunna göra något. Idag gled jag längre in, var är jag imorgon? För att sedan vakna, en månad senare, efter första nattens oavbruten sömn på fyra veckor och undra över all förlorad tid, över det töcken livet varit.
Att inte vilja föreställa sig resten av sitt liv sådant.

Jag behövde komma till den absoluta botten, jag tog mig igenom alla lager av skit som låg ovanpå mig med hjälp av min psykoterapeut innan ajg kunde ta emot den slutgiltiga hjälpen, medicinen, och det var inte förrän jag hade gjort det som jag kunde börja med att bygga en fungerande människa. Ironiskt nog sammanföll det med att min mamma dog.
Jag blev helt apatisk. Jag slutade med allt. Livet var som ett töcken och jag minns att jag tänkte att nu, nu blir det inte värre. Det här är livets allra yttersta brink, nu står jag allra längst ut på stupet och jag var för trött för att ens fortsätta förstöra mig själv. Jag bara läger mig ner och stirrar i taket.
Jag var för illa däran för att få sömntabletter utskrivna och det var då jag resignerade och tillslut tackade ja till SSRI-preparatet (Seroxat eller paroxetin) och fick den paus från elektriciteten i hjärnan jag så väl behövde.
Jag kunde inte se det då, men nu när ajg läser om bipacksedeln är det som om medicinen var skräddarsydd åt mig. Jag led av av allt den beskriver:
Seroxat används vid behandling av vuxna med depression och/eller ångesttillstånd. De ångesttillstånd som Seroxat används vid är: tvångssyndrom (upprepande tvångstankar med okontrollerbart beteende), paniksyndrom (attacker av panikångest, inklusive de som uppstår vid agorafobi, dvs rädsla för öppna platser), social fobi (rädsla för eller undvikande av sociala situationer), posttraumatiskt stressyndrom (ångest efter en traumatisk upplevelse) samt generaliserad ångest (allmän svår ångest eller oro).

Men kanhända hade jag inte kunnat få ut det maximala av den pausen om jag fått den tidigare. Den var liksom allt som fanns kvar. Allt var sönderpratat, utrett, bearbetat och fortfarande mådde jag dåligt. Mina serotoninhalter var fortfarande sabbade av att inte ha sovit ordentligt på tio år. Det var den sista anhalten och jag tror inte att jag hade kunnat tacka ja utan att kämpa emot tidigare.

Det gör så ont att läsa det som står i dagböckerna fortfarande och jag förvånar mig själv. Jag är förvånad över att jag är här. På ett ställe står det att jag inte tror att jag blir 25, att jag ger mig till 20 och sedan ska jag bestämma om jag ska ge det till 25 eller ge upp. Jag trodde verkligen inte det och jag förundras över att jag sitter här och är 27.

Mål:

- Aldrig använda uttrycket "gubben min" om den underbara människa jag har en relation med.

- Aldrig börja hänga på en mamma/föräldra-sida.

- Aldrig skaffa en barnvagn med registreringsskylt.

Men JA, jag är partisk i frågan, vad fan trodde ni?

Alltså, om ni trodde att 1984 var här med FRA, IPRED, Telecompaketet och allt vad det heter, då hade ni fel.
Nu jävlar, nu ska det blir abortregistrering av och hör sedan!

Alltså KD, akn ni fundera över dem en stund? att de sitter i riksdagen är fan lika illa som att SD skulle kunna komma att sitta där. Maken till praktmiffon får man leta efter.
De är såklart positiva till att skapa ett register över alla kvinnor som gör abort, med personnummer och hela faderullan "för att kunna följa upp och rikta arbetet".

För det första: Har vi officiellt en nolltolerans på aborter i Sverige som vi ska jobba för att uppnå, det hade inte jag fattat?

För det andra: efter alla debatter om att utländska kvinnor minsann inte borde komma hit från öst och Irland och okynnesabortera, för då får vi en enorm ABORTTURISM, ve och FASA, så känns det inte som att KD är för det här registret av några hjärtvärmande skäl.
De verkar inte heller ha funderat över att det kanske inte känns helt säkert för alla kvinnor att ha sitt namn där, beroende på bakgrund, hemland, osv.
KD hjälper till att göra debatten infekterad och elda på stämningen att göra abort, det är något oansvariga människor gör och det är inte okej, gång på gång på gång.
Och de är i princip de enda i svensk politik som håller på och ifrågasätter det.

Kan vi bara INTE rösta på dem 2010? Tack.

"Hans pulserande manslem reste sig i skymningen..."

Jomensåatte vi sitter här i soffan och funderar på om vi skulle göra Harlequins översättarprov? Vi tror vi har talang. Fast så är vi ju lite småfulla klockan sju en måndag också.
Häpp!

where there's a will there's a way, osv.

Lyssnade nyss på ett program på P1 som handlade om hur Stockholm fortfarande står emot som ett av de sista ställena i Sverige som vägrar sprutbyte till narkomaner för att förhindra smittspridning, med argumentet att de kan sluta knarka istället, så är problemet borta.
Mannen som säger etta säger även att hans engagemang i frågan är stort.
Engagemang.
Man funderar över ordet.
Hans engagemang verkar ligga i att få bort knarket, inte att hjälpa människor att sluta knarka.
Det vore så lätt att säga att det där det inte finns något knark finns det ingen som knarkar. Det är bara det att där det finns folk som redan knarkar tenderar knarket att hitta en väg in.
Det var på det hela ganska osmakligt att höra honom.

Veckan som gick:

Jag hade en grym utekväll med två av de kvinnor jag älskar mest här i världen:


Det dracks Risky Business på 80s på Bonden:
... och Yellow Submarines:
B gömde sig under alla byxor som behöver fixas:

Jag köpte en djumönstrad klänning på Beyond Retro och sedan drack vi öl på kajen i gamla stan. Jag råkade köpa en bantnings-xider:


Vi åt räkor på klipporna vid Vinterviken:

And that was that. It was a fine week.

pure hate:

Du som har googlat "knulla 12-13-åriga flickor" har lyckligtvis hamnat på mitt inlägg om att vara ett sexsubjekt och inte någon annan stans, men kan du inte vara så jävla vänlig och da åt helvete i alla fall för att se din gooling 9 gånger i rad i min statistikräknare får mig att vilja kräkas.

Repris.

Jag var tvungen att stuva om lite i koden, så nu får ni stå ut med att jag postar det här igen för att synas på Bloglovin.

Kände dessutom att jag behövde fräscha upp utseendet lite. Hoppas det smakar.

man blir som man umgås, part infinity

Om man konsekvent läser en blogg och varje gång får lust att skriva "Men du är så jävla DUM i huvudet" i kommentarerna, då bör man sluta. Annars förvandlas man till Kissies läsare.
*blockar ännu en blogg'

Motherland

Jaha, så nu är det förbjudet att tala väl om homosexuella så att barn hör i Litauen.
Lettland förbjöd samkönade äktenskap 2005.

Det var de shoppingresorna, det.

Men Estland, de diskuterar att tillåta samkönade äktenskap och verkar i alla fall trots snigelfart vara på väg åt rätt håll.
Good to know, motherland, good to know.

Så sociala medier är inte en videoövervakad lekplats? Well, boo-fuckin-hoo.

Sleepless skriver så sjukt bra om näthatet och alla kändisar med för tunn hud för att befinna sig ute i verkligheten.
För det första: troll finns överallt på internet. I alla forum eller communities där jag deltar är antingen de skrivna reglerna eller allmän konsensus denna: MATA FÖR FAN INTE TROLLEN! Den som ger sig in i ett flamewar med uppenbara troll ses inte på med blida ögon. Troll ska rapporteras till moderatorer som bestämmer vad som ska göras (ofta bannas de, i tysthet). Alltså, mobbning IRL är inte samma sak som troll. Och alla troll går inte att polisanmäla för att skriva att någon är ett praktmiffo är inte samma sak som att hota deras liv. Troll ska man ignorera, inte hetsa. Inte ge en hel bloggpost dedikerad till sig.
Alla ba : "Åååh, men ta TAG i nätmobbningen! Gör något! Civilkurage!"
Nej, jag tror inte att "näthatet" blir "bloggens död".

Låt mig gissa att Schulman, Birro och Gynning inte hade bloggat om de inte fått betalt. Låt mig gissa att de aldrig hängt på Skunk, Lunarstorm eller Helgon och skrivit dagbok i tio år.
LÅT MIG GISSA att deras netiquett är ett jävla embryo eftersom de börjat nyttja sociala medier som en del av sin karriär som kändisar, för att det fanns pengar i det för dem.
Jag menar för bara fem år sedan tyckte ju folk att det var en jävla waste of time, fullt jämförbar med att slösa bort sitt liv på att spela tv-spel, att sitta och hänga på sociala medier. En massa hipsters tyckte att de var alldeles för häftiga för att hänga ute på nätet.

Något som bloggen och kändsibloggandet gjort mer än övertydligt är dock detta: nu vill alla kändisar blogg, precis som de för 8 år sedan ville släppa en singel. Men bara för att man är känd från tv betyder inte det att man kan skriva. Det betyder inte att man har något intressant att säga. Och bara för att man kan skriva romaner betyder det tyvärr inte att man är intressant att lyssna till privat.
De bloggar jag läser mest frekvent är inte "storbloggare" eller svenska kändisar med sämre språk än en sjundeklassare. Det är människor som skriver av andra drivkrafter än kändisskap och därmed vadar bloggen inte nödvändigtvis i partybilder på vederbörande ute på Stureplan. Det gör inte bloggen mindre viktig för mig.
Men det jag märker är att när storbloggare, som liksom ramlat in i sociala medier nu de senaste fem åren som vuxna och inte vuxit upp med internet, det är att de blir förbannade när det inte är lätt, så fort ett problem de eventuellt måste lösa uppenbarar sig på bloggens horisont.
Oj oj oj, vad det ska talas ut i tidningar då. Men guess what? Ni får betalt för bloggen, den är ert jobb. Andra människor som får betalt för sina jobb måste också lösa problem från gång till annan, vare sig det är mellanmänskliga problem på jobbet, oregerliga kunder, arbetsuppgifter, etc. DET GÄLLER ER OCKSÅ. På sin arbetsplats (bloggen) vill man bli respekterad, det gäller alla. Men som på alla arbetsplatser kan man inte alltid ha alla med sig eller få rätt i allt. Det är bara det att det på internet oftast är lite lättare att ta bladet från munnen. Både för skribenten som tjänar pengar på bloggen genom att outa sitt privatliv med namn under och för kritiker och troll.

Sluta vara sådana jävla bebisar och inse att allt gott har något ont med sig.
Trots allt detta god bloggvärlden har att erbjuda, måste vi dras med känslosamma kändisar som inte vill bli trampade på Pradatofflorna.
Men tack och lov verkar det ju tydligen vara lätt att få dem att sluta, om jag får vara lite surkäring.

the style of a woman, the kiss of a man

Gud vad folk plötsligt ska skriva om att de gillade Hanson och Backstreet Boys "i hemlighet" på nittiotalet när de var unga tonåringar.
Alltså, seriöst. "I hemlighet"? Om man inte gillade dem blev man ju fan ansedd som freak, så det känns lite töntigt att försöka mjölka poäng kring hur undergorund det är att erkänna sådana passioner.
Jag minns att jag närmast pliktskyldigt satte upp en liten bild på Jared Leto, urklippt ur Frida, på väggen när jag var 13. Jag menar, alla hade hintat om att det var dags att byta ut bilderna på hästar och suckade menande när de hade mens och jag inte riktigt greppade hur det kändes. Det var helt enkelt dags att börja gilla killar, smink och disco på riktigt.
Den enda jag verkligen tyckte var snygg var den där killen som sjöng Spaceman, iförd silversmink och eyeliner och när jag råkat yppa detta fick jag höra att han var bög och därmed inte okej att gilla. Fast jag gillade honom igen, och sedan när jag var 14 så ramlade David Bowie också in i bilden. Mer silversmink och bögiga kläder och mina kompisar tittade ytterst märkligt på insidan av mitt skåp. Men det smällde inte till riktigt ordentligt förrän jag hittade en intervju med Suede i en tidning och kände att bleka, taniga, hålögda män i läderjackor var, så att säga, Min Grej. Och sedan skrällde Brian Molko in i flickrummet via MTV. Alltså när jag såg Nancy Boy-videon första gången trode jag att jag skulle dö av hjärtslag.
Men ner åkte det lilla urklippet på Jared, ner åkte hästarna och upp åkte bilder på män av tvivelaktig sexuell läggning
Kort och gott?
Det fanns inget "trendigt" i att gilla de här banden eller typen av killar när jag var 14. Jag var skitkonstig för att jag inte tapetserade väggarna med Hanson och Nick Carter. Mina kompisar tyckte min skåpsdörr var läskig och full av äckliga bögar och de kunde inte förstå hur man kunde vilja ha en kille med smink. Jag avr helt jävla ensam. Och jag är så jävla trött på att folk tycker att de förtjänar någon slags cred för att de erkänner at de svärmade för samma kille som alla andra svärmade över för att det var de man skulle svärma över. It's oh so not impressing.

Men alltså alla kärringar är inte intressanta bara för att de är kungligheter.

Prinsessan Birgitta är dagens sommarpratare i P1. Hittills har hon varit så tråkig och intetsägande att jag får sår i öronen.
Alltså, det är ingen story att du inte fick använda skidstavar som liten, gillade fäktning och fick massvis med pengar att köpa godis för. Och att dessutom spela Volare som pausmusik, det blir nästan oursäktligt.

Ps. Nämnde jag att hon ser ut som en handväska?

Jo, Telia är fortfarande en dinosaurie

Nu har jag hållit på och harvat i några månader med att lära känna Telias nöjessida och då särskilt musiksektionen.
Alltså, I'm done with it. DONE, I tell you.
Telia, ni har inte fattat hur man säljer musik till folk.
Det ska vara smidigt och lustfyllt att handla på internet och det är det inte via Telia.
Jag kan inte ha Spotify med mitt nuvarande bredbandsabonnemang, så jag letar fortfarande efter smidiga ställen att köpa musik.
Köpte precis alla låtar av KROPP via länk på deras myspace och det var helt smärtfritt. Om jag kan ska jag lätt köpa musik av en källa så "nära" bandet som möjligt i framtiden.
Vad är min beef med Telia?

1. Sidans utseende och uppbyggnad är jobbig.
Kombinationen av ljusljusljusgrå och vit bakgrund. Man ser fan inte var rutorna man ska söka i är, för bakgrunderna skiljer sig så lite åt.
Funktionen för att bläddra till näst sida av sökresultat ligger enbart i toppen. Så först måste man scrolla ner, sedan upp igen för att byta sida.

2. Sidan "lyder" inte.
Jag klickar i sök på artist, skriver artistens namn. Sidan ger mig alla träffar som innehåller ett av orden i namnet. Jag försöker igen. Och igen. Och igen. Men nejdå, varje gång måste jag plöja mig igenom en skog av irrelevanta träffar för att hitta det jag vill. Jag vet inte om det här är ett så kallat mac-relaterat problem. Jag bryr mig inte riktigt, det är ändå dåligt.

3. Det finns sjukt lite musik på Telia.
Man förbiser i princip helt den publik som inte vill köpa schlagers, känns det som. Det finns väldigt lite på MP3. Jag blir ständigt förvånad över att stora band bara finns som WMA. Musikutbudet för mig på sidan blir därmed otroligt litet. Dessutom så är uppdelningen rörig. Om jag söker på en artist så får jag upp albumen och så står det inte MP3 bredvid dem. För skojs skull klickar jag ändå. Där ligger alla låtarna i MP3! What the fuck?

Jag vet inte om det här beror på bristande resurser från Telias sida för att jobba med sidan och funktionerna and I don't really care. När jag beklagat mig för bekanta som också provat sidan har de fnyst och helt dömt ut den och undrat hur jag orkar hålla på.
Nä, det blir nog inte mer Telia på musikköparfronten för min del. Det tar helt enkelt alldeles för mycket tid och energi för alldeles för lite utdelning.

Så många rövhattar, så lite tid...

Alltså internet och dessa forum och yttrandefrihet och så vidare. Ibland känner jag bara att det finns stenar därute jag önskar att jag inte vänt på, men vad gör man när man kommit till den sista sidan på internet?
Man googlar Hitlers Mustasch och hoppas på ett skojigt youtube-klipp.
Man hamnar här.
Jag tänker liksom inte ens skriva ut forumets namn, för sådana där ställen är alltid fulla av crazies som likt storbloggare googlar sig själv en gång i veckan och sedan spendrar lite för mycket tid med att skriva alldeles för långa kommentarssvar och inlägg för att försvara sig mot eventuell kritik/idiotförklaring.
Men ni kan ju gå dit och spana om ni har lust.
Anyhoodels, när låten hade gått på repeat kanske tio gånger började i alla fall jag fundera å det här med WP och huruvida det kan vara på skämt. Det finns ju skämtband inom många subkulturer, skapade av folk inom subkulturen, men som folk inom subkulturen ändå gillar, både musikaliskt och som skämt. Jag tänker på Spinal Tap, Tyskarna från Lund, och Spårtlåv (lägg till fler om ni vet, eller rätta mig om jag har fel). Jag tycker det visar på en härlig självdistans och en äkta kärlek till sin subkultur och musik som underhållning.
Men kan man göra det inom WP? Kan man göra en sunkig vinkingarocklåt om att mala moskéerna till sand på skämt och driva med sig själv? Och är inte det svårt när man redan har, så att säga, lite för mycket intresse investerat i frågan från början?
Finns det ett intresse av det?
Tydligen inte, eftersom det visade sig vara "ett gäng rödingar" som gjort låten.
(Älska hur folk i tråden under har rättat texten eller valt ut vissa särskilt bra verser de tycker är fina på riktigt). Och jag menar, om någon gjorde en otrevlig skämtlåt om min subkultur som utomstående, då skulle jag nog bli lite sur, för jag kan tycka att man kan driva med det man vet något om osv. Men sedan är det ju fantastiskt nog så att folk på YouTube med WP-sympatier utöver musiken tydligen orerat över hur bra den är. På riktigt.
Och DET, kära läsare, ser jag som körsbäret i gräddklicken på den här lilla vita glassbakelsen till popkulturell observation.

Jag kommer inte på ett enda feministiskt plojband som skämtar om feminister. Jag vet inte om det säger nåt om att vi har lika lite humor och självdistans som nationaldemokrater. Jag kanske borde starta ett. Le Tigre har ju lagt av, så det är väl öppet mål, eller?

Arvikarapport #4:

Depeche Mode spelade:


Björn sov i en stol mitt på blanka eftermiddagen:


Någon hade köpt en bag in box med Jeltzin-vodka. Åh herre:


En grupp spännande människor med fladdrande svarta vingar älgade runt på styltor och slog på trummor:

Och hur mycket jag än gnölar så var det ju underbart. Jag är fan inte för gammal för att åka på festival.

Arvikarapport #3: Modebloggen

Det här var ett plagg någon tyckte att vi saknade och därmed kände sig manad att producera. Jag ger er: Glansiga jätteslipsar med budskap! Helt klart tillverkade med en berusad publik i åtanke...

Björns skor efter 3 dagar på festival:

Mina skor efter 1 dag på festival:

Björnligan gjorde ett apperance iförda pandamasker:

Arvikarapport #2: lite gnäll

Men liksom SHAME ON YOU, både Arvika-festivalen och Gammelmedia för att alla ba "Robyn gästar Röyksopp, Robyn var så bra ihop med Röyksopp!"
Jag gillar Robyn, men Karin Dreijer gästade också Röyksopp.
And she kicked ASS.

Vidare kan man konstatera att sopsäckar, det var inget festivalen satsade på i år. Det fanns några sporadiska soptunnor på campingen, men längs hela skogsvägen till festivalomårdet var det tomt. Jag hatar verkligen att slänga skräp på marken, men inte ens jag orkar bära på en kladdig tallrik längre än 15 minuter. Sjukvårdstältet pendlade dessutom mellan extremer. Stannar ditt hjärta har de en defibrillator, men de kan inte sy och de har inga skavsårsplåster eller suturtejp. Alltså, det är nog jävligt mycket mer likely att folk får stora sår än att deras hjärta stanna.

Och vad fan är det mer Arvika locals och det här med att svara på frågor? De KAN inte det!
Bevis 1: första dagen frågar vi en local om det möjligtvis finns ett Willys i närheten, eller dylik stormarknad? Näe, nöt sönt har vi inte, ingen Willys! Närhä, så ingen större livsmedelsbutik eller så? Näe. Ingen stor ica eller så? Jo män än ica, dä finns dä där nere sörru, ditåt! *pekar vagt* Vi går dit. Vi hittar världens största Ica, vägg i vägg med världens största konsum.

Bevis 2: Vi letar efter en sladd till vår ipod/bandare. Vi går in på Expert, de har den inte. De hänvisar till en annan butik, någon gata bort. När vi gått lite känner vi att vägbeskrivnignen var lite vag. Vi frågr en local om han känner till nån anna butik som har elektronik, än Expert? Näe. Vi frågar i en butik, samma fråga. Droppar butiksnamnet Expert gav oss. Ingen aning. Vi frågar på Telias butik. Ingen aning. Vi går till Torget. Där ligger den, smack mitt på torget. Arvika har då... 3 eller kanske 3 större shoppinggator, alla kortare än min 4-minuters promenad från tunnelbanan hem.
Hur är det möjligt?

Bevis 3: Varje gång vi frågade en funktionär eller ordningsvakt som var uppenbar local något inne på festivalområdet visste de ingenting och visste de något fick man ställa en massa klurigt formulerade frågor innan man fick veta något vesäntligt.
Är skogsvägen närmare att ta in till stan än att gå runt travbanan? Ja.
När öppnar ni den här utgången till skogsvägen? Om 30 minuter.
30 minuter senare: skogsvägen visar sig när vi frågar en annan funktionär vara avstängd, man kan inte längre gå den och hamna i stan, bara till området. Men varför sa ni inte det innan vi väntade?
Hur tar man sig smidigast till Vintergatan från Apollo? Ingen aning.
Men du JOBBAR ju här, på festivalen?! Jo män äh....
Alltså det var tusen olika besked. Maken till värdelösa funktionärer har jag aldrig vart med om på en festival NÅGONSIN. Sure, jag fattar också att det är tonåringar som bara vill plocka ölburkar och rycka i armband för att få en gratisbiljett. Men ändå.
Jag menar organisationen var helt sjukt kass i år.
När vi kom dit gick åskan och därmed strömmen. Vårt tåg fastnar 3 minuter från Arvika station. Vi får vänta en timme. När vi kommer fram tar vi en buss till Stora Campingen. Det tar tid, eftersom den inte stannar där först, trots att det är närmast, utan åker via alla andra campingar och stopp först. När vi väl kommer dit ställer vi oss i armbandskön. Den står stilla. Efter EN TIMME kommer en funktionär och informerar om att de inte kan checka in oss med våra streckkodsbiljetter pga strömavbrottet. Innan vi kom hade det tydligen varit stopp i kön i 2 timmar. Det ska dock vara avhjälpt om 10 minuter. Varför ingen av funktionärerna meddelade oss detta vid bussen är ett mysterium.
40 minuter senare har inget hänt. En ny funktionär informerar om att problemet inte ser ut att lösas inom snar framtid och att vi kan promenera till lilla campingen och checka in, för att sedan komma hit och gå in på Stora campingen. Åter igen: om de satt upp en jävla skylt om det bredvid festivalbussen hade de gjort allt lättare för både sig själv och oss. Hur svårt kan DET ha varit att ordna? Uppenbarligen helt övermäktigt.

Arvikarapport #1

Först drack B & R Fernet Branca:


Jag fluffade upp mitt hår:


Sedan kom Nick carter på besök i vårt camp:


Sdan gjorde R en solhatt av en vattenmelon:


Vi gick på Welle:Erdball: