Bättre självkänsla nu; slipp bli våldtagen!

Allright, kommer ni ihåg den här vidriga lilla krönikan? Den skrevs när den där våldtäkten med Stureplansprofilerna var på tapeten.
Och nu fungerar inte länken till den längre! Sedan den blev uppgrävd för några dagar sedan har uppenbarligen någon på Expressen fått order att plocka ner den. Monica sägs inte längre "stå" för den. Och tacka fan för det!
Nu är det så att jag anser att det finns en alldeles särskild plats i helvetet för tjejer som smutskastar andra tjejer på det här sättet.

”Trots detta så måste vi tjejer inse att vi inte kan lägga våra egna val i någon annans händer. Vi måste ta bättre hand om oss själva. Vi måste fatta att alla små val vi gör ger ringar på vattnet. De ringarna blir vår aura – och vår aura visar vad vi vill.”
Den här är vidrig i äkta Oprah-stil: du får tillbaka vad du sänder ut. Jag hatar hela den grejen, att allt du får tillbaka är sådant du själv skickar ut. Det är ett sådant jävla förringande av våld, fattigdom och misär. Det är väl bra att försöka få folk att tänka positivt. Och jag tror att det är möjligt att utsätta sig själv för hemska saker för att man mår dåligt och intalar sig att man inte förtjänar bättre. Men vem fan mår bättre av att få skrivet på näsan att JA, SÅ ÄR DET! DU förtjänar inte bättre än så här, för det skickar DU ut. Varsågod!
Och det är tydligen möjligt för auran att sända ut signalen "våldta mig medan din kompis håller fast mig".
Om du inte har en självuppfattning som sänder ut att du har ett högt egenvärde kommer till och med fulla killar på Stureplan att respektera dig. Till och med, åh Monika, I shiver to think att jag en dag kan uppnå denna storhet, där fulla killar inte ger mig dumma anmärkningar på mitt utseende eller tar på mig när jag inte vill det; vilket de gör nu, trots att jag står här och utstrålar ett hat mot mänskligheten som borde vara så radioaktivt att till och med den ihärdigaste av män borde fatta vinken.
Jojomen, för det är bara tjejer som sänder ut att de "inte kan säga nej" som blir våldtagna, själv har hon aldrig ansett sig bli våltagen. OK Monica, så om det bara är tjejer som utstrålar att de inte kan säga nej som blir våldtagna, varför blir då tjejer som säger nej, nej, Nej, NEJ, NEJ!! hela tiden våldtagna?
Om vi ska ta en jävligt trött liknelse borde det ju då rimligen vara så att män som får spö på stan utstrålar att de vill ha det? Och bli rånade? Det kan väl inte vara så att den här jävla ramset bara funkar på tjejsidan av ekvationen?

Den här kvinnan frilansar för tillfället åt tidningen SOLO med sminkrelaterade artiklar. Väntar ivrigt på att hon ska ge sig in och skriva relationstips också!!!

PS.
Eftersom krönikan blivit nerplockad är den här texten plötsligt helt utan sammanhang. Jag ger er därför Best Of Monica, en liten citatsamling ur krönikan för att bättre illustrera texten:

”Stureplansprofilen är inblandad i, samt i liknande fall, är att tjejerna som påstår sig ha fallit offer för ”våldtäktssvinen” i själva verket har känslomässiga band till killarna. Det ligger förmodligen en hel del psykologi – sårade känslor – i dessa historier.
Tjejerna har med största sannolikhet följt med killarna hem frivilligt, knappast omedvetna om att någon form av sexuellt umgänge kommer bli aktuellt. Förmodligen har samma skeende hänt tidigare. Att säga tvärnej till en person som man hyser starka känslor för – finns det över huvud taget något svårare?”

”Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.”

”Men en sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter.”

”Vi måste bestämma oss för att vi har ett högt egenvärde – något som kanske till och med en Stureplanskille full med förnedrande jargong hade valt att respektera.”

Alltså Ladies Night,

det känns väl precis som Grammis-galan?
Mycket killar som uppträder, tjejer som kollar på och skriker?
Med den enkla skillnaden att inga killar kollar på, men det är väl som vanligt, på nåt sätt?

Jag spelade ju då va skivor i helgen och det var precis som vanligt.
Dt var lite som att blogga mot normen, gott om TROLL (för att parafrasera ett samtal vi hade innan panelen i lördags).
Alltdi är det någon kille som ska komma fram och säga till en vad man ska spela, vrida på reglagen, helt nonchalant ställa sig och kolla bland ens skivor  eller komma fram och göra dumma påpekanden.

Fast nej, det ska jag inte säga, för det har varit väldigt roligt på senare tid!
Fördelen med att vara en dinosaurie är ju att yngre män drar sig för att komma fram och mucka allt för mycket med en. Dessutom drivs den här nyaste härliga gothklubben av ett gäng tjejer, så jävla trevligt!
Men det var inte så kul när jag började och i fredags var det fullt av gamla troll ute på klubben och det var en sådan fet påminnelse.
En del av trollen spelar skivor själv och tror därför att det är önskvärt att de kommer fram och skriker "ÖÖÖH; SPELA DEN-OCH-DEN-LÅTEN!!!", samtidigt som jag vet att de inte kan skilja diskanten från basen på ett mixerbord, än mindre hitta CUE-knappen eller lista ut hur man MIXAR IHOP låtarna på ett trevligt sätt när de står bakom bordet.
En anna typ av troll är männen som kommer fram till en och skriker "HÖJ, det är lite lågt ljud!", till vilka jag alltid får lust att skriva ÄR DU DUM I HUVUDET?
Här står jag med en härva av sladdar, en strejkande cd-spelare, glappande ingångar och är tvungen att spela varannan låt från ipod där jag har noll aning om vad det är för ljud eftersom hörlursingången inte fungerar och du TROR, på fullaste allvar att jag inte märker och försöker åtgärna att ljudet är skit och att du faktiskt STÖR MIG i detta?? Föddes du igår? Tror du jag har magiska krafter? Är du blind? VAD är problemet?


Det må så vara att många tjejer vill ragga på DJn, men det är fan jävligt sällan några killar vill ragga på DJn. De kan tänka sig att komma fram och försöka bossa mig lite och tala ner till mig. De värsta är de som först bossar mig lite och sedan försöker ragga. Totalt verklighetsfrånvänt.
Det allra bästa var en gång när jag skulle spela på en liten klubb och en kille kommer fram och börjar ragga på mig och sedan försöker han spela ut lite musikaliska trumfkort ("jahaaa, haru hört the cures första demo då, innan de hette the cure, typ de bästa det gjort, enligt mig", give me a fucking break, jävla idiot). Det går inte bra. Då börjar han plötsligt ragga på mig genom att namedroppa kvällens kommande DJ, som tydligen ska vara så bra, har jag hört honom spela?
Det är mitt DJ-nick han pratar om.
Den här DJn är tydligen väldigt bra, ska köra mycket OLD SKOOL och ja, jag kanske får höra en massa intressant jag inte hört förut, lilla gumman! Riktiga rariteter!


Ungefär då ursäktar jag mig och säger att jag måste gå ett ärende, går bort till DJ-båset och börjar packa upp.

Womanhunt

För ett tag sedan konstaterade jag att de riktiga konstiga näthatarna, de finns hos Linda Rosing. Hon kan liksom inte skriva någonting utan att det kommer någon och måste anmärka på det på ett taskigt sätt. Hon postar en bild på sig själv i en pälsmössa, hon ska dö för att hon använder päls, hon postar en bild på sina naglar, hon ska dö för att hon är ett plastikopererat freak, hon postar en bild på sin unge och folk ba "ful unge!"
Då får man väl ändå vänta sig att några av dem minns henne från Big Brother och att många av dem potentiellt sett kan vara kring 30. Det är ju inte direkt småbarn som sitter och kommenterar Rosings blogg. Jag förstår precis varför hon stängde av kommentarerna. hennes blogg är ju varken provocerande eller upseendeväckande. Folk bara hatar henne.
Men en annan sån där bisarr kommentarsmagnet är Kissie. OK, Kissie är milt sagt inte den mest sympatiska personen som gjort sitt avtryck på internet. Jag gillar inte henne. Jag kommer att korka upp en flarra Dompa dagen hon stänger bloggfan.
Men jag kan gå in där och kolla om hon gjort någon ny härlig photoshoppning for the lulz utan att känna ett behov av att skriva något. Jag ser på Kissie som ett troll med en egen blogg där hon trollar runt och skriver att folk är feta, fula och är lite sexistisk och exotiserande sådär till husbehov. Hon är ganska trashig men vill så gärna göra klassresa och köper Guccipumps istället för rosa mjukisdräkter och håller på och super på Stureplan istället för Viper Room. Nu vill hon asgärna, stora silikonpattar och orange bränna till trots att folk ska tycka hon är lite classy, rik och har "god smak". Det gör folk förbannade och det kan man väl på sätt och vis förstå. Men samtidigt så, tja, att gå in och skriva "du är en ful kossa" under hennes senaste inlägg om varför rödhåriga är så fula säger väl inte mycket om ens eget intellekt? Kissies värsta haters är folk som är precis som Kissie.
Därför är det läskigt att de är så många.
Hennes kommentatorer är fanimej helt i en klass för sig. På en festbild här har hon glömt photoshoppa sin mage. Det intressanta är vad som händer när alla freaksen i kommentarsfältet, som annars brukar basha photoshoppningen nu gör en 1-80.
Det finns ungefär 120 kommentarer som kallar hennes lilla o-retuscherade hudveck på magen för kagge, putmage, kalaskula, gravidmage, etc. Helt verklighetsfrånvända reaktioner.
Men det är inte det bästa. Det bästa är medelklasstjejen som ba INTE KAN HÅLLA SIG!

amanda
du håller glaset fel man ska hålla de i foten så de inte värms av händerna!

OH, WOE IS ME, jag som inte kan hålla ett skumpaglas rätt!

Fluff is aroused!

Bästa sättet att starta veckan, utan tvekan:

Det är som att återuppleva hela högstadiets samlade omklädningsrum på en gång.

Åååååh,
jag är så JÄVLA trött på alla semi-pro ana-bloggar därute!
(ok, eventuellt konstigaste ihop/isärskrivningesmomentet i år. Kan Fröken rätta?)
Alltså, jag brukar vilja köra enligt devisen att man mobbar fan inte yngre tonårsbloggare genom att kalla dem idioter för att de beter sig som just tonåringar. Det är taskigt.
Å andra sidan så tycker jag att är man över 18 och har en blogg med tusentals läsare så har man medvetet placerat sig i en position där ens åsikter faktiskt behöver sägas emot ibland.
Och är det något jag är SÅ FÖRBANNAT JÄVLA TRÖTT på så är det alla som ba "tihi, jag gillar STORA ARMBAND för de får handlederna att se så små ut!" och skriver hur gärna de hellre svettas i gymmet än äter godis och visar att de bara äter en skivad frukt till frukost och retuschar sina bilder så att det är ett stort fyrkantigt jävla mellanrum i skrevet och har stickor till lår.
När blev alla under 20 i det här landet plötsligt jävligt kobenta? Och när började alla plötsligt ha fyrkantiga fittor??
Sedan verkar en del av dem ha jävligt fräscha pojkvänner också som de skriver om och ba "åh, han tyckte jag blev tjock och gjorde slut och nu är jag smal igen så nu är vi ihop igen!"

Det är fan så man sätter måndagskaffet i halsen.

Jag är inte så himla rädd längre. Jag upptäckte det för ett tag sedan.

När jag var yngre var jag helt ointresserad av att vara någons flickvän. Alltså missförstå mig rätt, jag spenderade en god portion av högstadiet med att vara olyckligt förälskad i både killar och tjejer med enligt mig sorgliga framgångar. När jag var sådär 13 ville jag som alla andra bara HA EN KILLE (ja, eller tjej, men vi uttryckte oss inte så och jag hade ännu inte haft en för mig uppenbar tjejcrush).
Inte för att jag riktigt visste vad jag skulle göra med en kille om jag fick en. Man blev kär i någon och ville vara med dem, men hur man skulle hantera det där varandet och vad det skulle innebär stod inte alls klart för mig. Så när jag var en sådär 13 ville faktiskt en kille jag var kär i vara ihop med mig. Lycka! Sedan tyckte han att vi skulle kyssas. Jag tyckte inte det verkade konstigt, för tja, vad gör man med killen man är kär i om inte pussas? Men liksom, jag hade inte greppat vidden av detta pussande! Jag hade inte fattat hur rörigt det blir med alla tungor och tänder och var fan gör man av händerna? Och ska han stoppa tungan i munnen på mig?!  Romansen tog tvärt slut.
Efter något år hade jag turen att få öva lite på att hångla med lite fler killar och fattade grejen, så att säga. Men så blev det alltid sådär, att man skulle vara deras tjej. Och då dök det plötsligt upp situationer när man skulle göra saker just för att man var ihop.  För så var det. Det var ändlöst förbryllande för mig. Mina tjejkompisar fattade inte vad bråkandet handlade om. Vaddå, man GÖR vissa saker när man är ihop? Men om man inte vill göra dem då? Men vaddå, varför skulle man inte vilja det? Men varför är det redan bestämt i förväg vad man ska gilla att göra med den man är kär i? Äh men lägg av nu.

Det verkade ligga så många mystiska krav i det ordet "flickvän" som inte riktigt annonserades ut klart och tydligt från början. Alltså tog ganska många av mina förhållanden ganska hastigt och drastiskt slut när jag inte ville bli Flickvännen. När jag var 18 bad jag en lite äldre kille jag var kär i att precisera vad han menade med ordet.
OK, om jag är din flickvän, vad betyder DET då? Ja, det betyder att vi har ett normalt förhållande. Jaha, och vad är ett "normalt förhållande"? Jamen du vet.
Nej? Jomen det vet du!
Men kan du inte berätta vad det betyder för dig? Men sluta vara sådan.
Men vaddå? HUR vill du att vårt förhållande ska vara? Normalt!
Men vad ÄR det? Men sluta vara sån, ALLA vet vad det betyder och varför ska du ALLTID vara så krånglig?
Men varför kan det inte bara vars som det är nu då och fortsätta så, varför måste det HETA något? Äh men lägg av nu.

Någonstans här visste jag att jag hade rätt, men han var rätt bra på att övertyga mig om att jag hade fel och eftersom jag vid tillfället var lite hög på att han var så snygg så gick jag med på att vara hans tjej.
Tre månader senare gjorde han slut för att jag var för jobbig att vara med för att jag jämt ifrågasatte allt.
Sedan blev vi ihop igen. Och gjorde slut igen. Och blev ihop igen, och gjorde slut igen.
Hela tiden var han ett av de största rikspsykon jag träffat på, någonsin. Han blev helt personlighetsförändrad ögonblicket jag blev hans "tjej". Han lovade att allt skulle vara som innan, fast bättre, om vi blev ihop, men det blev bara sämre. Han blev kontrollerande, aggressiv,  manipulativ och elak. Han bestämde att jag inte fick gå till vissa ställen, träffa vissa människor, vissa av mina vänner borde jag inte hänga med för de var "horiga", jag borde inte gå på vissa klubbkvällar, jag fick inte prata med andra killar, jag fick inte bli raggad på. Jag skulle göra som han sa åt mig och om jag sa emot så var det för att jag var deprimrad, psykiskt störd och inte hade någon verklighetsuppfattning. Därför borde jag lita på hans omdöme. Ni hör hur det låter?
Det här var det som utannonserades som ett "normalt förhållande".
Efter att vi hade gjort slut sista gången skaffade han sig en ny flickvän som han klädde ut till mig, gick till alla våra stamställen med. Han fick henne att klippa sig i samma frisyr som jag hade och köpa kläder som han förut hade förbjudit mig att köpa (true story!) för att de gjorde mig för snygg och för många skulle ragga på mig. Det var min absolut mest destruktiva relation någonsin.
Man kan väl säga att detta gjorde att jag avpoletterade tanken på att bli ihop med någon för en väldigt lång framtid. Inga fler "normala förhållande", tack!
För detta fick flera män och kvinnor lida. Till och med min första långa relation fick lida för det ganska länge. Jag var så sanslöst skeptisk mot att ge någon annan erkännandet att vi på något sätt hörde ihop, att det eventuellt gjorde att de fick någon slags makt över mig. Det räckte om den makten var att jag började ttro att de skulle finnas där för mig och sedan blev överrumplad när de inte inte var det. Den relationen gjorde mig också till en respekt-junkie, för att aldrig hamna där igen. Jag var fast besluten att aldrig låta någon trampa på mina åsikter eller frivilligt stanna i en situation där jag kände mig kränkt, trängd, hånad eller nervärderad. Jag ville i ordets sanna bemärkelse vara en ö, helt självförsörjande och utan behov av andra människor för att fungera. En jävligt öde ö, ville jag vara inte bloody Ibiza.

Nu märker jag att det utan att jag tänkt på det nästan försvunnit. Jag har spenderat tio år med att staka ut vad jag vill ha av en relation. Jag är inte längre ständigt rädd för att hamna i trängda situationer där jag är helt maktlös och det har gjort att jag plötsligt kan kompromissa om saker i relationen för att få den att fungera. En kompromiss är inte att förlora sin värdighet, att bli överkörd, att inte duga eller att vara för dum för att kunna tänka själv. Jag behöver inte längre köra "my way or the highway"-stilen.
Jag är som, en av mina vänner en gång uttryckte det, inte längre som huvudpersonen i en Clintan-film.

Det låter som en motsägelse, men det är en oändlig frihet.

Rövhattarnas parad

Det här är ett mycket bra exempel på varför jag slutat hänga på diverse forum och communities.

1. Det är fullt av svin som njuter av att svina sig anonymt.
2. Om man råkar ut för ett troll i en diskussion måste man oftast först utbidla trollet i vad man pratar om för att sedan fortsätta få skit för det.
3. Folk ser inget problem i att föra vidriga, sexistiska konversationer som den i inlägget under länken, där det spekuleras i om någon säljer se eller inte och där man uppmanar till att ringa och fråga och sedan GÖR de där jävla ollonen det.
Rövhattarnas parad, indeed!

Alltså Flashback, denna sten man önskar att man aldrig vänt på, som någon så vist en gång uttryckte det.

Slentriankollar på SVT över mitt morgonkaffe.

De intervjuar någon stackars sommarjobbare-to-be.
På frågan "Jaha och vad har man för förmåner på ett sådant här jobb då?" svarar sommarjobbaren med ett hysteriskt leende "Ja-aa-aa, man får ju åka karusell varenda dag man inte jobbar!"
Oh, great. Jag kan riktigt föreställa mig hur sugen man är på att åka karusell på stället där man jobbar varje dag när man är ledig.

Aint no god fearin' woman

Som ni vet är jag inte en gudsfruktande kvinna. 
Idag läste jag det här idag hos Just Can't Hate Enough.
Och det är väldigt väldigt huvudet på spiken.
Marcus Birro, detta praktmiffo (om du dyker upp i kommentarerna vägrar jag prata med dig, du verkar jobbigare än Björn Ranelid, men du googlar säkert dig själv varje dag så jag håller det inte för omöjligt!)

säger att
”Trots de dåliga sidorna är min katolska kyrka en förlåtande, revolutionär, frimodig, värdig, vacker och tolerant kyrka. Det finns en daglig andlighet som berikar mitt liv, som gör mig till en bättre människa.”

Alright Marcus, vad roligt att DIN katolska kyrka är sådan, men det är ju inte direkt så att du är påve och att sedan omedelbart efter det lista ett gäng krav som handlar om att de ska sluta förtrycka kvinnor och bögar och tillåta preventivmedel, det gör det hela väldigt motsägelsefullt. Du inser väl att många inte uppfattar din kyrka som vidare tolerant?
Det känns som att det ploppat upp många feminister i media på senare tid som bekänner färg som kristna och må så vara. Det är för mig lite av en motsättning, men om de får ihop det och mår bra så ska väl inte jag gnälla allt för mycket.
Jag känner mig dock allt som oftast väldigt tveksamt inställd till varför man vill tillhöra och reformera en klubb som inte vill ha en som medlem, vars existens de facto är uppbyggd på att man inte är önskvärd eftersom man lever ett liv som gör att man inte rimligtvis kan inkluderas i trosuppfattningens föreställning om livet efter döden. Nu säger jag inte att feminister nödvändigtvis inte är
Det kan ju ha något att göra med att jag för det första inte tror på ett liv efter döden. Det ingår inte i min begreppsvärld. Trots det, att jag inte tillhör ett religiöst samfund, så ser jag inte mig själv som andefattig. Ni behöver inte tycka synd om mig för att jag inte tror på gud eller vill gå i kyrkan. Jag är bekväm med det, jag har medvetet gått ur.
Sedan kan jag även konstatera att jag i högstadiet till exempel inte var välkommen att delta i de aktiviteter min högstadieskola hade ihop med kyrkan som låg dörr i dörr.
En sådan aktivitet var en konstutsällning där alla elever skulle göra ett altare att porträttera sitt förhållande till andlighet genom. Alla i hela nian skulle göra uppgiften. När uppgiften var klar skulle alla konstverk, altare, ställas ut i kyrkan.
Men där stötte en del konstverk på patrull! Allt fick minsann inte stå i kyrkans stora foajé, nej minsann. Det var nu ingen som sagt att uppgiften hade direkt KRISTNA förtecken. En del konstverk förpassades dock till skolans bibliotek, eftersom de inte var "lämpliga".
Där fanns ett altare där någon hade satt bilder av Leo Di Caprio på en pappskiva och gjort en liten båt (Titanic). Där fanns ett altare med socialistiska förtecken. Hamburgeraltaret med ett stort macdonalds-M fick däremot stå i kyrkan. Intressant avvägning.
Mitt altare fanns dock varken där eller i kyrkan, för prästen bestämt bedömde det som olämpligt att ställa ut alls. Någonstans. Inte i förhållande till kyrkan i alla fall. Det var vad jag fick reda på när jag gick och knackade på för att fråga henne var mitt fanns. hon sa att det "krävde så mycket förklaring" och att det inte fanns någon möjlighet att ge det. Nu tycker ju jag då att människor är olika och komplexa men att det inte är ett hinder, samt att just förhållandet till gud kan vara komplext. Måste det vara enkelt? Var inte hela poängen att utforska? Jo, men inte på detta olämpliga sätt.
Jag hade gjort en låda som jag hade målat svart inuti. Från taket i lådan hade jag hänt blåa sidenband och sidentygsbilar. Från golvet stod det upp små svarta spikar. Längst in satt en liten bild på mig själv och en liten spegel som var så stor att en betraktare precis kunde se sitt eget öga i den.
Jag minns att jag ville säga något om motsättningarna som kan rymmas inom en människa och att mitt inre var min plats för andlighet och att folk skulle titta sig själv i ögonen för att komma till samma plats inom sig själv. Något sådant hade jag skrivit i beskrivningen.
Vet ni, jag ska vara så fräck att jag helt enkelt drar slutsatsen att flickor klädda i lila sammet med svart läppstift och med en uttalad bisexualitet inte var välkomna. Och ja, det gjorde mig förbannad och avogt inställd till de här människorna, som tyckte att de hade rätt att kategorisera mitt förhållande till andlighet, mitt sätt att se på andlighet som "olämpligt".
Den här lilla incidenten manifesterade en sådan remarkabel småsinthet. Jag var liksom en jävla tonåring och istället för att fråga mig om jag behövde lite hjälp och stöd så kickade kyrkan istället ut mig och betackade sig för alla oss "olämpliga".
Och så har kyrkan i stort sett känts för mig sedan dess.
Kyrkan är intresserad av mig som medlem i egenskap av andlig människa, jag är problematisk för dem. Jag har inte lust att arbeta med mig själv för att acceptera att de tycker så och jag har ingen lust att arbeta med kyrkans inställning till mig, för jag vill inte vara med i en klubb som är byggd på regler som för inte allt för länge sedan har gjort det olagligt för människor som mig att fritt leva sina liv på samma villkor som alla andra, på grund av saker som kön, sexualitet, önskan om jämlikhet och jämställdhet.

"Om inte du diskar blir det inget sex på en vecka!"

Något av det mest uttjatade måste ju vara de där hotelserna kvinnor kommer med i tv-serier.
Jag har funderat på det länge, särskilt när jag kom på mig själv med att säga en sådan grej. Jag var tvungen att genast säga att "Nu är det möjligt att jag saboterar för precis hela Systerskapet, men ingen menar någonsin det där när de säger det".
Det är inte som att det skulle funka för mig att ba "NÄPP inget ligga på en vecka nu, för han tog inte ut soporna! Jag kan hålla mig, han kommer plågas!" Jag skulle fan också plågas!
För det första skulle jag aldrig byta tjänster mot sex. Ingen moralkaka, det är bara inte min grej.
För det andra så bygger det ju på att kvinnor aldrig egentligen vill ligga och att män alltid vill det.
Att män har en sexDRIFT och att kvinnor inte har det utan istället lämnar ut kort som det står SEX på till maken eller för den delen, ger bort "extra special birthday sex" vilket tydligen är "everything you want it to be".
Vilket får mig att fråga mig varför det inte kan vara "extra special" varje gång, när man vill det och varför skulle inte kvinnor vilja ha extra speciellt sex?
Kvinnor i tv-serier får inte "extra special birthday sex" av sin kille där det utlovas extra snuskiga scenarier. De får romantiska middagar, smycken och typ... oralsex?
Att sexvägra är något slags bisarrt vapen populärkultur gärna vill lägga i händerna på kvinnor och rikta mot män som inte vill gå på balett, äta vegetariskt, leva hälsosamt och intressera sig för kultur.
Nu låter det som om prick alla mina exempel kommer från Två och en halv män, men man kan väl säga att vad som är vardag i den serien är det i många andra serier också. Jag tittar ju hellre på Två och en halv män över pizzan och folkölen än "The World According To Jim" eller "Alla älskar Raymond". Ni kan säkert komma på några hjärndöda serier till där hemmafruar och flickvänner framställs som krävande monster som när som helst kan vägra sex, medan männen är övertygade om att de är "snälla killar" som bara råkar försöka komma undan med att vara mansgrisiga svin utan att hon får reda på det hela tiden.
Liksom, Vänner framstår som en feministisk jävla oas att vila ut i jämförelsevis med all annan amerikansk tv.
Kan vi hoppa tillbaka till två och en halv män? Hur många prostituerade finns det i den serien?!?! Att hyra en prostituerad en fredag, eller fyra, verkar vara lika vardagligt som att ta sig en kopp kaffe. Det fascinerar mig ständigt.

*yyyyyyyyyyyyyl*

Alltså, DET HÄR kan ju vara det bästa sedan skivat bröd!
Skriv på pappret, Brett!
Jag har inte skrivit om Suede-konserten på Royal Albert Hall för det var så jävla bitterljuvt. Alltså, sista gången jag såg Suede, i London 2003, visste jag inte att det var sista gången jag såg Suede.
Ergo: den spelningen var inte så jävla emotionellt ödestyngd.
Nu i våras var det som att jag såg dem för sista gången och visste om det och laddade för det och det blev liksom som att ladda för... ja, sorg, på ett knäppt sätt. Där stod vi och grinade lite till Asphalt World och kände det som att Domedagen sannerligen var här.
Och nu kanske det inte blir så, nu kanske det blir mer! Kan 2010 vara året som blir ett bra år och inte ett lika pissigt år som 2009?

Feministiskt forum 2010!

I helgen medverkar jag i Vi Som Aldrig Sa Sexists bloggpanel kring normkritiskt bloggande på Feministiskt Forum!
Om ni får för er att ni vill se hur jag ser ut livs levande och höra oss prata om våra bloggar och vad vi har dem till och ställa frågor, that's were we'll be at!

Haircentric

Alltså jag ahr inte tid mer er just nu, jag är helt besatt av att bleka håret.
Ska ni ha er en update?

Nu börjar det snart bli dags att bli gråhårig! Det är inget härligt orangerosa kvar, nu är det istället underbar halmgult. Kanske är jag gråhårig till helgen? Vem vet! Men troligtvis inte, jag tror vi har två-tre blekningar kvar.
Men jag fattar inte vad folk gnäller över? Alla ba "wäwä, det kommer att ta måååånader för dig att bli blond, det röda går aaaldrig ur!"
Well, look at med now, fyra blekningar senare. Inget rött kvar! Nu är bara frågan hur många extra som behövs för att bli vithårig så jag kan tona det ljusgrått.
Varför har jag alltid komplicerade, underhållskrävande hårfärger? Jag vete fan, men håret är liksom min yttersta stolthet. Fast i det här halmgula får man jobba rätt hårt på att se ut som SUPER GOTH. Man får liksom har Bauhaus-tröja jämt, för säkerhets skull. Ha ha.

Den evigt omtalade Gaylobbyn slår till igen!

På busshållplatsen, vid Hornstull:

Jag sportar mitt nya gula hår, eller vi kan kalla det strawberry blond, för det låter mer exotiskt och sexigt, samt wayfarers och Dr Martens. En liten tjej i grön jacka kommer fram till mig. Eller, liten och liten, typ 13.

Gröna Jackan: Hej!
Jag: Hej hej!
Gröna Jackan: Kan inte jag få din autograf, snälla? *sträcker fram skolbok*
Jag: Oj! Men! Varför i hela friden vill du ha MIN autograf?
Gröna Jackan: För du hade det där barnprogrammet Bobster och var med i Lets Dance!
Jag: ... ??? (wtf?)
Gröna Jackan: Jag och mina kompisar gillar dig jättemycket, Kitty!
Jag: !!! (tänker paniksalget, var FAN gör jag nu, fatta vad pinsamt hon kommer tycka det är om jag säger att jag inte är Kitty, poor child! men jag kan ju inte heller SKRIVA den jävla autografen som inte är min!
Som tur är kommer bussen exakt nu, jag ursäktar mig, hoppar på och känner mig lättad och som ett arsle.
Nu blir det till att köpa mer blondering, jag kan inte vara rosa i håret och skriva Kittys autografer hela dagarna!

För två veckor sedan fick jag för mig att jag ville bli blond. Alltså gråblond.

Nu har den tanken festat loss i mitt huvud i 14 dagar och jag håller på att bli galen. Jag vill bara kuta till Willys och köpa fyra blonderingspaket och KÖRA!
Men jag är vis av gamla skador. Jag vet vad som behövs för det här och det är inte bara fyra blonderingspaket och en helg i isolering. Det är även en lila hårtoning och ett silverschampo och dylika ting står icke på budgettavlan just nu.
Jag tänker inte vara brandgul i håret igen.
Men jag vill. Vill vill vill!

Inget toppar dock pannkakstårtan med fiskfyllning. Den är redan ett internskämt här hemma.

Det allra bästa med Den Bruna Maten är hur man alltid chockas.
Glatt klickar man sig in efter helgen för att se vad för kulturskatter som släpats fram i ljuset från receptlådans mörka hörn och möts av saker som isterbandsfranska och kroppkakor med korvfyllning.
Och för varje maträtt jag läser namnet på lutar jag mig misstroende tillbaka från datorn tills jag liksom balanserar den i knät och känner att... ska folk ÄTA det där?!
Nu exkluderas jag kvickt från alla menyer i och med att jag inte äter kött.

Dock kan jag tänka mig att testa sillsexan.
Den påminner om råbiff. Jag minns råbiff som gott, gott för en köttätare alltså.

Oh Vienna, this means nothing to me

Alltså, den här jävla Venus Breeze-reklamen som går på TV just nu.
Den är som en jävla pinne i ögat på mig.
Kyssvänliga ben?! KOMMA nära?? Förälskelsgudinna???
Varje gång jag ser den blir jag bara helt anti och prutta högt och skrika.

Fast det är väl i o f s mitt vardags-mode.

PS. Jag har vaxat benen en gång. Reyhane höll i och Johanna drog av remsorna. Jag satt i mitten och skrek. Efter tre remsor ville jag sluta och ha ett halvvaxat ben. Tro mig, det ser inte ut som i reklamen.

Så var allt som vanligt igen då.

Vissa människor gör en aldrig förvånad, det är bara samma besvikelse på repris om och om igen. Alltså, jag skulle ju kunna bygga den här bloggen runt att bara kommentera alla stolligheter Malin Wollin kläcker ur sig på dagsbasis, men det kanske skulle bli lite enahanda.

"Fetma dödar och ändå ska vi låtsas som ingenting och hylla tjejer som ”älskar” sina XXXL-kroppar.
Jag tror dem inte.
Jag tror inte att någon som är fet vill vara fet.
Inuti varje tjock kvinna finns en normalviktig tjej som vill komma ut."

Nyckelordet här är "normalviktig". Ja, Malin, vad har alla modeller som visar alla kläder du ska vilja köpa med ditt liv att göra?  Vad de har gemensamt är i alla fall att de flesta av dem inte är "normalviktiga".  Det är för övrigt ett helt knasigt begrepp att använda utan att precisera vad man menar. Ett BMI på... vaddå? Mått som är... vaddå? Proportioner som är... vaddå?
Du säger att det inte påverkar dig men ändå sitter du där och visar upp dit fettförakt för öppen ridå. Vad är det om inte att vara påverkad?
Liksom, "sjuklig övervikt reagerar ingen på, buuhuuu", give me a fucking break. Det finns inte en chans i helvetet att den "mulliga" modellen var sjukligt överviktig. Om alla mulliga modeller inte fick visas för att de är så dåliga förebilder och sprider fetma (det smittar, visste ni det?), då borde väl doktorerna inte ha annat att göra än att ringa alla sina patienter i samma storlek som de mulliga modellerna (vilka med största sannolikhet är närmare att besitta den "normalvikt" som omtalas här) och berätta att de snart ska dö?
"Tassar runt överviktiga", ARE YOU KIDDING ME?!
Som om inte just överviktiga jämt får höra att det är ett individuellt livsstilsproblem som de själva bär skuld i och det är väl bara att äta lite mer sallad så löser det sig. Härlig approach att köra på folk med ätstörningar åt andra hållet också. Men bara ÄÄÄÄT lite MEEER så ska du se att den där anorexin försvinner och så blir du sådär trevligt smal igen!
Kvinnors kroppar är som något slags BMI-baserade landminor som bara ligger och väntar på att smälla av över allt ute i samhället. Det är så otroligt provocerande att vara för mycket av något. Är ens kropp för mycket åt något håll när det gäller just vikten så är det skam och skuld och personligt ansvar och skärpning som gäller. Antingen är man satan för att man är fet och fettpropagerar, eller så är man satan för att man är smal och smalpropagerar bara genom att FINNAS.
 Det sorgligaste är väl allt självhat som genom det personliga skuldbeläggandet sanktioneras. Man får inte vara helt nöjd.

Fun note: på väg hem från London för ett par veckor sedan köpte vi två skvallertidningar. I en av dem, Heat, handlade många av artiklarna om folk som var sexiga antingen TROTS sina extrakilon eller som börjat känna sig snyggare just på grund av de där "extra" kilona. Den var typiskt kvällstidningsvinklad, men ändå rätt peppande, full av positiv ton kring folk som valde att sluta vara size zero och som bekände hur mycket lättare deras liv blivit.
Den andra, som jag inte minns vad den heter, den var helt inzane in the membrane.
Nästan alla artiklar handlade om att den och den kändisen (ofta mischa barton eller britney spears) blivit så jävla fet och mycket utrop i stil med "we want our old mischa back!", helt utan reflektioner kring att hon
1. Gått på antidepressiva som fått henne att gå upp lite i vikt
2. Inte längre är 17!!!!!!! Hon var tanig i OC för att hon var en tonåring. Newflash: det här är något som händer många tjejer.

Malin Wollin, fy fan vad jag hatar att du ser ner på att jag de flesta dagar kan kolla mig i spegeln och vara nöjd med mitt utseende för att jag är så jävla snygg oavsett vikt och bara tror att allt jag önskar är att vara lite smalare. Jag har varit lite smalare och vid de flesta av de tillfällena märkte jag det inte ens för jag var för olycklig och tyckte att jag var skitfet. Ironiskt va?
Nu tycker jag nio dagar av tio att jag är helt fucking fab.

Det finns en grej jag gillar mer än att alltid ha rätt och det är att ibland ha fel.

Det är så skönt när folk jag 95 % av tiden tycker verkar osympatiska skriver något riktigt bra.
Som det här. Way to go!

Det är sannerligen intressant att folk ALDRIG släpper det här med hur fasansfullt det är att ha mindre smickrande bilder av sig själv på internet.
I min väna ungdom tror jag säkert det togs en eller annan mindre påklädd bild i något sammahnag där jag hade alldeles för roligt. Det var innan digitalkameran haft sin spridning ner till pöbeln och således behövde man framkalla och lyckas scanna bilder på att få ut dem på www. Alltså har jag inte behövt tampas med bilder på mig själv i för lite kläder. De kanske kommer att grävas fram och scannas in nu, bara för att jag nämnde det? Nåja, I'll live. I allafall:
Så fort några av de små tonårsbloggarna lägger upp för näcka bilder på sig själv på internet så börjar folk yla om att de aldrig kommer att få jobb, att chefer kommer att googla dem och hitta nakenbilder och inte anställa dem. OK, det kommer inom väldigt kort tid att göra väldigt många oanställbara, det är inte rimligt att det kommer att hända. Dessutom växer ju en ny generation av arbetsledare upp nu, som haft internet sedan barnsben och tar över efter dinosaurierna som fortfarande tycker att facebook är exotiskt. De har med största sannolikhet med kapacitet att sålla på ett vettigt sätt i all information man kan gräva upp om folk.
Det är dock ingen som ojar sig över att killar som visar spänniga nakenbilder inte skulle få jobb. Det kanske de inte får, but we don't hear about it. Vi hör om killar som inte får jobba på dagis för att de äger en mössa av ett visst märke eller för att de inte får ha lila hår när de ska montera skyltar.
Män är subjekt och kvinnor är objekt, like fucking always.
Därför blir det, som Lisa skriver, väldigt intressant att ingen satt ner foten mot det samlade intrycket av Anders S Nilsson.
För let me tell you, jag skulle fanimej dra mig för att anställa en man med så mycket offentligt visat kvinnoförakt på sin CV.
Men det verkar ju som sagt som om många jobb inom media och komik inte är tillgängliga med mindre än ett kukavtryck på anställningskontraktet. Det är intressant hur den redan pågående kvoteringen där män väljer män för att de helt enkelt vill det och ser mellan fingrarna på sexism, men poängterar att man ABSOLUT INTE kan anställa en kvinna om hon är det minsta mindre kvalificerad för en position än sagda sexist. Hellre lite trakasserier för omgivningen att hantera än att RISKERA något. Sluta böla om att kvotering är hemskt. Det pågår redan! Det är inte bättre nu och det kommer inte att bli värre med lite kontrakvotering åt andra hållet.

Lappsjuk

Gud,
sitter här och panikar över att mina typ enda kunder idag har varit två störda tanter som mumlade om hur dyrt allt var och inte var kapabla att läsa prislappar. Den ena andades väldigt högt och den andra van finlandsvensk.

Ska nog koka kaffe nu.

Sedan måla naglarna.

Sedan vika sjalar.

Sedan kanske vika lite mer sjalar?

Åh, glädjen i det totala eremitjobbet.

Senaste veckans bokskörd:

En av dem har jag redan läst ut, Dora Damage. De andra ser jag fram emot. Tack Myrorna och Adlibirs.

Anders S Nilsson och karriären som Rövhatt

Men vad i HELVETE?

Anders S Nilsson, hur DUM i huvudet får man vara?
Det här var så jävla respektlöst gjort. Vilken skitintervju han gjorde och Parlamentet har för övrigt MED ALL RÄTTA fått kritik för att det är för få kvinnor i med. Vaddå "fintkammat komiker-sverige efter kvinnliga komiker som platsar", my ass.

Jag hittade länken via Popmorsa, men många andra ställen bjöd på intressant läsning om Anders S Nilsson och hans karriär som sexistisk rövhatt.

Men alltså, vad hände?

När blev alla fjortisbloggar Sverigedemokrater? Eller är det bara den här som tror att Robin Hood är sosse?
Nej, jag kan inte släppa den här posten, har obsessat sedan jag såg den igår. Den är bara för jävla rolig.

En Ding Ding Värld

Liksom, scrolla nerför den här sidan.
Jag satt och sneglade över axeln på B när han surfade på Aftonbladet och tillslut utbrast jag "Men vad FAN läser du, en Ding Ding Värld?!"

Med rubriker som
"Har du dålig-mamma-genen?"
"Älskarinnan måste betala 65 miljoner"
"Se upp, graviditet "smittar" på jobbet"
"Silikonbrösten räddade henne"
"Tonåring och tillfälligt trög?"
"Kvinnor hotar med sexbojkott efter val"
"Dansk konstnär klär ut sin dotter till Adolf Hitler"
och
"Princess, 2, blir modell för smink"
kan man ju verkligen undra.

Det ska sägas att jag en gång i tiden religiöst läste den tidningen. Den och de "snuskiga" serierna i Starlet. Heh.

Hey honeys,

även om jag inte svarar i kommentarsfältet den här gången så läser jag alla era kommentarer till förra inlägget och de mail som ramlat in.
Bara så ni vet.
Kisses.

Okej, så med viss bävan har jag tagit mig igenom en massa matrial ute på nätet om våldtäkterna i Bjästa.

Sett Uppdrag granskning, läst bloggar och krönikor i Aftonbladet.
Jag känner att jag har bävat lite inför det. It hits to close to home.
Det är mycket mycket störande att läsa om hur skolans vuxna helt ignorerat händelsen. Hur föräldrar piskat upp hat mot en minderårig flicka och därmed helt sanktionerat tonåringarna på skolans trakasserier. Att man kan arbeta med barn och vara så grovt oansvarig och ointresserad är... ja, jag ska inte säga chockande, för jag har gått på en högstadieskola som var precis så här.
På pricken precis.
Folk blir chockade och jag känner att det värsta är att jag inte blir det. Jag känner igen mig så jävla väl.
i slutet av 90-talet gick jag på en jävla skitskola i Malmö, i en liten sliten förort med ett sjaskigt torg och ICA som nav mellan några höga betonghus och ett slitet radhusområde, som så många andra började på Lind-någonting.
Det var helvetet på jorden. Klimatet på skolan var helt vidrigt. Jag skaffade mig i åttan en mer uppseendeväckande klädstil och det gjorde folk helt knäppa. Dessutom var jag inte rädd för att svara rätt i klassrummet, ventilera åsikter eller svara tillbaka. Och det fanns så det räckte och blev över att svara tillbaka på. Till saken hör också att när jag gjorde det här var jag ensam om det. Ingen annan såg så konstig ut och det gjorde väl tyvärr mig till en väldigt lättidentifierad måltavla för... ja, allt.
När jag gick i korridorerna skrek folk att jag var en hora och en ful fitta efter mig. De kastade tuggummin och spottade framför mig. En gång innan en lektion ställde sig fem killar runt mig i en ring och knuffade mig och spottade på mig. Nya elever fick hänga med de äldre coola tjejerna och killarna om de trackade mig lite, som någonslags inträdesrit.
Jag brukade gå och gömma mig under en trappa och sitta och läsa på rasterna. Folk gick förbi och spottade över räcket och försökte träffa mig.
Ingen enda vuxen på skolan brydde sig någonsin.
En gång i ett klassrum när det var redovisningsdags och läraren manade mig att prata först i av alla i grupparbetet med motiveringen "damerna först" ropade en kille "hon är ingen dam, hon är en jävla hora!" Ingen reaktion från läraren.
En gång kallade vår klassföreståndare ut oss alla i rasthallen för utskällning, för någon hade skrivit "CP" på den cp-skadade tjejens skåp. Så GÖR man bara inte! Hon hade skåp bredvid mitt. Mitt var fullklottrat med HORA, FITTA, FETTO, tuggummin och teckningar av mig. Det gav ingen reaktion alls. Jag var helt oviktig.
Jag slutade gå på vår klasstoa som vi fått nyckel till, för hela toalettdörren var full med skvaller om mig: att jag knullade allt och alla, att jag var en äcklig hora och att jag var så ful så ful så ful att det var konstigt att så många ville knulla med mig och få könssjukdomar. Nevermind att jag aldrig haft någon form av fysisk eller annan relation med någon på min skola.
Jag gick alltid på skolsysters toalett. Hon reagerade inte.
En gång i matsalen var det en kille som stod och bredde knäckebröd bredvid mig som smetade smör över hela min bara arm och sa att jag var ful och äcklig.
Då bara vansinnesexploderade jag och vrålade och välte hela bordet på honom och stormade iväg. Naturligtvis ringde de hem till mig och skickade mig till skolkuratorn, som undrade vad det var för fel på mig, men var helt ointresserad av min situation. Han fick mig veterligen inga konsekvenser.
Har ni läst boken "Alltid Den Där Anette" av Peter Pohl? Jag kände mig som henne hela mitt högstadie.

Det spelade ingen roll att jag inte hade legat med någon på min skola, eller varit ihop med någon. Ryktena gick och jag blev behandlad som om de var sanning. Jag försökt säga emot, men det gjorde dem bara värre. Alla visste någon jag legat med eller något jag gjort, trots att jag inte umgicks med någon av dem på min fritid.
Men det kom till en punkt i nian när jag totalt tappade mitt värde, när det inte hjälpte att ha försvarat sig. Det var när jag var på väg hem en höstkväll och mötte sex killar från skolan på cyklar, på en cykelväg bredvid en park nära mitt hus. De blockerade min väg och sa att de skulle våldta mig och att jag var så jävla äcklig och jag bara frös fast. Det var inte förrän en av dem lade ner cykeln och spottade mig i ansiktet som det lossnade och jag bara knuffade honom och sprang och sprang och sprang.
Och det hände inte bara en gång.
De kunde gå förbi trappan när jag satt ensam under den och skrika "jag ska fan våldta dig din jävla hora!"
När jag berättade hände absolut ingenting. Ingen reagerade.
Det var då jag började bära rakblad i fickan jämt, för jag fattade att ingen hade min rygg. Jag fick helt klart för mig att om de inte gör något när jag blir hotad, om och om igen, då kommer de inte att göra något om det verkligen händer. Det spelade ingen roll att alla ryktena var falska, jag blev behandlad som om de var sanna.  Hela tiden var jag rädd för hur jag skulle hantera situationen om de tillslut gjordes sanna, för hur fan skulle jag någonsin få rätt i en sådan anklagelse? Jag insåg att det skulle vara helt poänglöst att anmäla någon, det skulle bara bli värre efteråt, på så många olika sätt och jag skulle dessutom helt säkert få bekräftat att jag var värdelös. Det var intrycket alla vuxna omkring mig gav mig, att de trodde på ryktena. Jag hade ännu inte hört formuleringen från Katarina Wennstam, men jag insåg själv att man inte kan våldta en hora.
Jag fick hela tiden rådet av vuxna att att vara tyst och ligga lågt, för då skulle de inte "tycka det var roligt mer". Men när ingen står upp för en, då är det minsta man kan göra i alla fall att försöka försvara sig själv, för att inte helt tappa sitt eget värde. Jag tiggde om att få byta skola, men alla sa bara "om ett tre, två, ett år är det över, härda bara ut". Sedan det stötande i det jävla skitargumentet, att vuxna omkring en definerar mobbningen som något de andra eleverna "tycker är roligt", utan mer analys. 

Det här hände flera gånger när jag slutat grundskolan och gick på gymnasiet, att jag stötte på folk från högstadiet som skrek sådana saker efter mig. Jag hade längtat dit så mycket, för att få gå på samma skola som mina äldre vänner och inte vara så ensam, men det hjälpte inte. Vi bodde i samma stadsdel, samma stad och det räckte för att de skulle kunna terrorisera mig bortom högstadiet.
Jag var hela tiden rädd när jag var på väg hem till området där jag bodde, det slutade aldrig, ingen vuxen i min närhet hjälpte mig och min enda väg ut var att tillslut fly, flytta. Jag valde att fly 60 mil bort. Då var jag tillslut inte rädd hela tiden, och jag behövde inte gå med ett rakblad i fickan för att kunna försvara mig om de skulle göra verklighet av sina hot. Så ska ingen behöva känna sig när de är 14 och de ska inte behöva bära det ensamma.
Det gör mig fortfarande så jävla förbannad att så många vuxna bara lämnade mig i sticket och inte tog tag i det som pågick.

Det måste ju hända folk hela tiden överallt. Bjästa är bara en nål i en gigantisk höstack. Problemet finns inte bara där och att mordhota folk där hjälper inte. Jag slutade berätta för vuxna omkring mig vad som hände, eftersom ingen någonsin hjälpte mig. Hade någon lyssnat hade jag kanske orkat göra det jag borde: polisanmäla dem.
Till och med nu, 11 år senare är det jobbigt att skriva det här, för det känns förnedrande. Jag tvekar på "publish"-knappen, har tvekat på den i en vecka nu.
Någonstans tror en 14-åring inuti mig att det kanske var mitt eget fel, för att jag var så jävla ful och äcklig att jag förtjänade att trakasseras. Som om jag tar för mycket plats när jag lägger skulden på andra. Fattar ni hur djupt det kan sätta sig då?
Jag skulle ge så mycket för att få åka tillbaka i tiden, besöka min högstadieskola och bara kidnappa mig själv och rädda mig.