Sverigepappa 2010?

Allright, så Wendela, denna tidningarnas bajskorv, har med avstamp i en enkätundersökning hos Familjeliv.se, denna familjeporrens högborg, publicerat en artikel som går ut på att svenska mammor skulle vilja vara hemmafruar.
Alltså, egentligen har de svarat på frågan om de skulle vara hemma mer med barnen om de kunde, vilket inte är exakt samma sak som att fråga om de vill bli hemmafruar och på den frågan har de svarat ja. Alltså, SERIOUSLY, vem svarar nej på den frågan? Är det inte rätt allmängiltigt att svara ja på den frågan? Tanja har skrivit ett bra inlägg om allt man skulle vilja göra om det hade noll konsekvenser och möjligheterna var obegränsade. Att vara mer med barnen är inte samma sak som att ha tillgång till ett hushåll där man får samma pengar varje månad som den arbetande parten helt magiskt och därmed kan leva ett liv med samma standard som två inkomster ger. Det kanske en del är okej med och nerprioriterar, men de är nog inte många i dagens Sverige, varken män eller kvinnor.
Ingen har dock frågat papporna på Familjeliv vad de vill. Det hade kanske varit lämpligt att bara göra en enkät för alla föräldrar?
Och allt detta bara för att den generation kvinnor födda på 80-talet som nu börjar skaffa familj intresserar sig för en del hemsysslor som deras föräldrar som generation i stort var ointresserade av. Vilket inte är en särskilt konstig utveckling.
Alla de här ha-galna 80-talisterna som bara vill ha lyxväskor och champagnebarer som för ett par år sedan häcklades av 60-talister som sa sig ha suttit på kafé och läst Kafka i sin ungdom istället för att blogga och dricka skumpa, de är nu farliga för att de vill pyssla hemma. Nu har gammelmedia helt bytt spår om dem och beskyller dem för att vilja ta ett kliv 50 år bak i tiden för att de gillar att koka sylt?!
Att män gillar att baka surdegsbröd däremot, det finns det ingen agenda bakom, det är bara ett intresse som ligger i tiden för den här generationen, att gilla ekologisk mat, bry sig om tillverkningen av den och råvarorna osv. När kvinnor kokar sylt eller bakar kakor eller syr egna grejer till hemmet för att det är roligt och kreativt, då är det en HEMMAFRUTREND!
Har ni missat att surdegsmännen också gillar härliga vintagegrejjer och går runt och letar dyra 50-talsfynd till sina lägenheter i Vasastan? Surgedsmännen livsstilsknarkar också, men de går inte i en "kvinnofälla" utan upptäcker nya aspekter av sin manlighet och därför går de skottfria rakt in i sina härliga nermjölade kök och kan fortsätta runka till Pain de Martin.

Slut på surt blås i genustrumpeten for now.

Halloweenenkät!

Idag tänker jag svara på Saras grymma Halloweenenkät!

Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?

Samara i The Ring. Har trots att den var svinbra och originalet förmodligen ännu bättre än så länge bara sett den första amerikanska från 2002 av en enda enkel anledning: Den skrämde skiten ur mig mer än någon annan film någonsin gjort. Alltså, fine, efter Blair Witch ville man inte gärna åka till folks sommarstugor, men det gick över. Skräcken från The Ring går liksom aldrig över och då har jag ändå varit dum nog att se om den. Någon dag ska jag bara ta mig i kragen och se alla filmerna.
Myrornas krig är aldrig detsamma sedan den filmen och den sabbade min rutin av att somna med tv.n på helt.

Michael Myers eller Jason Voorhees?

Michael Myers. Håller helt med Sara: han är mystisk och har mest stil. Plus att han ser mycket äckligare och läskigare ut än Jason.

Freddy Krueger eller Pinhead?

Pinhead! Vet inte varför, men jag har på nåt stört sett alltid hejat lite på Pinhead i filmerna. Han är inte riktigt som de andra cenobiterna, han är inte bara ond utan verkar ibland fortfarande minnas hur det var att vara människa. Jag tycker om hans bakgrundshistoria. Plus att han har rätt snygga kläder. Dock går det helt bort att klä ut sig sig till Pinhead på konvent. Alltså, applåder för att försöka, men det blir ju _aldrig_ bra, bara skrattfest.

Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?

Allt blir till guld regisserat av Floria Sigismondi och jag skulle gärna se henne göra en re-make på The Crow. Jag gillar J O Barrs gamla serie, men den är flera resor äckligare än filmen med Brandon Lee. Jag har sett The Crow kanske 50 gånger och jag är färdig med att tråna över Brandon Lee. Den filmen har sin kvalitéer, särskilt när man är 14, men jag har börjat vilja ha en BRA FILM istället.

Klockan är halv elva och redan har jag:

1. Tagit en katt till vetrinären
2. Diskat
3. Städat badrummet
4. Sorterat tvätt
Kollar nu på Days Of Our Lives och dricker kaffe.
Minns när jag och Dr Andie fick vårt queerfeministika sällskap att förfasas över att vi i princip kunde handlingen sedan tio år tillbaka utantill.

Nä, men då kanske man skulle åka till ateljén och städa lite där också?

Känner jag mig tjock eller smal idag?

Jag tog på mig skidbyxorna jag fick när jag var 14. Det är 14 år sedan. Jag fick på mig dem men de var fanimej tajta. När jag fick dem var de så galet stora att jag var tvungen att snörpa ihop dem så mycket att det såg ut som sådana där paperbag-waist-brallor som är inne bland modetjejerna nu.
Så nu när jag tog på mig dem och kom i dem med vad man skulle kunna kalla ett nödrop, men som istället kommer att kallas för att är klädsamt tighta är frågan:
Hur känner jag mig? Känner jag mig tjock för att jag inte är lika benig längre eller känner jag mig glad att jag inte är lika benig längre?

Jag tror det lutar åt det senare, men samma del av mig som rakar armhålorna är inte helt säker.

Så medan alla yrar på om de "farliga hemmafrubloggarna",

varför reagerar ingen på Engla?
Ni vet den galna kvinnan som har ett hem helt i vitt och rosa och som när maken får bestämma matsalsmöbel och väljer en brunsvart blir helt deprimerad och ba MÅSTE hitta en ny vit för att jorden inte ska gå under. Hon verkar helt psykotisk när man kollar på bilder av bloggen. Allt MÅSTE vara vitt eller rosa. ALLT. Alltså, om jag var hennes man och inte ens kunde få välja en möbel skulle jag gå helt bananas.
Jag inser att hon haft ett jobb tidigare och inte "bara" bloggat, men det syns fan ingenstans i bloggen nu. HON om någon framstår som ett hemmafruglorifierande miffo. Hon behöver fylla på sin redan överfulla ljuslåda hela tiden, hon längtar efter jul i April och verkar inte göra något annat än att nätshoppa och hålla sitt hem och unge i perfekt trim.
Underbara Clara, hon ger liksom ut en egen tidning och skriver på tre olika ställen, skapar stipendier för att uppmärksamma andra bloggare och HENNE hackar folk på?
Bara för att man gillar att koka sylt eller pyssla med hemmet betyder inte det att man önskar sig en världsordning där man inte arbetar och tjänar egna pengar och måste ha maten på bordet när maken kommer hem. Isåfall är väl för fan jag en fara för den moderna kvinnan för jag tar mig också friheten att koka marmelad för att det är roligt.
Engla däremot, hon verkar slinka förbi alla såna här nät när ni sväljer kameler och silar mygg. Jag tänker mig att det är hennes förflutna som modeblogg som gör att hon inte riktigt blir sedd som hemmafru, ett förflutet där hon förvaltade modebloggarens rätt att vara helt o-originell och bara gå runt i beige, marinblått och kamelfärgat.
Nu tittar man på hennes helt kritvita hem med vita möbler och vita golv och vita väggar och undrar hur jävla mycket TID det tar att hålla all den där vita skiten VIT?

Som J så klockrent uttryckte det:
"The KKK took my livingroom away"

PS. Här är några länkar som skriver om det jag syftar på, hemmafrutrenden och den eventuella skräcken för den:
DN, Underbara Clara,  Norrbottenskuriren, Underbara Clara igen, DN igen.

Inte en bra natt för kvinnor?

Inatt skedde det två våldtäkter i Stockholmsområdet, varav den ena skedde i området där jag bor, på en väg jag ofta går hem om helgnätterna.
Här är en artikel ur DN om det.
Kan ni notera det allra sista stycket?
"Det inte har varit en bra natt för kvinnor, det kan man konstatera."
Liksom, vilken analys. Det har inte varit en bra natt för kvinnor. Men det är det väl aldrig?? Tell me, när var det senaste en bra natt för kvinnor?

Body to body

Här håller jag verkligen inte med Linna, verkligen verkligen inte.
"På gym spelar man house, trance och techno, blipp och blopp, Toca’s ”Miracle” i nån ny ändlös remix. För där vill man flyta fritt, relatera till ingen och inget alls. På gymmet ska en namnlös människa upprepa ”leave the world behind you” så många gånger att man tillslut gör det. Men Robyns pubertala kärleksproblem, gud nej, fy fan, aldrig mer tack."
När jag går på gymmet har jag med mig ipoden. Jag går inte på gymmet utan ipoden, då går jag en promenad över Västerbron istället.
Varför då?
För att inne på gymmet spelar de bara radio med house-techno-smurfspeedade versioner av pophits, hårdrockslåtar och r'n'b. Alla de här genrerna är väl  bra på sitt sätt, jag känner mig som en storsint människa idag. Men gillar man techno och house (och jag gillar en del house) kan jag ändå inte se att man skulle uppskatta de här mixarna, varken om house eller hårdrock är ens förstagenre.
Jag förstår att man inte kan tillfredställa alla på gymmet så därför har jag med mig min musik.
För jag vill inte flyta fritt i en oändligt oengagerande smet av danceremixar. Jag vill ha hårda explosiva synthlåtar, Le Tigre, L7, The Cramps att gymma till. Jag behöver gymma till något som får mig att känna, som maxar andrenalinkicken. Jag lägger mina spellistor så att jag vet att precis efter fyra minuter i roddmaskinen, när jag behövder ta i som mest för att maxa sista biten, DÅ kommer Bikini Girls With Machine Guns och så orkar jag lite till. Jag föreställer mig att det är olika saker som pushar folk den där sista biten. Dock vill jag inte hävda att jag sitter på universalreceptet för alla och berätta för alla att jag bara hatar det de vill gymma till.
Gymma till vilken skit du vill, så länge det pushar dig.

Älskar:

att när PÖÖÖRNI Wahlgren dissar Ullared och GeKås (och hon har inte fattat att orten heter Ullared och varuhuset GeKås) så konstaterar hon att det inte är ”my cop of tea”.

Läs de andra inläggen Pörni skrivit om Ullared, de är skitroliga. Hon är helt verklighetsfrånvänd. Man börjar undra om hon har en Teppanyakihäll också...?
 

Det har aldrig spelat roll hur man säger nej.

Jag har tänkt på en sak, delvis med tanke på Debatt och det som sades om Tusen Gånger Starkare där och den senaste tidens diskussioner om överfallsvåldtäkter och hur kvinnor bör ympa sin tillvaro och ta ansvar för att undvika dem. Eller om de inte borde det, borde de istället för att låta bli att gå ut ta självförsvarskurser?

Här finns det en så sjukt stor pardox.
Å ena sidan ska vi tjejer jämt vara så om oss och kring oss och se till att vi inte blir våldtagna. Vi ska passa oss hela tiden och det är vår sak att försvara oss mot potentiella förrövare och inte skicka ut fel signaler.
Men alla gånger jag gjort just det, alltså försvarat mig aktivt mot någon, det har jag genast fått skit från omvärlden. Jag är uppfostrad in i att inte säga ifrån FÖR hårt, inte protestera FÖR mycket, vad folk än gör mot mig. Varje gång en kvinna försvarar sig med något som liknar samma våldsamhet som män antastar så blir det ett jävla liv, vare sig det sker i fiktion eller verklighet. Varje gång en kvinna tvingar sig till utrymme och män plötsligt upplever hur det är att bli utsatt för det, då blir det kortslutning.
Då är man inte en dålig kvinna, man är en Dålig Människa. Det är fel på en som människa om man gör på det sättet som kvinna, medan det verkar vara en helt väntad del av mansrollen.
Det här handlar med andra ord inte om hur män och kvinnor bara genetiskt och helt oförklarligt ÄR, det handlar om hur vi tillåts och inte tillåts vara och reagera. Kvinnor kan uppenbarligen vara våldsamma. Skillnaden är att de karakteriseras som totala freaks när de är det. Då är de djupt störda.

På lågstadiet brukade killarna förfölja mig och två tjejekompisar på väg hem och slå oss. För att det var skoj, alltså. Varje dag, de var fem stycken och det var ingen match för dem att slå oss, det behövdes bara att två höll i och en slog. Vi var så små då, men det gjorde mig så arg att ingen gjorde något när vi berättade om det. En dag fällde en kille min kompis och satte sig på henne och slog henne. Han fortsatte fast hon skrek, tills jag gick fram och slog honom i ansiktet med en bok och skrek åt honom att sluta. En annan kille kom fram till mig och försökte brotta ner mig och då slog jag honom också i ansiktet. De fick båda stora blåmärken. Jag fick utskällning. Det fick aldrig de.
Men de lämnade oss ifred sen.
På mellanstadiet var jag ett tag tvungen att sitta bredvid en kille från högstadiet som hela tiden slog mig. Varje dag slog han mig med knytnävarna på överarmarna så jag var blå. Ingen lärare gjorde något. En dag fick jag nog och rev honom i ansiktet. Han fick tre stora blödande rivmärken. Jag fick skäll. Det fick inte han. Men han rörde aldrig mer mig. Det gjorde inte heller någon av killarna som såg det.
På högstadiet åkte jag som en pingpongboll in och ut hos kuratorn.
Det fanns inget annat sätt att bevara ett självvärde än att i alla fall kämpa för mig själv.
En gång var det en kille som tryckte upp mig mot ett skåp och väste att jag var en äcklig hora och satte en knytnäve i magen på mig. Jag reagerade med att ta tag om halsen på honom och dunka in honom i skåpet och skrika att han skulle lämna mig ifred.
Han lämnade mig fortsättningsvis ifred. Liza >> kuratorn för Samtal.
En gång i matsalen tog en kille en hel slev med smör och smetade på mina kläder och sa att jag var en äcklig hora. Jag tog tag i kanten på hela bordet med knäckebröd och välte det och vrålade åt honom.
Han lämnade mig fortsättningsvis ifred. Liza >> kuratorn för Samtal.
Alla killar som trakasserade mig varje dag hamnade aldrig hos kuratorn för samtal om hur det stod till med deras mentala hälsa.
Det här känns som mitt liv, more or less. Jag har blivit ofredad av killar och män så många gånger, som inte förstått allvaret i mitt nej förrän jag blivit våldsam eller aggressiv. Förrän jag kanske till slut varit tvungen att bemöta uppredade traksserier på en krog eller konsert med ett slag.
På krogen har jag slutat vara så jävla artig och det får jag ändlöst med skit för. En del män kommer fram och vill ha kontakt och väljer att inte fatta vinken när man säger försöker undvika kontakt eller samtal med dem. Om man då är rak och säger "du, jag vill hellre prata med min kompis än lära känna dig, slösa inte din tid på mig", då får man höra att man är en subba som inte kan umgås normalt med andra och måste man alltid vara så JÄVLA OTREVLIG mot killar som bara sagt HEJ?!
Fast killar, det gör ni ju inte, ni säger inte bara "hej" och ni fattar inte när man blir lämnad ifred med mindre än att man ryter det åt er.
Ni gör ofta som killen på Cure-konserten 2008: ni tafsar, man säger nej, ni tafsar igen, man säger gå, ni tafsar igen, man säger dra åt helvete, ni tafsar igen och inte förrän man blir fysisk fattar ni. Inte förrän man knuffar er ifrån sig och skriker DRA ÅT HELVETE DITT JÄVLA SVIN! och dunkar till med knytnäven på näsan som återbetalning för alla händer man fått på röven fattar ni att ni är oönskade. Ni är ett stort problem för mig och jag vägrar fortsätta handskas med er på ett artigt sätt.

Vad jag försöker säga är att som tjej, både som ung tonåring och senare är man helt jävla utlämnad. Ingen stod på min sida och hjälpte mig, än mindre när jag försvarade mig själv. Det enda jag kunde göra var att försöka freda mig, med våld om det behövdes och en del av de här killarna förstod inte svar som inte levererades med a sidorder of violence. Jag var tvungen att försöka skrämma dem och det var jag som fick alla sanktioner för det. Jag fick samtal hem, jag fick gå till kuratorn. Alla hade bestämt sig för att tjejen med stålhättorna och den feta eyelinern kan inte vara rädd och ledsen, hon är bara kommen rakt från helvetet för att vara bevärlig. Varför kan hon inte bara sitta ner och hålla käften som de andra tjejerna när killarna tafsar eller skriker saker?
Det spelar ingen roll vilket håll man kommer ifrån. Den kvinnobild som illustreras av Valerie Solanas, Lisbeth Salander, Bella i Dirty Weekend och tjejligan Foxfire är så mycket mer oacceptabel än dito bild av manliga våldsverkare och rättshaverister. Den är farlig, den är korrumperande, den kanske är inspirerande. När kvinnor verkligen slår tillbaka, då knakar det i samhällets själva fundament. 
Det är som det konstateras i Tusen Gånger Starkare: Ingen gillar tjejer som verkligen säger ifrån eller visar sig starka och hårda. Inte mobbare, inte våldtäktsmän och inte samhället som måste försöka ta in att det finns en massa män som inte respekterar ett nej och kvinnor som inte är mjuka. Inte heller kvinnor, eftersom det skulle innebära att behöva gå utanför en invand könsroll.
Det handlar inte om hur man säger nej. Det har aldrig handlat om HUR man säger nej och att den andre inte skulle förstå att man faktiskt inte VILLE bli slagen eller våldtagen eller kallad äcklig hora. Det handlar om att hur man än säger det där nej:et så kommer man som tjej ändå alltid att vara den som får the short end of the stick. Säger man inte ifrån hårt är man otydlig och villig. Säger man ifrån så det brakar om det är man våldsam och ohanterlig och en troublemaker.

Det går inte att göra rätt. Men man kan i alla fall erkänna att man själv är någon det är värt att kämpa för och kämpa för sig själv. Som troublemaker har man iallafall bestämt sig för att man är värd bättre. Det är en energi man kan överleva på, har jag märkt.

Är Piffiga Tjejen idag

Köpte en svinfin top på Monki, ska typ leva i den resten av hösten:

Hittade även efter kanske två månaders letande en bra ring med stor silverkula på, för en sådär 6 dollar på Ebay:

OK peeps, I need your help!

Jag är med i IKEAS modetävling och jag behöver röster för att få lov att ställa ut på Biblioteksgatan den 28/10. Ju fler röster jag får desto mer plats får mitt bidrag på sidan! Just nu är det inte så stort.

Här är mitt bidrag!

Rösta genom att klicka på Gilla-knappen!

"You should try having morals!"

Alltså, jobbar hemma idag och ahr Tyra på i bakgrunden. Likosm, det som skulle bli "nya Oprah" men blev mer som Ricki Lake.
Idag har de en tonårstjej där som strippar. Hon låter väldigt självsäker. Hon berättar att hon gillar sig själv naken, gillar att inte behöva slita så hårt för att ändå dra in relativt mycket pengar och inte skulle ha problem med att göra porr eller ev ha sex för pengar. Hon berättar dessutom att hon är bisexuell.
Publikens ansikten filmas medan allt det här sägs.
Och det är prick då, när jag ser alla de här skenheliga amerikanska kossorna sitta och förfäras som jag blir på hennes sida (inte för att jag var helt motsatt henne förut).
Någon frågar om hon inte vill bli ihågkommen för att hon är smart och rolig, istället för hur hon ser ut naken? Som lök på laxen avslutar de med ett "You should try having morals!"
Jag dog nästan.
Har de här brudarna fått manus av Tyra eller är de så här inskränkta? Antagligen det senare. Och nu kommer folk med erfarenhet av US of A att ba "Men de har inte sett ngn naken, de är inte inskränkta för att de är kristna!"
Mitt svar på det är: jo, det är de. Om man är kristen och väljer den här approachen till andra människor är man själva sinnebilden av inskränkt.

"I'm just gonna go sit in a tube by the seaside, or something"

Det här underbara lilla klippet kom till mig via twitter! Lyckan!



PS. Har troligtvis ägt en likadan blus på högstadiet. Mamma kom hem en dag med en svart spetsblus från KappAhl och ba "Är det inte precis en sådan som han har på planschen i ditt rum, jag trodde du kanske ville ha den...?" Alltså ibland var hon så gullig.

Oh the irony?

Går in på aftonbladets "Wendela" (aka En Ding Ding Värld) för lite förströelse. Idiotin låter in vänta på sig. Jag möts av en artikel om namn förädrar ångrar att de gett sina barn.

Saxat:

"Femton procent av föräldrarna upplever att deras barns namn varit föremål för skämt och skratt bland familj och vänner.
En femtedel önskar att de hade valt ett namn som var lättare att stava och åtta procent önskar att de hade valt ett namn lättare att uttala.
En av tio föräldrar valde ett namn till sitt barn som de då vid födseln tyckte var coolt och hippt men som de i dag har tröttnat på.
– Att välja ett namn som du och ditt barn tycker om för resten av livet är ett av de första viktigaste besluten du tar för ditt barn."

Vem kommer då det här uttalandet ifrån? Jo ingen mindre än Faye Mingo, från föräldraklubben Bounty.com. På tal om normala namn, liksom! Faye Mingo! Jag har aldrig hört ett namn som låter mer som en sjukdom, eller en spåtant.

Appleminati

Jo, ni vet att det finns en konspirationsteori som går ut på att Illuminati styr typ hela världen och att typ alla stora musikartister styrs av och skickar ut Illuminatis budskap och att pryamiden och ögat finns på dollarsedlarna av en anledning, blablabla?
Och typ hur snacket går om att alla som tror det är idioter?
Jag har bara en sak att säga er:

"Logemöte" finns inprogrammerat i Iphone4 redan från början.

Jag kissar ju inte driekt på mig av garv när någon sjunger "JIMMY ÅKESSON, CHA LA LA LALA"

Alltså, fy fan vad jag blir trött på sådana här människor ibland.
Alltså folk som ba "Men jag är blond och svensk och får inte skämta om blattar, det får visst bara blattar göra, FAN vad orättvist, det är typ rasism!"
Jag fattar inte att folk blir helt till sig över det hela tiden.
Liksom, ÅÅÅH, vad ORÄTTVIST att bara svarta får dra black jokes och bara handikappade får dra skämt om sina handikapp och bara feta får dra fat jokes!!! Jag som tycker det är så roliiiigt, stackars miiig!
Och liksom, hon frågar sig hur mycket "blatte" man måste vara för att dra fördomsfulla skämt, tydligen räcker inte ett medborgarskap från Norge? Jag tar mig lite för pannan.
För det är ju inte alls det största i-lands-problemet på den här planeten att inte få dra ett generaliserande skämt om en grupp man inte själv tillhör och garva på deras bekostnad. Liksom varifrån kommer det enorma BEHOVET av att få lov att göra det här? Är det ett så stort problem i ditt liv, detta med alla dina smårasistiska och sexistiska skämt, att du känner att du får så mycket kommentarer på det att du tycker det är irriterande? Det KANSKE inte är alla andra det är fel på, det kan vara så att du har kass känsla för humor.
Det finns ju en anledning till att den oskrivna etikettregeln är att det bara är den som är tjock som få ynnesten att skämta om det, på sin egen bekostnad, om de vill utan att känna sig utsatt. För att få sätta sina egna villkor i situationen. Jag vet  vilka av mina vänner jag kan skämta med vad om men jag skulle inte kliva på bussen som kommer från Rosengård och peka och skrika "Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk!" eller "höhö, haru ätiti mycker cevapcici idag eller?" och vänta mig stående ovationer.
Nej, du kanske inte ska dra många högljudda skämt om tjejen i rullstol i Idol, just för att du inte har någon som helt fingertoppskänsla för det och bara för att du tycker något är roligt så betyder inte det att du inte behöver fundera på om du kränker någon. Du kan låta dem vars bekostnad du skämtar på skämta om sig själv om de vill det. Jag fattar inte den här "rätten" folk tycker sig ha på det här området? Det här är ju då även en kvinna som tycker att det är sjukt roligt att Geir i idol heter Geir för det kan ju förknippas med GAY och tänk om han svarar på vad han heter och någon tror att han säger han är GAY!? TIHI! Det här är då återkommandei hennes blogg, att saker skulle vara bögiga och att det är extremt roligt. Alltså, jag greppar knappt varför det är roligt? Är det jätteroligt i Landskrona att bli misstagen för bög? Hos mig registrerar det inte men det kanske är för att jag är så otroligt trött på fördomsfulla antaganden och bara är jävligt trött på den typen av generaliserande skämt. Varför måste de alltid vara på någon potentiellt sett utsatt grupps bekostnad? Ta och skämta om dig själv istället!

Ingen vill vara the butt of the joke, om ni fattar vad jag menar.
Med andra ord skulle jag lämna det upp till Egoina att dra det första norgeskämtet. Varsågod!

Det där jävla håret

OK, så jag fastnar framför en reklam på dagtids-tv när jag sitter och fakturerar.
Den handlar om en liten hårborttagningesmanick som ska vara helt smärtfri att ta bort "oönskad hårväxt" med. Kvinnan i reklamen använder uttrycket "alla som har oönskad hårväxt" och menar på ben, armar och under armar (och förmodligen andra ställen också).
Låt oss tala om det här med oönskad hårväxt.
För vem är den oönskad?
För genom hela den här reklamen upprepas en annan formulering: "My husband just loves what the DermaHoopla does to my skin" och "I save so much time with the DermaHoopla, I don't have to shave everywhere everyday, I can wait for several weeks between".
OK, så hår. Det är alltså något som på en kvinnokropp är så hemskt att man känner ett behov av att raka sig varje dag. Det är också väldigt viktigt att mannen i ens liv är nöjd med hårsituationen.
Faktum är att det aldrig har föresvävat mig att BE någon jag dejtat raka någon särskilt del av sig själv. Jag tycker det är ett intimt beslut som folk får ta själv. Man är olika bekväm med hårväxt eller att vara utan den.
På kvällen efter det här ramlar jag in i ett Americas Next Top Model-avsnitt. Den supersnygga tjejen som är min favorit visar sig på makeover-dagen ha hår under armarna. Alla blir helt chockade. Liksom, en hårig amrhåla, har ni aldrig sett det förut? Are you crazy? Vad har ni för verklighetsuppfattning? Sedan kläcker en av de andra tjejerna guldkornet:
"If her armpits look like that I wonder what her downstairs is like!"
Som att om man inte rakar pitsen, då rakar man nog inte muffen heller.
AND. OH. THE. HORROR.
Min första tanke var "jaha...?" Har de här brudarna aldrig varit på ett badhus och sett andra nakna människor i olika åldrar? Eller på gymmet? Alla kungsholmentjejerna där jag gymmar är inte renrakade, definitivt inte tanterna på badhuset.
Kan vi bara gissa att om män inte hade varit en faktor hade många av de här brudarna inte brytt sig så jävla mycket om att vara hårlösa jämt och ständigt. Jag är rätt trött på alla som ba "Men jag rakar för MIN skull!" Ja, det är klart du gör, det är det enklaste argumentet i världen. Men vad är dina skäl? Vad är det som får dig att må så bra med att vara rakad? Är det hur svettig man blir av att vara helt renrakad som är så tilltalande? Jag säger inte att det är helvetet på jorden att raka sig, men om det är en sådan tidsfaktor att man behöver en liten maskin för att man inte har tid att göra det flera gånger i veckan då känner jag att något gått över styr. Så jävla mycket orkar inte jag hålla på. Och vad fan är det för jävla killar folk har som skulle dumpa en tjej för att hon inte var tillräckligt rakad? Är folk rädda för det på riktigt? Jag känner inte en enda tjej som har sagt att hon skulle dumpa sin kille om han inte rakade pungen eller armhålorna. Jag tror nog inte att särskilt många killar skulle göra det heller om det kom till kritan så jag tror skräcken är jävligt överdriven.
För jag vet precis vad mina skäl är:
Jag rakar mig under armarna för att jag känner mig osäker på om folk ska tycka jag är lite äcklig om jag inte gör det. Jag får små ryck av det då och då. Det tycker jag är ett jävligt dåligt skäl.
Jag är mest bekväm med att låta bli när jag mår som bäst. Då glömmer jag det och tänker på annat. Sedan kommer det något och slår mig i ansiktet och tar ner mig på jorden igen. Man är inte fri, inte ens i vuxen ålder. Man blir inte fri från sådana här nojjor förrän man VERKLIGEN skiter i vad alla andra tycker. Det är svårt, men det går. Jag har inte lyckats här än men jag tänker inte vara så blind att jag ljuger om det för att rättfärdiga det.

Ibland tror jag det starkaste man kan göra att visa sina svagheter.

Den här bloggen ska ni läsa!

Verklighetens Smolk.
Den är skriven av extremt coola och smarta tjejen och den är intressant och rolig. Jag fattar inte vad jag håller på med här, den talar för sig själv bara man börjar läsa! Go go go!

"Tjejer kan inte leka tre", kiss my holy arse, will you?

Jag hänger då och då inne på en del inredningsbloggar som man skulle kunna säga drivs av folk som kunde vara Underbara Claras morsor. De är 30-50, de gillar inredning och det är shabby chic dagarna i ända. Allas hem ser nästan lika dana ut och det är glaskupor, vitbetsat, "Carpe Diem" på väggen, "franska mjölsäckar" som kuddar och "Lantlif". Jag vadar mig ocfta igenom dem på jakt efter min målgrupp och lite inspiration till vad de gillar eller nya möjliga inköpsställen och irriterar mig ofta på dem. På deras ton och deras härmande. Men på vägen har jag upptäckt en sak: de är fruktansvärt snälla mot varandra. Det här är ett bloggcommunity som handlar om att höja upp andra bloggare. Man länkar frikostigt till sina inspirationskällor, man har tävlingar, ger bloggpriser, träffas och skriver snälla saker i kommentarerna. Visst, jag kan tycka att när 80 pers har skivit "åh så fint!" under bilden på de franska mjölsäckskuddarna så räcker det, varifrån föds behovet av att själv bidra med samma replik?
Men bland dessa 165 "åh så stiligt!" gömmer sig inte en enda missunsam, sur, grinig kommentar. Inget "Det där är inte ÄKTA" eller "Du är en ful hora, dö". Och det fick mig att fundera. Surfade för ett tag sedan runt i samma typ av bloggcomunity för 50-talsbloggar och sminkbloggar. Samma sak där. Inga sura kommentarer att tala om bloggtjejerna emellan. Det är ingen som tjatar om jante eller att alla bara är avundsjuka. Det känns intressant med tanke på hur ofta bloggare lägger på den skivan. Bloggarna som hela tiden måste försvara sig med att alla är så avundsjuka kanske skulle ta och fundera över en sak: internet ser i stort inte ut som deras kommentarsfält gör. De kanske skulle fundera på om alla verkligen är avundsjuka på dem eller om det finns andra skäl för kritiken?

Så hela den här myten om att tjejer är så avundsjuka och missunnsamma mot just andra tjejer, att tjejer inte kan leka tre och all den skiten, håller inte bloggvärlden på att motbevisa det rejält? Kan vi slippa den skiten snart? Jag vet att till och med Blondinbella hävde ur sig samma sak, men hon och Kenza och Tyra är ju själva utmärkta exempel som motbevisar det. Tre riktigt stora bloggtjejer som inte bitchar med varandra utan jobbar ihop i olika konstellationer och boostar varandra, utan att prata skit om varandra offentligt däremellan.

Went full on goth och köpte en fotsid svart krossad sammetsklänning igår.

Kanske mest för att göra J glad, men vad fan. You know me, I can make EVERYTHING work, Tim Gunn skulle liksom inte ens behöva säga det till mig på Project Runway.

Jag tror det ligger en fotsid mörklila sammetsklänning på vinden som jag sydde när jag var typ 16 för att ha på skolavslutningen.
Tanken har slagit mig att ta ner den och prova den. Tanken har även slagit mig att det kommer att berätta exakt vilken storlek i kläder jag faktiskt hade när jag var 16.

Jag tror den får ligga kvar där.

PS. Rubriken! Vad fan skriver man? En svart krossad-sammets-klänning? En krossad svart sammetsklänning? En svart krossadsammets-klänning? En svart klänning i krossad sammet? Skiter i allt och särskriver järnet.

Nog för att Sverigedemokrater verkar mer än lovligt pantade men någon måtta får det väl ändå vara?

De här jävla folkdräkterna de hade på sig igår, vad var det för jävla trams?
Det är acceptabelt att byta Mörk Kostym och Högtidsdräkt mot folkdräkt men hela poängen med det är ju att folkdräkten är lika betydelsefull för en som en högtidsdräkt. Jag har förstått att alla folkdräkter i Stocholm var uthyrda igår...? För det var ju knappast deras egna folkdräkter. De hade ju för fasen inte ens på sig folkdräkter från det område de kommer ifrån! Det är ju ENS EGEN folkdräkt det är acceptabelt att ha som högtidsdräkt, inte någon annans! Vaddå, skulle jag gå på bröllop i kimono eller sari eller kurta pajama? Liksom, SKÄRPNING, era nationella små freaks! Ska ni vara lokalpatrioter kan ni i alla fall VARA det också och inte bara fejka det.
Men det är väl Sverigedemokraterna i ett nötskal. De är inte intresserade av Sverige eller historia eller folkliv, de är inte lokalpatrioter.
De är stora tomma tunnor fulla med främlingsfientligt skrammel som just nu låter väldigt högt.
Men så gör de också ofta val som detta:

Liksom, REALLY, Jimmie? En brun skjorta framför en svensk flagga? Jag trodde ni "tvättat bort" den imagen och börjat sjunga sunkiga visor om att Palme gick på bio istället?

Hotet om våld, det är liksom alltid närvarande

Den här texten sätter ord på väldigt mycket jag tänker och känner.

I lördags natt promenerade vi hem från tunnelbanan, ganska fulla. Vår gångväg hem går på en smal gata genom ett bostadsområde. Det går jämt folk här. Så fort en tunnelbana stannat är det fullt av folk på den här gatan. Det ligger ett dagis här och springer en massa katter. Just nu är det byggarbete här och vägen är bitvis enkelriktad och väldigt smal.
När vi går där kommer den en bil körande, halv fyra på natten. Den kommer körande alldeles för fort, jag ser den på ganska långt avstånd. Jag ropar till B att flytta sig och hoppar upp på trottoaren, för vi är precis vid den enkelriktade biten.
Han vänder sig om och ser bilden. Den saktar inte in, istället tutar den vildsint, kanske fem gånger medan den rusar mot oss och slutligen tvärnitar precis framför B. Han kliver upp på trottoaren och skriker att de kör för fort, att det går folk här hela tiden. Bilden startar igen och de skiter i oss. Då gör B fuck you och en ful grimas åt bilens sidoruta. Den tvärnitar igen och dörrarna öppnas.
Nu jävlar tänker jag. Nu är det kört.
Ut ur bilen kommer två snubbar, det är kallt ute men ingen av dem har jacka. Båda två är rätt biffiga. Den ena blockerar vår väg medan den andra går runt bilden. De börjar gapa åt oss att vi är idioter och sak få spö, B skriker att de kör för fort, jag säger SKIT I DET HÄR NU, nå går vi och drar i B. Killarna vevar och vevar med armarna och den närmast oss börjar knuffas. B säger att de ska sluta leta efter problem att reta upp sig på. Jag upprepar mitt mantra att vi går nu, skit i det här, skit i dem, skit i det och drar och drar och drar. Jag orkar inte, jag har sett tillräckligt med folk få stryk, det är inget jag någonsin vill se igen. Förstår ni mig? För mig är det helt olika saker att vara rädd för min egen skulle eller någon annans. Jag är mycket oftare rädd för andras skull. Särskilt rädd är jag att män jag känner ska få spö ute på stan, för det finns så många män med behov av att visa makt så fort de anser sig det minsta förfördelade i en situation, över någon jävla petitess. De provocerar och bråkar med folk och när de får reaktioner är det en utmärkt ursäkt för att slåss. Det är antagligen samma män jag är rädd för för min egen skull.
Jag vill bara inte att det här ska hända här, nu.
Jag ha agerat ankare på så många män, på precis det här sättet, försökt avvärja en våldsam situation. Jag har försökt övertala någon annan att låta bli att slå i stort sett varje pojkvän jag haft. Ibland har det inte funkat. Jag är bara så rädd för mäns våld. Jag föreställer mig alltid att våldsamma mäns våld mot en annan man som de uppfattar som annorlunda än sig själv, som dessutom bråkar tillbaka kommer att vara så mycket grövre, präglas av så mycket mer hat. Det är jag så otroligt rädd för. Jag är full, men inte tillräckligt full för att inte tänka det här.
Tillslut släpper snubben förbi oss med bara en knuff. Samtidigt ropar han "Du ska vara så JÄVLA glad över din tjej!"
Och vi går, fort fort, hem. Hela vägen hem finns det några känslor som slåss inuti mig. Jag är lättad. Och jag skäms. Det är alltid förnedrande att bli hotad. Det är alltid förnedrande att inse att det finns män som måste svara med hot om våld. Plötsligt är nyhetsrubrikerna inte så obegripliga.

Det är först när jag kommer hem som jag inser: Jag har kissat på mig lite.

Jag lyckas aldrig förbereda mig.

Varje år är det lika surrealistiskt. Jag går och vet i två-tre veckor att dagen ska komma och bävar. Tänker att jag kanske ska förbereda mig på något sätt. Kanske köpa blommor? Tända ett ljus? Jag vet inte. Och sedan smyger den sig ändå alltid upp på mig. Det är som om min hjärna ca fyra dagar innan bara stänger av sig själv och selektivt glömmer. Också plötsligt är det ståhej och Kanelbullens Dag.
Min mamma dog på Kanelbullens Dag.
Det slutar aldrig låta sinnessjukt. Man kunde ju tycka att det vore en utmärkt tröst den dagen, massvis av kanelbullar som flyger omkring en.
Men varje gång hamnar jag som i koma.
Jag vet aldrig vilken dag jag ska bäva inför, 3:e eller 4:e oktober. Hon dog på natten mellan dem och nu i efterhand är det som om hon dog båda dagarna. Och jag orkar inget alls, orkar inte tända ljus eller köpa blommor. Måste bara försöka hålla ihop, fast hon redan är död så vad behöver jag hålla ihop för? Inför vem? Oftast blir det någonslags manisk episod av det hela när jag bara kastar mig in i något projekt för att slippa tänka. Jag tänker på henne ca 300 dagar om året, men just de här två orkar jag inte.

Rebelgirl, rebelgirl...

Vet ni vem jag tycker har en av de absolut grymmaste bloggarna? Tavi som har Style Rookie.
Hon är så himla gullig! Och smart och grym. Man bara önskar att hon vore ens lillasyster, hon skulle få låna ens Hole-skivor och broscher hur mycket hon ville utan att man blev irriterad.
Jag har aldrig velat bli en sådan där tjej som hela tiden klankar ner på yngre tjejer inom samma subkultur (ok, modebloggande är väl ingen subkultur och jag har ingen modeblogg, men you get the general point I'm trying to make here).
När Tavi får skriva i Vogue blir alltid en massa tjejer förbannade för att hon "bara är 14 år", eller hur ung hon nu är.  Jag tycker det är så jävla grymt att hon får det! Liksom, kolla på henne, hon är en femtonåring med en tv-spelströja där det står "Feminist", hon älskar Bikini Kill och MiuMiu och Den Onda Cirkeln och Ghost World.

Och HON blir skitpopulär och får skriva i Vogue. Bara det kan ju få en att hoppas på en bättre värld.
Varje gång jag vill bli glad eller lite inspirerad går jag in på hennes blogg. Ibland grinar jag en skvätt för att hon inte kan vara min kompis och kanske måste stå ut med att nån kille nån gång inte kommer att fatta hur jävla awesome hon är eller att hennes high school ska vara hemsk utan att man kan slå dem och heja på henne.
Jag känner en massa äldre tjejer än mig som var lite taskiga på min och andras bekostnad för att verka häftiga själv, ofta genom att få en att framstå som en idiot. Typ "Men VAH, har du inte HÖRT det här bandet? Aaalltså..." *rolling eyes*
Jag tycker det är grymt att se yngre tjejer än mig som är skitcoola. Allt möjligt coolt gör det som många av mina äldre tjejekompisar som kallade sig feminister INTE gjorde utan bara bitchade om. De ordnar klubbar, de ordnar festivaler, de startar skivbolag och föreningar och företag och bara är SVINHÄFTIGA.
Det är en så mycket härligare känsla att beundra dem och vara glad för det de åstadkommer än att klanka ner på att det kunde göras bättre eller att de inte är "true".

Jag brukar älska höstar och vårar.

De är mina favorittider på året för allt är så föränderligt. Jag gillar det, den ständiga rörelsen. Så jag brukar tycka att sommaren är trist och rätt ful och längta efter att ha skinnjacka och kängor och se blöt asfalt. Men i år var det annorlunda. Förra vintern tog knäcken på mig. De började snöa i början av december. Sedan låg det till i april, det sista. Min födelsedag brukade infalla på våren, i början av Mars. 10:e mars är inte vår här uppe kan jag meddela, inte ens lite. Det var bara snö upp till knäna, oplogade gator, osandade trottarer, inställda tunnelbanor och skit skit skit.
Jag var så jävla trött på att frysa så när sommaren kom bara gick alla proppar i mitt huvud. Jag har blivit solbränd för första gången på tio år. När det var värmebölja gick vi ner till Reimersholme och badade varje dag och bara låg och degade i sanden, vi gick och nattbadade i Tantolunden och drack öl till ett på natten med fötterna i vattnet. Det känns helt overkligt att tänka på nu.
Allt jag vill nu är att det ska bli trettio grader varmt igen så att jag kan promenera runt utan jacka på nätterna igen. Och bara tanken på snö gör mig lite illamående.