Alaska can come too.

Jag hade helt glömt bort End Of The World.

Ända sedan någon ställde sig och sjöng The Banana Boat Song under mitt fönster en natt har jag velat ha en gul ögonskugga.

En knallgul en. Undrar bara hur det kommer att te sig ihop med mitt ljuslila hår?

Alltså:

Vet ej vad jag ska säga om detta, vill säga så mycket men allt låter helt hänsynslöst, känner dock ett trängande behov av att dela länken för att inte sitta ensam med detta.
Vet inte om svar eller fråga är roligare. Svar, tror jag.

Helgens bokskörd från Myrorna i Ropsten:

De har dessutom en hel hylla med nästan bara Harlequin-böcker, den ena med mer cheesy titel än den andra. Den här hyllan gick dock inte på långa vägar upp mot stället vi hittade på Oxfam i Camden. Det var tydligt att en läsare med några specialintressen lämnat in hela sin boksamling.
Tema 1:
Grekiska miljardärer som förför turistande kvinna. Av titlarna och baksidetexterna mer eller mindre frivilligt men i slutändan alltid med äktenskap som följd.
Tema 2:
Prinsar som förför och gör älskande kvinnor gravida så att de måste bära hans kärleksbarn med alla intriger och intressanta svärföräldrar/klassmotsättningar DET ger upphov till.
Tema 3:
Extremt rika arabiska män som förför turistande västerländsk kvinna. Kan vara oljeshejker, vanliga shejker, affärsmän, osv. Alltid man i traditionella arabiska kläder på omslagen.

Det verkade dock finnas en del saftigt i den här hyllan också. En dag ska jag smyga dit och ordna den efter tema och se vad som dyker upp.

'Till things are brighter, I'm the man in black.

När jag flyttade till min första lägenhet 2001 fick jag en box med tre samlingsskivor av Johnny Cash av min pappa. Jag blev inspirerad till att göra en egen lista med mina egna favoriter.












Jag har nog också ett tema, en gemensam nämnare, även om jag inte såg den förrän jag var färdig.

Just DON'T!

Barn och glass och affärer: en sådan ultimat dålig kombination och ändå så frekvent.
Idag har Dante, Ceasar och Cornelius alla tappat glass på sig själva, mitt golv eller min trappa. Ja, ni hör ju vilken typ av förälder det är som frekventerar mitt jobb. Det är en typ av förälder som får ångest om de inte får ropa ett coolt och intellektuellt namn på lekplatsen och som gärna låter barn gå in i affärer med kläder för runt tusenlappen styck med rinnande glass i handen.
Liksom, det spelar ingen roll hur försiktig din unge är med sin glass. Det är 25 grader varmt. Glassen kommer att smälta och rinna oavsett vem som äter den.

Ett skepp med fördomar kommer lastat!

OK, jag älskade den här frågan hos Magdalena, och jag älskar svaret.
Det är dessutom något jag funderat över på senare tid.
Mitt gamla Stamhak sedan tio år, Kolingsborg, tog för kanske ett år sedan bort dam- och herrtoaletterna och har numera bara toaletter, punkt.
Med tanke på köerna till damtoaletten, trots att spegel och handfat inte fanns i de enskilda båsen, så kände jag att det skulle bli härligt med lite snabbkissande killar i toaköerna för att mix it up, så att säga.
Man kan ju säga att min entusiasm grumlades fruktansvärt snabbt.
Plötsligt var inte bara herrtoan mayhem, den brukade vara riktigt äcklig efter ett par timmar, men föredetta damtoa såg plötsligt ut som om något exploderat.
Plötsligt var det kiss överallt och luktade kiss i båsen. Toapappret hamnade överallt. Toasistar slets av och försvann.
Liksom, jag har förut frågat mig vad fan det är tjejer gör som tar så lång tid på toa. Min nya fråga är hur fan killar hinner ställa till det så jävligt på de korta stunder de är där? Det är som någon slags superkraft, de går in och låser och då bara flyger kiss, toapapper och sits i en orkan omkring dem.
Jag har också kommit fram till att det finns något med separata damtoaletter som jag väldigt tydligt berövas nu: ett enda ställe ute på krogen där fulla män inte sliter i mig och skriker åt mig. Jaha, säger ni, varför går du ens ut på krogen, din gamla hagga? Kanske för att jag varje gång ändå väntar mig att det inte ska hända. Min tro på människans godhet vacklar mellan dumsnäll och helt obefintlig.
Numera kommer det alltså fram män och sliter i mig när jag målar eyeliner och skriker att de också vill måla sig eller att jag är snygg eller frågar om jag behöver hjälp att snöra korsetten. Give me a fucking break.
Det är den lilla separatisten i mig som vaknar. Ibland är det skönt med ett ställe där jag inte måste anpassa mig till eller förhålla mig till män, eller i det här fallet HANTERA dem. Damtoaletter brukar vara den oasen på krogen, där mycket av tiden faktiskt går ut på att förhålla sig till och hantera män även om man inte raggar.
Den inte var helt helig förut, män gick in och speglade sig eller för att hämta en kompis utan att fundera över att om de inte vill att tjejer ska stå i samma rum när de kissar i urinoaren så kanske tjejer inte vill ha dem på sin toa heller. Anyhoodels, det jag ville komma till att just nu är det ett dubbelt minus på just Kolingsborg.
Om man går in på gamla tjejtoa som tjej är det killar och sanslöst skräpgit och äckligt där inne.
Om man går till gamla killtoa som nuförtiden är precis lika skräpigt som innan så möts man alltid av någon brölande man som inte greppat läget som skriker "Å va fan gör DU här, UUUT, det här är för fan killarnas!!" Det uppväger inte riktigt kortare kissköer.

Så jävla trevligt. Funderar på att börja med Tena Lady eller kanske kateter. Skulle lätt gå ut i Gula Gången och pröjsa fem spänn per pisstillfälle i offentliga toan om man fick lov att gå ut och in.

Helgen:

Stelios hade vernissage på Konsthallen i Gamla Stan. Det fanns så mycket champagne som behövde drickas upp. Det är hårt jobb att vara fantastisk.

TOO GOOD TO BE TRUE!

Alltså, folk har fan ingen nyhetsvärdering.
Annat är det med Aftonbladet, also known as En Ding Ding värld, som vet att rapportera om hästpojkar.

Såhär: Bloggkommentatorerna tipsar om att Tyra och Kissie bråkar igen och länkar till Kissies Diss Lista. Jag är inte så intresserad av varken Tyra eller Kissie, men det är ju ändå söndag och Kissies lista lär ju bjuda på fniss. Boy, was I right!
För lite längre ner på listan, under den photoshoppade bilden av Tyra med sprutor i läpparna hittar jag nyheten alla andra verkar missa. Kissie dissar två tjejer som "lever" på att lura killar på Stureplan. Hurdå? Jo genom att klä ut sig till tjejer och säga att de är oskulder och sedan be killar ta dem i "2an" för att inte bli avslöjade.
Så många, frågor, så få svar! Hur exakt LEVER de på det här? Upptäcker inga killar det? ÄR tjejerna på bilden verkligen killar och om de inte är det, kommer det att ta hus i helvete nu?
Alltså, the suspense is killing me!

Promenerade hem längs Trekanten i gryningen:

Sofi Fahrman håller på och skriver sin andra bok!

Varför då, kan man undra?
Den första var väl så dålig att bokhyllorna den står på får röta?

Produktivitet:

Lider av svår insomnia.
Måste jobba imorgon, dessutom handla picnicmat och försöka fixa lite med håret. Tenderar att överplanera mina dagar. Om jag skulle hålla de scheman jag lägger upp skulle jag behöva en privat chaufför, ett headset och en personlig assisten.
Sitter därför och googlar "eighties dress" på ebay och frossar i vad som kommer upp.

Försökte somna med hjälp av matchen mellan kamerun och nederländerna, men inte ens det dör sportjäveln till. Värdelöst.

Mani nr 305:

Jag har blivit helt besatt av den här tapeten, "Garden Grove" från Osborne & Little. Jag tänker mig att den kommer att vara helt fantastisk i mitt kök. Det har redan gröna väggar, men tänk med den här, det vore så fab... Det är mest det att mitt kök är supersunkigt och felplanerat och mitt kylskåp går inte att flytta på och bara tanken på att tapetsera där inne gör mig alldeles illamående.

Det här med att vara Politiskt Korrekt

Det är fan bara höger ifrån man hör det argumentet, att någon skulle tycka något "bara för att vara Politiskt Korrekt".
Det känns i varje fall så när man studerar politiska bloggar och medier men jag har även blivit slagen i huvudet med det ändlösa gånger i forumsdiskussioner kring feminism och jämställdhet och nu senaste har det dykt upp kring Ship To Gaza-debatten.
Varje gång slår det mig vilket otroligt ihåligt argument det är.
Liksom vaddå, jag tycker så här för att det är politiskt korrekt att tycka så, vad menar du? Menar du att jag håller med om och går med på ett av grundstråken i politiken för det parti jag väljer att rösta på? Vad är i såfall konstigt med det?

Eller menas det att folk bara håller fast vid åsikter för att de VILL tycka så, fast de egentligen inte gör det, och nu kommer det någon här och ger dem den guldkantade gåvan att få bli upplysta om den populistiska sanningen, Det Som Alla Egentligen Tycker Men Ingen Vågar Säga, för det är inte Politiskt Korrekt? Och vad är isåfall DET för jävla Ny Demokrati-retorik?

När den formuleringen används så känns det jävligt ofta som att det handlar om värdegrundsfrågor, etiska frågor, mänskliga rättigheter och sådant där. Saker som har med solidaritet, jämlikhet och människovärde att göra.
 Rätta mig, jag kan ha fel, men jag hör inga vänsterpartister säga till folkpartister att de bara vill sänka ersättningsnivåerna för att det är politiskt korrekt att vilja det, däremot kryllar väl Newsmill av biologistiskt mummel om att ingen EGENTLIGEN vill att män och kvinnor ska vara helt jämställda eftersom det inte är sexigt, utan bara tycker så för att det är en fin åsikt att ha?
Det känns som ett så underligt sätt att förhålla sig till sina meningsmotståndare.
"Din åsikt är bara på låtsas, men jag tycker verkligen så här".
Va? Hur diskuterar man utifrån det?
Eller det kanske är därför argumentet uppfunnits, just för att slippa?

PS. Vad är det som är så svårt med att tro på att folk faktiskt HAR de åsikter de uttrycker? Alltså, att de av skäl de finner sakliga och övervägda tycker som de gör? Folk kanske tycker som de gör av skäl som har med moral att göra, men moraluppfattning ligger ju till grund för väldigt mycket politik, vare sig det gäller ersättningsnivåer, civil olydnad eller jämställdhet.

I just wanna warn you that when I wrote this song I was listening to the cure a lot.

Jag visste väl att jag kunde göra goth av etnomönstrade haremsbyxor!

 

Watch and learn from the best, baby!

Göteborg:

Först sen frukost med Karin på Le Pain Francais.

Sen hittade jag en jacka som var så makalöst ful att den nästan varvade sig själv och blev snygg igen:

Sen shoppade jag:

Vi upptäckte bristerna med PC i stort format:

Och så avslutningen som inte behöver någon kommentar:

I wan't gonna loose my head again, but then pop! goes my heart!

Få saker gör mig så glad som den här låten! Men så älskar jag ju också Duran Duran och Wham!



Hade en jävla shit day, butiksägare här i stan är jävligt svårcharmade. Det är som att de inte VILL göra business. Så jag gick runt och surade och så klev jag in på Weekdays och där spelade de den här. Åh, instant happiness!

This must be the place I waited years to leave

OK, så jag läser en blogg och där konstateras det i kommentarerna att bloggen har en "skön distans till Stockholm och allt som pågår där". Detta i och med att bloggen skriver mest om Stockholmsbaserade människor men har läsare från hela landet, trots att den ligger på en portal namngiven efter ett torg i Stockholm, vilken från början varit dedikerad till att rapportera från happenings på krogarna kring sagda stockholmstorg.
Anyhoodels, det är inte första gången läsarna hyllar denna "distans" till Stockholm och det stockholmska och framför allt inte bara här.
Jag har ofta undrat över det genom åren.
En hel del människor verkar väldigt måna om att kunngöra att Stockholm inte är så himla fantastiskt och att det är lika bra på andra ställen i landet.
(Jag kanske ska öppna med att säga att jag fattar att nyheterna ofta känns Stockholmscentrerade när de visar samma bilder och vyer från stan på Aktuellt jävligt ofta, jag är inte dum. Liksom, Tema Knark: bild på Plattan.)
Jag flyttade hit för tio år sedan, delvis för att komma just hit men också för att ospecificerat komma Bort. Men jag hade aldrig stannat här om jag inte hade gillat den här stan. Jag har haft flera tillfällen när jag kunnat ge mig av.
Jag gillar Stockholm riktigt riktigt mycket. Precis som jag antar att de som väljer att stanna på in uppväxtort eller flyttar till från den till ett ställe i Sverige som inte är Stockholm gör det för att de tycker att det är det bästa de kan tänka sig. Det finns saker där de värdesätter och älskar. Just det är anledningen till att jag flyttade hit och inte vill flytta härifrån.

Vad är det som gör att folk måste fråga om skaldjursplatå är något exotiskt i Stockholm eftersom det är så dyrt? "Jag menar här nere på götta västkusten är vi sååå vana vid fisk! vi äter det till vardags!"
Jag ojar mig inte över att spättekaka är dyrt i Stockholm, eftersom det inte tillverkas här. På samma sätt som hjortron är dyrt i hela södra Sverige medan de norrlänningar jag känner tycker det är lika exotiskt som lingonsylt.
Folk måste liksom beklaga sig över "hur folk gör i Stockholm."
De åker hit och det är SÅ DYRT! Jaha, men ta dig inte en stor stark på Kungsgatan då?
Allt är fan relativt. Stockholm må ha sveriges dyraste matkasse, men samtidigt kan jag lätt skrapa ihop billigare veckohandling här än när jag är i Helsingborg eller Malmö för jag har mer att välja på.
Kaffe på stan är inte dyrare än i Göteborg. Jag kan få stor stark till Möllan-priser i Stockholm också, allt handlar ju om vart man väljer att gå.
Jag fattar inte varför det är så viktigt det där, att ha "distans" till Stockholm och vad som pågår här och hålla på och ironisera över hur saker är i Stockholm. Fan, om ni inte tror att folk har krystade lokalpatriotiska identiteter i Göteborg eller Malmö är ni ju helt körda, så varför är det just de eventuella personlighetsdragen och preferenserna som rör varför man ville bege sig till just Stockholm som det jämt är så coolt att "ha distans" till och ogilla?

Kanske är det inte själva staden Stockholm som skaver hos de här människorna utan relationen till de ditflyttade de känner. Hos en del, kanske en känsla av att själv ha blivit lämnad kvar, kvarglömda. Känslan av att de utflyttade tycker att de flyttat till något bättre.
Men varför skulle de inte få tycka det? Både de som stannar och de som flyttar till andra städer tycker väl också att de flyttar någonstans de gillar, som är bättre än där de var; annars skulle de väl inte flytta?
Men så är det väl kanske inte de som pikar, tänker jag mig, utan just de som är missnöjda stannare eller missnöjda flyttare. Det är de som tycker det skaver att stockholmsflyttarna tycker de bytt upp sig. 
Så många som flyttar hit från mindre städer är på flykt från stället de kommer från och storstadsromantiker. Är det bristen på relation till storstadsromantiken som skaver, att aldrig ha känt sig som en totalt främmande fågel på uppväxtorten och längtat till ett större ställe att smälta in och hitta Andra?
Måhända känns det som en beskyllning för att inte själv ha ambitionen att flytta till något större och "bättre" och det skaver. Att det är personligt. Ibland får jag det intrycket.
Bara genom att flytta hit så beskyller man alla på sin uppväxtort för att inte duga och för att inte ha lika exklusiv smak eller höga förväntningar. Man får inte tycka att allt är bättre här, men för mig ÄR det så. Min glass smakar bättre i Stockholm, min vackra promenad är vackrare, frukten i Skärholmen luktar godare än all annan frukt i Sverige. Jag har kommit fram till varför det känns så.
För att det är hemma. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, för ibland känns det som att jag spenderat en stor del av mitt liv med att fly. Från skolor, min gamla hemstad, hjärnspöken, familjen. Någonstans under allt det kom jag hem och det var här och nu är jag här och jag vill inte lämna, jag är nog faktiskt inte färdig än här.

Jag har aldrig för en sekund ångrat att jag flyttade hit.
Jag må inte vara född här, men jag har gjort en hel del av mitt uppväxande här och det är här jag blivit vuxen. Det här är hemma för mig.

För att fortsätta på det tema jag och J slog in på tidigare i veckan:

Sitter på X2000, är sjukt sugen på tequila.

Jag kan inte förklara det. Plötsligt bara kom det över mig. Ett helt enormt sug efter iskall tequila med supermycket citron i och till och en massa salt. Minns fornstora dagar när jag var en killer på tequila race. Obs, för dyrt att göra på korgen, måste göras på hemmafest.
Finns tyvärr inte på X2000, trots förstaklassbiljett, buhu.

Bakom mig sitter en man och pratar på grov öskötska om rövslickare. Mycket underhållande.

Patrick Bateman & Powershopping

Jag fick lite intressant feedback på mitt inlägg om S&TC2 och tänkte skriva lite mer. Eftersom det var särskilt en kommentar som var upprinnelse till min lust att fortsätta citerar jag den här:

"Att 'kvinnor' till skillnad från 'män' inte kan hantera fiktion utan bara suger upp den passivt är en fördom som sjukt nog hållit i sig sen man gnällde på kvinnors romanläsande på 1800-talet (minst). Pinsamt.
Samtidigt anser jag att konsumism är ett reellt problem, speciellt när den likställs med feministisk frigörelse - vilket gärna görs i samband med S&TC. Men att gnälla på ett enskilt stycke feminint kodad populärkultur är ju knappast någon problematisering av det."

Komsuntionshetsen är ett problem, helt klart. Men att kvinnlig konsumtion förknippas med kvinnlig frigörelse och därmed på något sätt blir ett sorts feministiskt statement tycker jag inte är så konstigt.
Det är inte så fruktansvärt länge sedan kvinnor på allvar kom ut i arbetslivet och började tjäna egna pengar. Fortfarande sitter det färre kvinnor än män på de mest högavlönade positionerna i de flesta företagen. Det sitter massvis med kvinnor därute på statusfyllda jobb, men inte nödvändigtvis på de mest högavlönade eller samhällsmässigt mest inflytelserika. Kvinnor hålls lönemässigt tillbaka av hur föräldraledigheten är utformad och fördelas och av hur företagen ställer sig till pappaledighet.
Det är män som till stor del står för de stora, dyra inköpen som signalerar Pengar.
Därför blir kvinnlig konsumtion av likartad maktsymboler till ett feministiskt statement, ett kvitto på att man lyckats skaffa sig inte bara en lön och en försörjning utan att man lyckats skaffa sig en hejdundrande karriär. Powershopping av power handbags för att berätta att man har råd. Att man har råd betyder att man tjänar mycket pengar, pengar ger makt.

Jag applåderar inte nödvändigtvis att det tar sig uttyck på det här viset, men jag konstaterar att det tar sig uttryck på det redan vedertagna sättet. Kvinnor måste jobba "som män" för att få "manliga" karriärer och "manliga" löner vilket också ger att de använder "manliga" statusmarkörer och konsumerar på ett "manligt" sätt.

Ja, det var i alla fall vad ajg tänkte när jag läste kommentarer. Further discussions?

Dawn

 

Vaknade oresonligt tidigt. Gjorde te och ligger nu i sängen och äter rågkex och sörplar earl grey i min gamla Drop Dead-tröja från 2007. Jojo, man är väl moderiktig även i sänghalmen.

Har en känsla av att det här teet kommer att skicka mig rakt ner i snooz-läge. Oh well, so much för förhoppningen om att starta en dag som produktiv medborgare i ottan.

ALLT behöver inte en kommentarsfunktion.

Av den enkla meningen att kreti och pleti därute inte behöver få lov att säga sin mening om precis allt precis där det är skrivet.
Jag känner t ex rätt ofta på Aftonbladet att en majoritet av de som kommenterar där skriver saker som borde fastna i något slags filter men inser exakt hur resurskrävande detta filter skulle vara.
Jag tycker att det är rätt grovt att någon under artikeln om vestibulit frågar "när kommer knäcket om elallergi?" och därmed insinuerar att vestibulit inte är på riktigt.Under en av Linn Heeds frågor till sexspalten (där jag förstår att man gärnba vill ha input från folk som vill komma med råd, men verkligen borde slippa bli häcklad av rövhattar som INTE har något annat än hån att komma med) tycker någon gammal järv att killen vars tjej kommit på honom med att kolla på porr ska skaffa en tjej med åsikter från 2000-talet och visar samtidigt att han inte ens är läskunnig nog att plocka upp innebörden i frågan.

Varenda liten notis, frågespaltssvar och recept behöver inte en kommentarsfunktion. Debattartiklar, recensioner, krönikor, fine. Låt folk diskutera under debattinlägg, det är väl skitbra! Annars kan de väl starta en egen blogg där de kan hata på folk (vilket oftast är för besvärligt) och låta oss andra slippa bajskorvar som flyter runt som obehagliga överraskningar under intervjuer och reportage.
Jag menar, de flesta rättshaverister och sverigedemokrater som Tycker Till och ventilerar sin skit i kommentarsfunktioner gör ju det för att det går, för att det är så lätt. De skulle aldrig ANSTRÄNGA sig för att få kalla någon bög, hypokondriker eller ful feminazi (unlike me!).
Det är lite det tveeggade svärdet med interaktiva medier.
Bara för att det är lätt att uttrycka åsikter härs och tvärs betyder det inte att något vettigt kommer fram.

Mitt sommarmantra:

Alltså, jag visste att kommentarerna vid någon punkt skulle balla ur.

Folk är sådana idioter.
Vanligen brukar ju inte kungahusets sätt att hantera kärleksrelationer vara modell för svenska folket, men nu, nu är det den vesäntligaste jämförelsen man kan göra kring allt!
T ex, hur skulle det se ut om Victoria och Daniel var polyamorösa och hade en tredje deklarerad partner i sitt förhållande som de bodde med och tog med på statsmiddagar? Det skulle INTE gå, alltså kan man inte leva så! För vi går ju alla på Nobelmiddagar hela tiden och våra pappor bestämmer vem vi ska gifta oss med. Våra morsor har alla börjat se ut som jokern av all plastikkirurgi, vi vet preciiis hur det känns!

Sedan har folk börjat dra parallellen att då blir det jobbigt att bjuda muslimer på fest, de kan ju ha upp till 12 hustrur och flera slavar! Eller nej, fyra hustrur? Hur var det nu igen?
Folk tror liksom att vi lever i en jävla Aladdin-saga av Disney eller nåt.
Och så naturligtvis: djuren!
"Jag bor ihop med en hund, som jag älskar - ja, det är rent av min partner! Detta måste också accepteras och vi ska bjudas som den enhet vi ser oss själva som!
Nej just det, hunden fäller ju hår..."
Sug på den ni! Vilken lysande parallell till att den tredje parten i ett polyamoröst, etablerat samboförhållande inte är bjuden på släktmiddag. Jämföra med att man inte får ta med sig djur för att folk inte gilar dem och man ska visa hänsyn i andras hem, det är ju PRECIS SAMMA SAK!

Man misstar sig när man tror att alla idioter häckar på Aftonbladet, uppenbarligen hänger idioterna med en annan självbild på DN.

Hello Motherland, tell me how your doing!

Igår spelade vi skivor i skogen, på Värmdö. Bara timmar efter att den här bilden togs gjorde vi den osannolika mixen Journey>>Working 9-5 >> Ice Ice Baby >> U Can't Touch This >> Hello Afrika.
Låt mig säga att det var helt magnifikt.

Ni vet den där "two girls one cup"?

Det har ju blivit lite av en grej att lägga upp youtube-filmer som visar folk som kollar på Two Girls One Cup, eftersom reaktionerna nästan är roligare än filmen.
Så känner jag inför "Flyter". Någon borde göra en video av min reaktion på att lyssna på den.
Seriöst, var det INGEN som tänkte på alla bajsreferenser som komma skulle av textraden "om det flyter, låt det flyta?"
VARFÖR får Mange Schimdt skivkontrakt och gig?
Jag har ALDRIG hört någon så dåligt framföra så dåliga texter.

Förutom möjligtvis här, från den här snubben med det fetaste mange schmidt-komplexet ever:



Alltså lyssna på körtjejern. "Singäääl, singääääl..."
Hallå, 90-talet ringde och ville ha sina skämmiga hits tillbaka!

Djupt nere i mitt lilla svarta hjärta är jag FÖROLÄMPAD.

Vad är det här för bisarr skit?!
Jag går inte med på det här, jag ställer inte upp! Framförallt så kommer jag absolut inte och tittar.
Marcus Birro, jag FÖRBJUDER dig att dra hela mitt liv i smutsen genom att göra en fucking gothskiva med Wayne Hussey!!!

Så många gånger har jag ryckt på axlarna när A tyckt att någon som borde hålla tassarna borta släpat något dödsmetalheligt i rännstenen, förskonad då min musiksmak alltid i sin tur varit förskonad från svenska, OVÄRDIGA, kändisars intresse. Men nu, nu blommar fan löken.

Jag vill inte. Jag vet inte vad jag ska göra, demonstrera på Sergels Torg eller bara lägga mig ner och skrika?

Nej.

När jag läste det här inlägget hos Ett Skålpund Kött kom jag att tänka på en sak. Om att äta och att inte äta.

En gång i tiden drack jag knappt sprit på ett år för att jag inte ville sabba min medicinering. Det jobbiga var absolut inte att vara utan berusning utan folks inställning. Tillslut tog jag för vana att jämt dricka tonicvatten med is och en limeklyfta på krogen för att slippa frågor. Jag såg ut att dricka så den sociala ordningen var återställd, phew!
Nu är jag en lite tjock tjej och om jag tackar nej till mat får jag generellt två reaktioner av folk:
1. Nej men ska du inte ha? Mår du inte bra? 
eller
2. Tänker du lite på vikten eller? Vad duktigt!
Vilket är en direkspegling av när jag inte drack. Skulle jag inte ha, mådde jag inte bra? Hade jag en vit månad, gud vad duktigt!  Eller så fick de för sig att jag var nykterist och då blev de bara arga och tyckte att jag var en partypooper.
Men är det något min morsa var bra på att lära mig så var det att säga nej till saker. Nej till saker jag inte ville ha, inte ville vara med om eller göra. Jag har aldrig lidit några vidare kval av att säga nej till saker, aldrig känt mig som Tönt Royale för att jag tackade nej.
Men det verkar vara så himla känsligt, det där Nej:et.
I början av gymnasiet konstaterade en killkompis att jag alltid föll för killar som var way out of my league. Alltså alldeles för snygga för mig. Ouppnåeliga, killar som bara skulle gilla väna tjejer i 60-talsklänningar, inte sura brudar i nättröja och lila hår. Jag kände väl någonstans ändå att det var poänglöst att tänka att jag inte var värd en partner för att denne var "för snygg", vad fan, jag tyckte till och med då att jag var rätt häftig även om jag insåg att andra tyckte att jag var ett freak.
Sedan plötsligt på en fest så var den en sådan där way out of my league-kille som visade intresse och tja, i brist på annat att göra hånglade vi lite. Sedan kände jag efter ett tag att nä, det här är nog fel för mig. Han är inte intressant. Så jag ursäktade mig och gick därifrån. Några av mina tjejkompisar var helt perplexa över detta. HAN ville ju ligga med mig och han var ju typ DEN SNYGGASTE KILLEN som gått på den här jorden så varför låg jag inte med honom? Hur kunde jag tacka NEJ till detta tillfälle? Var jag kanske lesbisk, eller inte helt frisk i huvudet?
Man få liksom inte tacka nej till åtråvårda saker utan att ifrågasättas och då är antingen alternativen att det är något fel på en eller att man praktiserar någonslags duktig avhållsamhet för att uppnå ett mål.
Hur kan man tacka nej till mat om man är en tjock tjej, om man inte bantar?
Hur kan man tacka nej till en snygg kille om man är en fulare tjej, om man inte är lesbisk?
Hur kan man tacka nej till sprit när man FÅR köpa den och alla andra dricker, om man inte är nykterist och därmed konstig?
Hur?

Jag vet inte, men det är jävligt skönt att kunna det.

"His bum was so tight he was bouncing of the walls, darling"

Jag: gud, jag älskade det här när jag gick på mellanstadiet.
J: ... inte konstigt att du blev en fag hag!

Trollfest to-be!

Det här var mycket intressant! Jag har en känsla av att den här frågan till Ribbing kommer att ta fart och bli ett moln av konstiga kommentarer, då läs den innan den spärras, snart vaknar trollen!

Sommarens planerade läsning:

Inte ens stavningsprogrammet här på blogspot vet vad "vestibulit" är.

Kollade precis på Uppdrag Granskning.
Det var hemskt att höra kvinnorna som blivit runtskickade bland gynekologer och barnmorskor för att få hjälp och bara blivit fått kassa bemötande.
Jag har skrivit lite om det här.
Nu hade inte jag vestibulit, men jag låg ju jävligt bra till för att verkligen utveckla det.
Mina p-piller sabbade mina slemhinnor så att det gjorde ont, men jag fortsatte ändå för att jag så gärna ville. Det var ingen som någonsin hade upplyst mig om att det kunde vara farligt, eller att det ens berodde på att just slemhinnorna fungerade dåligt.
Jag gick till flera ungdomsmottagningar, till i alla fall två olika gynekologer och dem fick jag uppsöka på egen hand, jag fick inga remisser från mina kontakter. Jag blev aldrig skickad vidare av de som inte kunde.
Ingen nämnde någonsin ordet vestibulit och jag kunde inte föreställa mig att det var det jag hade. Jag hade ju förstått det som att vestibulit var en helt outhärdlig smärta, så det kunde inte vara det- Det ska sägas att jag när det gäller en hel del saker har ganska hög smärttröskel och en ganska vriden uppfattning om vad som gör mycket ont och gärna bagatelliserar kroppslig smärta.
Alla sa bara att de inte visste vad mitt problem var, att jag såg normal ut och att jag skulle få lära mig leva med att det gjorde ont.
Jag berättade också att jag haft massvis med urinvägsinfektioner och fått mycket penicillin, men det reagerade ingen på. De sa att det kanske var psykosomatiskt och det kändes lite surrealistiskt. Trots att alla påtalade att det var psykosomatiskt var det ingen som föreslog någon hjälp på det planet.
Jag kände mig så jävla trasig. Jag kände mig dålig på alla sätt: det var fel i huvudet på mig och det gjorde att jag inte kunde ha sex. Jag kände mig som om något hade förstört mig, för alltid gjort mig trasig och obrukbar och som om inte nog med att jag redan gick i terapi, det var nu så stora fel i skallen på mig att det gick ut över min kropp så att jag inte ens kunde ha sex. Det gjorde båda sakerna värre.

Den som tillslut gjorde det enda vettiga var min psykoterapeut som sa att "OK, låt oss anta att det beror på stress. Låt bli. Släpp det. Ha inte sex som gör ont, gör annat. Sex ska inte gör ont, ialla fall inte på ett sätt man inte själv efterfrågar. Släpp sexpressen." Och så PRATADE vi om sex. Mycket, länge och analyserande. Det var väl vettigt eftersom det inte gjorde det värre.
Att bryta ångestcirkeln och försöka stressa ner hjälpte en del.
Men det som verkligen knäckte nöten för mig var att sluta med p-piller. Det var, om ni ursäktar liknelsen, som att vrida på en kran.

Och hur ljuvliga de än verkar för andra så är jag färdig med hormoner på det här planet.
Pussy får förbli au naturel från och med nu.

Andra som skrivit om det är  Martin Ezpeleta och Elin Grelsson.
Ni borde dessutom kolla in Helena Bergmans blogg om ni gillar att läsa om sex från en av Sveriges vettigaste skribenter i ämnet.

Knark, totalt knark:

Varför är konsumtion värre än våld, alltid?

Allright, alla bara hatar på den nya Sex & The City-filmen och jag känner mig nödd att ge mina two cents.
Bara av den enkla anledningen att jag älskat serien och kollat på varenda avsnitt. Jag har till och med hyrt den på dvd när inget annat i videobutiken passat.
Jag kommer fortfarande ihåg när den första säsongen gick. Det var 1999, precis efter Felicity på måndagar och jag och Skräphögen satt alltid ihopkurade i hennes säng och åt Fluff direkt ur burken och fascinerades andlöst. Dittills hade i alla fall mitt intag av tv som diskuterade sex bestått av moralkakorna ur Beverly Hills och skandalerna i Melrose Place.
Många gånger har jag inte känt igen mig i serien. Antagligen av många skäl men bland annat för att den handlar om amerikanska kvinnor i amerika och amerikanska män.
Jag har aldrig funderat över att bli hemmafru när jag gifter mig.
Jag har dessutom aldrig hänfallit åt bröllopsporrande, jag kan känna ibland att "ÅH, den klänningen, den skulle kunna vara min brudklänniing!" för att sedan aldrig lyckas arbeta upp mig till full entusiasm och bara känt, äh, skit samma, jag måste väl inte gifta mig för att ha den? Jag kan ha den på lördag på Tech Noir istället!
Jag har heller aldrig känt att ett förhållande är meningslöst om det inte finns ett giftemål synligt på horisonten. Den synen på relationer har alltid känts helt fruktansvärt respektlös.
Men då och då har serien haft helt klockrena ögonblick och satt fingret på något väldigt konkret och ändå hamnat på en avslutande punkt där flera förhållanden till problemet fått fortsätta samexistera.
Men sedan har vi konsumtionen.
Där hamnar vi alltid med S&TC.
Komsumtionen är tom, hetsig, hysterisk och prålig.
Ja, det är den. Ja, det är mycket tröstshopping, dyra saker som man MÅSTE ha för att visa att man är någon, bla bla bla. Det får stå relativt oemotsagt i serien. Eller tja, kanske inte, när Charlotte konstaterar att Carrie har tillräckligt med pengar för att ha kunnat köpa sin lägenhet i garderoben, om hon sparat istället för att köpa skor för 400$ paret.
Och hur tänkvärt det än är så är jag inte dummare än att jag kan hantera Carries shopping, Charlottes galna homestyling och Samanthas cravings efter en röd Birkin. Det är som action för mig. Man kan, precis som i Gossip Girl, frossa i folks märkeskläder, outfits, glassiga jobb, glassiga klubbar, drinkar. Det är fiktivt, jag lever inte så, jag känner ingen som lever så.
Jag tycker inte det är sämre än att frossa i Hong Kong-action eller orealistiskt våld. Det är ingen som kallar James Bond-filmerna för ändlösa odysséer av produktplacering och lyxkonsumtion, trots att det är det de är, dessutom uppbyggda runt precis samma mönster varje gång:

ond kvinna +
god kvinna +
Bond +
sex med båda +
dyra kläder +
dyra prylar +
orealistiskt våld +
orealistiska actionscener
------------------------------
= Respektabel Blockbuster

Jag vete fan, det finns mycket man kan säga om senaste S&TC-filmen, den verkar full av klichéer och exotism. Fine, men är inte jävligt många filmer det? Fulla av stereotyper kring t ex män från mellanöstern och kvinnor. Varför får det passera när det paras ihop med exploderande bilar, kraschande flygplan och dropkickar i huvudet, men inte ihop med Birkinväskor och coctails på dagtid?

Trean myser i skokartong och blir smörad för.

Really, Alex, en gång till?

För ett tag sedan skojade jag om att Alex Schulmans nya schtick verkar vara att hata på en massa mammor. 
Han har ju gjort det ett gäng gånger förut.
Typ såhär verkar det gå till:
Random kvinna: Alex Schulman är tråkig.
Alex Schulman: Buuuuu, Random Kvinna är en DÅLIG MAMMA som inte älskar sina barn!

Det var fan vilken radar Alex har utvecklat för det här med föräldrakärlek helt plötsligt. Han verkar ha utsett sig själv till den absoluta uttolkaren för hur en mamma ska vara, hur kärlek till ett barn ser ut och hur man får skriva om föräldraskap.
Det märkliga är att inga killar åker på att vara Dåliga Pappor, det är bara kvinnor som får däng på det planet.
Jag tycker för övrigt att Linnas beskrivning av Alex blogg som en lång, tråkig, sämre Seinfeld-sketch var mycket träffande, men det är en personlig reflektion.

Tillägg: 
Alex verkar väl skolad i härskartekniker!
Först skriver han ett inlägg där han bemöter kritik han fått med ett ganska grovt personligt påhopp. När han får svar på tal följer han upp med att skriva att han inte vill bråka med den där "obehagliga människan". Nähä, så varför gör han det då, kan man undra?
Han fortsätter med att feltolka och felcitera svaret han fått och den reflektion som gjorts i samband med svaret. Han går vidare med att radera det inlägg som startade diskussionen, skriva två nya och sedan radera dem med.
Min stora fråga är nu: vad håller han på med?
Har han förlorat all verklighetsuppfattning?

Trivselkilon? WTF?

Den här recensionen i Helsingborgs Dagblad var väldigt sorglig att läsa, på flera sätt.
Exakt när blev det OK för musikrecensenter att konstatera att "Hon släpar på några trivselkilon, men dem kan man unna henne"?
Jag menar, på vilket sätt är Whitney Houstons vikt eller kroppsform något som behöver kommenteras i en konsertrecension? Är det sakligt? Är det relevant information för läsaren? Och om det bara är skönlitterär krydda, då känns det bara som ett billigt sätt att plocka poäng.
And tell me, när såg du senast någon konstatera alla trivselkilon manliga musiker släpar på i en sågande recension?
Nej precis, för män är inte KROPPKROPPKROPP så fort de ställer sig på scen.
Greenday slipper kommentarer om kroppsligt åldrande.
Chris Isaak slipper höra att han är en föredetting. Kroppsligt kommenteras hans välsvarvade frisyr och guldpaljettkostym som man förstår att kvinnorna dånar till. Han är ingen gubbe med trivselvikt som hafsar igenom sina evergreens, han är gudabenådad.
Eric Clapton slipper också höra att han är en gubbe vars hydda sett sina bästa dagar.

Det märkligaste är ändå kedjan jag går igenom för att komma till recensionen.
Först går jag inte på Julia Skotts blogg. Hon tipsar om ett reportage i HD inspirerat av hennes blogg Kroppsbild. Jag scrollar nerför sidan och hamnar bland musikrecensionerna. And voila, här frodas plötsligt, i en annan del av HD, precis det problem som diskuteras i  reportaget.
Ständigt måste alla offentliga kvinnors kroppar diskuteras. Att hitta de här två sakerna i den här tidningen samtidigt är som en gudomlig, farsartad slump som perfekt illustrerar problemet. De manliga gudabenådade giganterna slipper förbi utan kommentar om eventuella skavanker i utseendet, men inte Whitney.
Man kan väl bara hoppas att HDs redaktion börjar fundera internt över hur man ställer sig till att det är okej att uttycka sig så, särskilt efter att själva ha uppmärksammat problemet?

PS. Vad fan är trivselkilon för jävla uttryck? Det indikerar ju att mår man bra syns det lite på kroppen, man trivs och lägger på sig några kilon. De indikerar också att folk som är tunnare måhända inte trivs så bra eller inte "unnar" sig saker som gör att de trivs och går upp i vikt.
Och alltihop blir bara en konstig soppa av generaliseringar kring hälsa och vikt som jag känner att jag oftast klarar mig utan.

Herregud, vilka neuroser som verkar frodas därute.

Alright, av att läsa etikettbloggen får man hela tiden klart för sig att folk blandar ihop vanligt folkvett med etikett och att allt möjligt kan tänkas vara ett "etikettsbrott".
Ett etikettproblem som dock förföljt mig ända upp i vuxen ålder, från högstadiet där jag tycker den typen av problematik hör hemma, är hälsa-först-problemet.
Detta med att vuxna människor blir stötta, arga och ledsna för att någon inte hälsar på dem.
Jag menar, det finns ju att inte hälsa och att INTE HÄLSA!
Jag hade en bekant som ständigt konstaterade att bekantskaper tagit slut för att "XX slutade hälsa på mig". Själv gick personen aldrig fram och hälsade först.
Intressant utveckling.
Jag har varit med om många olika varianter av draman på samma tema, men väldigt väldigt sällan känt att jag har befunnit mig in den änden av det hela där jag är indignerad. Jag antar att vi alla är känsliga för olika saker.
Däremot så har jag en ganska bra strategi för att hantera det här problemet.
Om jag ser någon jag hälsat på en eller två gånger förut och är absolut säker på att jag har en typen av relation med där vi kan prata i några minuter och de känner igen mig så går jag antingen frma och hälsar eller hälsar när vi kommer så nära varandra att tillfälle ges under kvällen.
Om jag ser någon som jag inte vet om jag har den relationen med brukar jag försöka få ögonkontakt med dem. Om det inte fungerar känner de antingen inte igen mig eller så är de inte intresserade av att prata.
Då går jag antingen fram och hälsar igen och säger vem jag är, eller så låter jag det bero tills ett uppenbart tillfälle att prata ges och hälsar då.
Om de aldrig besvarar ögonkontakt, aldrig kommer fram och hälsar och under en hel utekväll på samma lokal lyckas hålla sig så långt borta att vi aldrig kommer i kontakt med varandra kommer jag att anta att de inte är intresserade av mitt sällskap. Om vi är ytliga bekanta är det inte hela världen, jag är inte så våldsamt bekräftelsekåt. I ärlighetens namn, hur ofta händer det här med andra än just ytliga bekanta? Det är bara att go about your business, nästa utekväll kanske ett tillfälle att återknyta ges. Det är inte hela världen. Om det ÄR hela världen så kan man anstränga sig för att gå fram och hälsa igen och påminna om sin existens.

Det här är ett problem som de flesta vuxna människor kan LÖSA utan alltför stor ansträngning och oftast även hantera utan alltför stor emotionell stress.
Som sagt var, det här problemet borde ha stannat kvar på högstadiet, för jag är så jävla trött på att höra folk gnälla om att Den och Den inte hälsade och därför är ond och ska för evig tid nu ignoreras (om den personen inte känner igen dig eller bryr sig, vad för effekt är det då du tror du uppnår genom att bittert förneka deras existens? Nej precis, INGEN!) eller att folk inte känner igen dem.
GÅ FRAM OCH HÄLSA!
BETE ER SOM FOLK!
Att vara engagerad i sitt sällskap ute på korgen och inte ständigt speja ut över lokalen är inget brott, inte heller att ha dåligt ansiktsminne. Fucking live with it, om det här är ett stort problem måste era liv vara fruktansvärt jobbiga.

Hej bloggen,

got home,
inhaled a beer,
zzzzzzz.