Att vi skulle ha någon makt över vad kungafamiljen väljer att göra är en illusion

OK, så först skriver Skugge en präktig debattartikel om hur dumt det är av Madde B att röka som förebild för alla unga kvinnor. Sedan kontrar Magnusson med en antipräktig debattartikel om hur det är synd om Madde B som borde få feströka ifred och slippa vara förebild.

För det första: vad GÖR Madeleine för att aktivt synas och just vara en bra förebild? Hon syns och hörs ju ingenting? Hon jobbar lite med det där Childhood, men det är väl ingen som avkräver alla de andra som jobbar med Childhood att inte röka? Politiker och artister avkrävs inte att sluta röka. Men Madeleine, som helst av allt lurkar i New York, henne ska vi sätta dit. Liksom, jag skiter väl i i henne? VEM har prinsessan Madeleine som förebild? Har unga tjejer det? Om de inte har det är det väl ganska ointressant vad hon gör?
Jag håller med Lisa om att det är sunkigt att alla tjejer jämt hamnar i förebildsträsket, men att det sällan avkrävs manliga kändisar att vara goda förebilder för unga killar. Det är en intressant diskussion!
Men det är också väldigt lättvindigt att låta folk som verkligen arbetat sig till ett kändisskap som går ut på att synas och profitera på att en viss målgrupp ska konsumera med dem som ledstjärna bara slippa ifrån förebildsgrejen. Om du har ett starkt varumärke som går ut på att du som person påverkar en viss grupp så tycker jag det ger ett visst ansvar för vad man skickar ut till den gruppen. Ingen har skyldighet att göra saker som enbart är bra för dem, nej. Men det betyder ju inte att man kan gå med på att man BARA påverkar folk när man gör "bra" grejer och visar upp det, men aldrig när man gör "dåliga".

Sedan må det verka som att kungahusetbara synbarligen är våra översåtar och egentligen tillhör oss.
Som om kungafamiljen är våra klippdockor att fylla med vilken innebörd vi vill, som våra "kollektivägda symbler"när de representerar Sverige.
Men att kungafamiljens medlemmar är våra symboler för det vi bestämmer att vi vill fylla dem med är en illusion. Kungafamiljen har inga politiska förpliktelser och kan därmed inte heller direkt ställas till svars för hur de representerar Sverige eller vad de tar sig till. De hämtar ut sitt apanage så länge vi godkänner att monarki finns och sedan gör de vad de vill. Om de vill jobba med att skapa stiftelser för att hjälpa barn eller handikappade gör de det, om de vill köra för fort i sin Ferrari eller designa bestick gör de det, om de vill gömma sig i New York eller klippa band till museum i Dalarna gör de det. Eller så skiter de i att göra något av det och vi kan inte göra något åt det isåfall. De tillhör inte oss. De gör precis som de vill. Om de vill stänga slottet för turister imorgon gör de det. And nobody can do nothing about it! Vi kan rasa i kvällstidningarna mot saker de gör, men så länge vi inte bestämmer oss för att avskaffa monarkin i Sverige betyder det absolut ingenting.
Om prinsesan Madeleine inte vill bli påpassad och granskad i sömmarna som "en vandrande kollektivägd symbol", då får hon väl kliva ner från den posten om den är så betungande. Det finns valmöjligheter: det går att abdikera. Det går att tacka nej till alla de privilegier som kommer med en kunglig titel och därmed dra sig undan från alla plikter och allmänhetens blickfång och åtnjuta privilegiet av ett lite mer privat privatliv. Det finns svenska världskända artister som lyckas ha mer privatliv än kungafamiljen, så det är ju inte omöjligt.
Skulle det vara ett svårt beslut för en medlem av de kungliga familjen? Antagligen. Då är alternativet att fortsätta hämta ut sina miljoner och ta emot ifrågasättanden från folk som Linda Skugge.
Det är helt poänglöst att säga till Madeleine att hon måste vara en bra förebild, för hon gör precis som hon vill utan konsekvenser ändå. Och det är helt poänglöst att säga att Madeleine ska få göra som hon vill för att hennes liv är så hårt, eftersom hon redan gör som hon vill.

Det här var inte bara det bästa framträdandet som någonsin gjorts i svenska idols historia, det var dessutom bättre än originalversionen:

Alltså jag kollar på den här videon varje gång jag känner mig lite låg, Linnea är så JÄVLA cool här!

OK, omtagning dag 9: vad jag tror, eller inte tror på.

Nej men jag lyckades faktiskt gräva fram ett gammalt inlägg om vad jag tror, eller snarare inte tror.

Förutom det, mina uppfattningar om vad som är rätt och min moraliska kompass?
Jag tror på hyresrätter, fler av dem. Alla vill och behöver ine äga sitt boende för att må bra här i livet.
Jag tror på att en starkare djurskyddslagstiftning.
Jag tror på att avskaffa pälsfarmarna, HELT.
Jag tror på att utveckla förslagen om en samtyckeslag kring sex. Det är inte så svårt att förvissa sig om att den du tänkt ligga med är för det vaken, vid medvetande, av rätt ålder och med på leken.


Jag är inte aktivt troende inom någon religion. Jag bekänner mig i skrivandets stund inte till något samfund eller trosrörelse, aktivt som passivt. Det betyder inte att jag inte tror på vissa principer för hur jag vill leva mitt liv.
Jag får ofta frågan om varför jag inte äter kött, om det är av "moraliska skäl". Nu är det av en flora av blandade skäl. Jag har gjort försök att äta kött igen. Det går inte. Jag måste bli så jävla full först då. Men en del av skälen är moraliska. Och när jag säger det får jag ofta reaktioner. Ibland nyfiket frågande, ibland lite irriterade. Men oftast får jag någon form av lite förvånad reaktion på att jag har MORALISKA skäl för att inte äta kött. Det verkar som om folk uppfattar det som lite extremt.
Det jag ofta vill fråga dem men inte riktigt lyckas fråga på ett sätt som inte låter defensivt är om inte de har några som helst moraliska riktlinjer för sit liv? Inga principer som bygger på vad som är "rätt" och "fel" att göra? Alla de här människorna som förvånas över att jag gör ett så direkt, aktivt ställningstagande för vad jag tycker, gör de ingenting? Tänker de ingenting om barnarbete, sexköp, miljöförstöring, kärnkraft? Eller måste det vara så löst och odefinerat som "gud", så att det enda man behöver göra är att "tro", inte GÖRA någonting för att de ska orka?
Handlar inte väldigt många politiska ställningstaganden om vad man har för grundläggande värderingar? Ja, jag röstade med mina grundläggande värderingar när jag röstade i höstas. Jag tror på mycket saker, jag har många principer. Att de inte är märkta med en religiös tillhörighet gör inte att de inte väldigt direkt påverkar hur jag framlever mitt liv och kämpar för den framtid jag vill se.

Day 10: what I wore today

Day 9: My Beliefs

More or less, church of the flying spaghettimonster.

Day 8: a moment.

Då fortsätter vi med listan.

Med anledning av inslaget på rapport om tonårsgraviditeter blev jag påmind om en sak och den ihågkomsten får bli mitt ögonblick.

Det fanns ett språkligt dilemma jag ständigt befann mig i när aborten var vad vi kan kalla ögaktuell, men som ändå fortfarande hemsöker mig.
För vad säger man?
Varje gång jag skulle beskriva vad jag skulle göra kände jag att jag hamnade i ett moraliskt känslig och potentiellt laddad situation gentemot den jag pratade med.
Detta att ringa 10 kliniker och be om en tid, tex.
"Hej, jag har... råkat bli gravid och nu skulle jag vilja... sluta vara det?"
Det kan tänkas som det lättaste sak att säga ordet "abort", men det är det inte. Det är ett jävligt laddat och kliniskt ord, ett ord som låter som om man inte bryr sig om det som händer. Också ett ord för mig som är laddat med trauma, även om jag inte insåg det förrän jag skulle använda det själv. Jag kände mig som om jag skulle bli uppfattad som otroligt kall och hårdhjärtad om jag bara rakt upp och ner, rätt och slätt sa "jag ska göra abort".
Det var hundra tusen gånger svårare än att ta beslutet och gå igenom processen. Det var inte svårt alls. Ingen ångest, ingen ånger. Det var rätt beslut för mig. Jag känner ingen skuld och hade inga moraliska betänkligheter. Men det kändes hela tiden som om jag borde ha det och som om jag var lite onormal om jag inte hade det.

Men det språkliga, det hänger ännu kvar på något sätt. Jag vet fortfarande inte till hundra procent hur jag ska uttrycka mig. Det som är mest smärtfritt för mig är att vara uppriktig och odramatisk.
När jag säger "Jag fick freakishly bra luktsinne av att vara gravid" och får frågan "Jaha, hur gammal är din son?" varpå jag svarar "Nej, jag gjorde abort, jag har inga barn", DÅ vill jag inte få en förfärad min.
Fråga om ni vill. Men respektera mig så mycket att ni inte drar in era egna känslor i det. Det kan ni göra när ni själv står inför det beslutet, för det är då det är relevant för er.
Och PS, ni kommer inte att veta om er uppfattning om hur ni skulle göra är hur ni verkligen vill göra förrän det händer.

UTOPI

Jag har beställt en renumration på vad som med stor sannolikhet kommer att bli en grym serietidning, UTOPI och det borde ni också göra!
Glöm inte att ni får ett grymt porträtt av er själv med prenumrationen fram till sista november!
Jag sitter här och väntar spänt på mitt..

Day 07 – she's the Thelma to my Louise, the Curt to my Brian, the Patsy to my Eddie and the Russel to my Noel.

Snart 11 år. På alla bilder är jag alltid den sura och hon den söta.

Man kunde tro att för att vara joined by the hip i 10 år behöver man vara otroligt lika. Det är vi, och inte. Våra personligheter är på många sett diametralt olika, men vi liksom zigzaggar i varandra på de ställen där det behövs som bäst. 

Vi delar ett intresse för det som är viktigast i livet:

 Indiepop,

 The Goth Detectives,

och Snowballs.

Om vi bestämmer oss för det kan vi ha hur roligt som helst, VAR som helst.

Vi kan byta en blick och ha sagt allt om en situation utan att säga ett ord.

Vi är mästare på att ljuga tillsammans utan att förvarna den andra innan.

Ibland umgås vi i 48 timmar i sträck, ibland ses vi inte på två veckor.

Vi har ett ofantligt överseende med varandra och har därför bråkat en gång på tio år. Om vad minns jag inte ens längre. Vi ba "jaja, du är en idiot, ok förlåt, ska vi dricka kaffe nu?" Orka hålla på och bråka med någon man har så otroligt mycket viktigt att prata skit om med?

En blogg har hon också, men om hon vill att det ska finnas en länk till den nära en bild på henne får hon skriva den i en kommentar till inlägget!

(= känsligt vuxenliv)

Dag 06: Min dag

Eftersom jag jobbar för mig själv kan min dag börja lite hur som helst.
Idag började den med att jag gick upp, slog följe med sambon till tunnelbanan och köpte kaffe.
Sedan sågade jag av baksidor på ca 20 skrivmaskinstangenter för att göra smycken och manschettknappar, blandade lite industriepoxy och sydde ett gäng sjalar samt färdigställde en läderväska. Efter det åkte jag till mitt andra jobb (butik) och krängde doftljus och adventsljusstakar.
Nu ligger jag på soffan och bildgooglar Noel Fielding för ökad livskvalitet.
En ganska meningslöst traggeldag.

Så det resulterade ju i ett av de mest meningslösa inlägg jag skrivit på länge. Nu ska jag gå och förfasa mig lite över Pär Ström. Hejdå.

Jag ska ta det är på "twitterska" så budskapet går fram till rätt folk:

Saker jag är ca 100 % trött på:

Alla anorektiska klubbkids som inte drar sig för att kalla folk de tycker har fula kläder för "tjocka", som vore det det ultimata skällsordet som betyder "allt som är jävligt 2 sekunder sedan och inte lever upp till min höga fashionstandard". Jag skiter i om det är en polare till er ni postat en bild på och allt är "på ironi", det är fortfarande ett ca 0 % roligt skämt.

"Dock, Ett Hem" = roligt. Sedan är det mesta av lattedrickarbeskrivningarna etc mm rätt trista.

Mvh,
Surfittekomittén

Dag 4: What You ate today

Save me the label of that bottle on the table so i can remember what made a wreck of me.






- Posted using BlogPress from my iPhone

Day 03 – Your parents

Mina föräldrar gifte sig 1980 i Tokyo. Det här är deras bröllopsfoto.
Jag tror inte att alla familjer är psykotiska.
Vår familjesituation blev inte dålig förrän min mamma blev sjuk. Hon blev sjuk när jag var 13, men det blev inte riktigt allvarligt förrän jag var 15.

Hade jag aldrig blivit tränad i att ta hand om mig själv hade jag inte klarat det. Kanske var det vid närmare tanke på ett sätt en nackdel. Jag klarade mig, jag tog hand om mig själv och upprätthöll bilden av att jag höll ihop. Hade jag inte gjort det hade kanske någon sett att vi behövde hjälp för att klara oss som familj.

Mina föräldrar har alltid varit väldigt säkra på att jag klarar mig själv. Ibland kanske lite för säkra, det ska sägas. Men de har aldrig lämnat mig ensam att ta hand om mig själv av någon annan anledning än att de var säkra på att jag skulle klara det. Båda mina föräldrar har alltid arbetat heltid. Mamma på mediabyrå och pappa i eget företag. Ingen har kört mig till träningar eller till skolan, jag har tagit mig dit själv. De var väldigt privata människor på ett sätt som präglat mig.
När jag var ung tonåring fick jag vara ute på kvällarna ganska sent. När vi varit på Malmöfestivalen eller konsert eller vad det nu kunde vara uppstod ofta paniksituationer.
En kväll missade vi bussen från stan och det var 35 minuter till nästan. Min kompis bröt ihop eftersom hon nu skulle komma försent hem och få skäll. Min mamma utrustade mig ständigt med fyllda telefonkort, så jag sa nu hittar vi en telefonautomat eller en restaurang och så ringer vi dem. Sagt och gjort. Det fanns en restaurang mitt emot busshållplatsen. Vi fick lov att stanna där tills bussen kom och ringde mina föräldrar och berättade var vi var och att vi missat bussen, men att allt var bra och att vi var på väg hem. Sedan ringde vi min kompis föräldrar och hela helvetet bröt lös. Jag fattade inte varför. Vi hade ju tagit hand om oss själva och löst situationen, vi var inomhus och säkra och att missa en buss är väl inte tredje världskriget?
En annan gång gick vi på konsert på KB. Allt blev försenat och det band min kompis specifikt köpt sin biljett för spelade sist. Hon hade hela kvällen oroat sig för att de inte skulle hinna spela innan hon var tvungen att vara hemma. När allt blev försenat hittade vi en telefonautomat och ringde hem. Vi hade ju betalat 300 kronor för biljetterna, vad var poängen med att göra det om vi inte fick se bandet vi köpt biljetter för?
Hon fick inte stanna för sina föräldrar.
Jag kände mig alltid så förvirrad bland en del av mina vänners föräldrar. De bodde i tjusiga villor och kontrollerade sina barn hart när med hjälp av microchip. De fick inte ta några egna beslut eller bestämma något själv.
De fick inte bestäma vad de skulle ha på sig, de fick inte ta hål i öronen, de fick inte färga håret. De blev körda överallt, de fick inga egna pengar eller bankomatkort, de fick inte bestäma själv om de skulle äta vegetariskt eller kött eller vilka aktiviteter de fick göra på fritien eller vilka politiska ungdomsförbund de skulle engagera sig i. De fick inte ens bestämma själv vilken gymnasielinje de skulle gå.
Mina föräldrar lärde mig att ta hand om mig själv. Att analysera situationer och kunna lösa dem. Det ledde också till många tillfällen när de antagligen önskat att jag inte skulle ifrågasätta dem och bara hålla tyst och göra som de sa.
Det har format mig otroligt. Jag reder mig själv, jag löser problem själv och jag är gärna ensam länge. Jag gillar att styra upp saker och har ibland svårt att luta mig tillbaa och låta någon annan göra det, för att jag är så van vid att folk ändå bara stirrar vilt omkring sig och inte vet vad de ska ta sig till.


Min mamma gick bort 2003. Vi hade behövt mer tid för att återhämta oss.
Min pappa bor i Skåne, snart Tyskland och vi är lika besatta av verktyg och att spendera timmar inne på Claes Ohlsson.

Day 05 – Your definition of love

Dag 2: Do you remember the first time? I can't remember the last time...

När det gått tillräckligt lång tid vet man vilken den var.
Alla de där gångerna när man tänkte "men NU! den HÄR gången är det första gången jag är kär på riktigt!", varje jävla gång.
Men sedan, på andra sidan alla pojkar och flickor med fel eller rätt sexuell läggning för tillfället, genom alla skolstadier och turbulens så vet man tillslut vilken den första kärleken var. Den första personen man kan titta tillbaka på och säga att man älskade, verkligen älskade, oavsett vart det tog vägen eller vad som hände.
Faktum är att jag nog inte visste vem han var förrän jag satte mig ner för att skriva det är och frågade mig, men vem var det då, vilken av dem? Och då bara var det helt klart, absolut, ingen tvekan.
Det var Jakob.
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vi träffades via nån bekant och på någon sunkig fest bytte vi låneskivor med varandra och sedan vet jag inte vad som hände.
Vi var jämt ihop med helt andra människor och spenderade mycket tid med att sura på varandra för det.
Sedan gick vi och la oss i soffan och tittade på Cabaret eller Velvet Goldmine på video för hundrade gången.
Gud, jag var så löjligt kär i den här karln att när jag hade sovit hos honom och mitt hår luktade som hans parfym så kunde jag när lektionerna blev tråkiga bara gömma ansiktet i håret och försvinna lite från världen.
Och sedan flyttade jag sextio mil bort och vi fortsatte tjafsa lite när den andra träffade för mycket killar eller tjejer och sedan försvann vi helt från varandra.

Men jag vet hur jag vet att han är den förste jag älskat: jag vill fortfarande inte att något ont ska hända honom. Jag vill att allt ska vara bra för honom resten av hans liv. Och jag håller minnet av att ha varit så kär i honom som en liten lykta, nära hjärtat, som något jag inte vill glömma.

Om ni tycker jag är en gullig tjej kan ni ge mig det här i julklapp:

Parfymer från Series 6: Synthetic eller Series 3: Inscence från Comme des Garcons.

Boken Fifty Dresses That Changed The World.

Fågelskalle från Mr D.

Väska från ASOS.

Eller vad som helst från Monki. Gillar typ allt där. Skulle kunna köpa hela affären nästan jämt.

Dag 1: it's all me, me, me

Jag hade tänkt låta mig inspireras av Julia Skott och den här listan på bloggämnen och fritt norpa några när andan faller på.

Så, ämne ett. Jag, mig, det.
Den här bloggen är inte hela mig, men den är ett rät bra tvärsnitt av mig.
Jag har ofta lite svårt att svara på frågan "Vad gör du?" som man ofta får kort efter att man presenterat sig.
Ja, vad gör jag inte?
Jag designar och tillverkar, jag skriver och fotograferar, jag stylar och syr och klipp-och-klistrar, och fakturerar för det.
Vid den ålder jag är i nu frågar alla efter vad man är, vad man lyckats bli. Man svarar i form av en utbildningstitel. Jag är lärare, psykolog, ekonom.
Jag ÄR ingenting. Ibland ger det mig en fruktansvärd ångest. Sedan skickar jag en faktura för att ha klistrat papperslappar på kapkartong och tänker "VAFAN, det går ändå." Alla kan inte ha en pampig examen.
Jag kramar aldrig folk jag träffar för första gången när jag hälsar.
Ganska många jag känner är medvetna om att något som omedelbart gör mig avogt inställd till en ny bekantskap är överdriven är fysisk kontakt. Jag klarar inte av det.
Jag möter ofta världen med inställningen att rätt få människor gillar mig och det är okej. Jag har en så avdramatiserad inställning till att folk, ve och fasa, inte skulle gilla mig som person att jag tror jag ibland tyvärr uppfattas som lite nonchalant eller dryg. Jag kan inte helt skylla det på "alla andra", det är mitt eget fel och antagligen ett av mina större tillkortakommanden, att det manifesterar sig så.
Det är en gammal krigsskada som aldrig riktigt läkt ut.
Men med sig har den fört ett lugn inför att inte bli godkänd eller gillad överallt av alla. Det är omöjligt att tillfredställa alla och det är jag inte heller intresserad av att göra. Människor komer att ogilla mig av så vitt skillda anledningar, konkreta och fluffiga, att jag aldrig kommer att bli klok på det så jag har bestämt mig för att vila i det.
Jag har ofta fått höra att jag har bra självförtroende och alltid viftat bort det med att folk inte vet vad de pratar om. Jag, denna självhatare av rang, liksom. Folk kan ju inte rimligtvis kalla den dödsdans jag hållit på med hela mitt liv för gott självförtroende? Ångestriden panik, sistaminutenarbete, tidsoptimism, maniska system för att förvara papper för att jag är så rädd att vara slarvig.
Sedan fick jag omvärdera det. För jo, jag har bra självförtroende. Jag tvivlar HELA TIDEN på hur det ska gå för mig i Framtiden, men likt Martina i "Underbar & älskad av alla" säger jag "äh, flytande franska på två veckor? Inga problem!"
Om det bara gäller något man KAN lära sig är jag game för att försöka. Sy en teaterkostym av gamla sopor? Inga problem!
Vad mer? Jag består av en massa så fragment:
Jag är passionerat förälskad i popkultur.
Jag älskar att experimentera med kläder och utseende.
Jag har haft tio olika hårfärger.
Jag har aldrig riktigt blivit vän med jeans.
Jag älskar operationsscener på TV.
Jag behöver mycket ensam tid, men just när jag sover har jag alltid haft svårt för att vara helt ensam i en lägenhet.
Jag hejar ofta på "fel" personer i filmer.
Min favoritbok är Stiff av Mary Roach, den ligger alltid bredvid sängen.
Jag har nästan bara svarta kläder.
Jag skär alltid av yttersta biten av gurkan när jag tar ut den ur kylen.
Jag älskar gin & tonic.
Mitt hemliga drömyrke är obducent.
Jag samlar lådor fulla med små färgglada papperslappar för framtida "projekt".
Min absoluta feelgoodfilm är Francis Ford Coppolas "Dracula."

Men kan ni ta ett jävla chill pill? Är storbloggare så här neurotiskt uppmärksamhetskåta?

OK, folk som blogar, vi som bloggar. Ibland undrar jag lite över det här med bekräftelse. Jag har alltid hatat att göra saker för att få bekräftelse, men naturligtvis gör alla det. Jag också. Man akn inte vara människa bland andra människor utan att söka bekräftelse för sin existens.
Men sedan kan man söka bekräftelse för att kompensera och det blir ju tyvärr ofta som att sätta plåster på en hjärnskada.
En del människor som bloggar verkar väldigt väldigt känsliga för kritik. Alltså, de är fine med att ha en stor blogg. Det är ju kul! Men inte när någon tycker att ens stora blogg är trist och ifrågasätter den. Boohoo!
Alltså, mannen som dissade Spiderchick skrev PRECIS allt det jag alltid tänker när jag råkar snudda vid henne i cyberrymden. Och hennes reaktion var ju helt.... bisarr i proportion? Alltså, räknas man som en hater när man skriver att någon har en trist blogg? Är det verkligen med på listan över saker som måste bemötas med flera blogginlägg och något att bli "väldigt ledsen" över? Är det inte isåfall dags att odla lite mer skinn på näsan och inse att om man jobbar för en blogg med många läsare kommer man också att få många olika reaktioner på det man skriver och det är något man behöver kunna hantera. Eller så lägger man ner.
Och kommentarerna till hans inlägg!!
Alltså people, kan vi komma överens om en grej? Om jag skulle få flera tusen läsare om dagen och nån snubbe skriver ett inlägg om hur trist jag är och hur lite han diggar min blogg och ska sluta läsa den, kan ni visa mig och er själva respekten att inte gå in och skriva kommentarer av typen "åh hon är bäst, du förståååår henne bara inte!"
Tack, jag förstår n hel del bloggar perfekt, men jag gillar dem inte ändå. Det gör inte mig till en ond person. Det gör inte heller personen som har bloggen jag finner bajstråkig till en dålig person.
Liksom, folks förmåga att chilla inför lite kritik eller motsatta åsikter verkar i stora delar av blogg världen vara noll. Allt blir till en "personlig beef".

Ibland svarar jag inte på alla kommentarer här som inte håller med mig av två krassa skäl:

1. Jag orkar inte och ingen betalar mig för att orka.

2. Det är helt fine att ni inte håller med. Jag har redan gjort mitt statement och på just den här plätten internet syns och hörs jag mest så jag kan leva med att ni inte håller med. Däremot har jag ingen skyldighet att bemöta det om jag inte vill. Jag känner ju oftast att jag har gjort min ståndpunkt klar. Är det ibland trist för folk som vill ha flame wars? Säkerligen. Kan leva med det med.

favoriter:

PS. Älskar namnet Lol Tolhurst.

OK, lite mer kärlek:

Tanja Suhinina:

Fy fan vad du är bra.
Inte bara är det här inlägget roligt och intressant, men kolla kommentarerna.
Att Tanja orkar svara alla konstiga kommentarer snällt och trevligt och konstruktivt utan att balla ur och bara skrika "FÖRSVINN DIN JÄVLA RÖVHATT" är sjukt beundransvärt. Det är på nivån att gloria skulle kunna komma på tal.

Du är en sann inspiration bland alla dess crazy-debattörer på internet som tar varje litet spån som kan tolkas som personlig kritik för at man inte delar en åsikt och ballar ur.

Orkar inte skriva så det blir länkkärlek:

Den här läste jag för en vecka sedan och den har etsat sig fast. Ni borde också läsa på Dagens Arena om sjukskrivningstalen och Svenskt Näringslivs undersökning i texten Helt sjukt om fusk och fel.

Även den här texten av Nisha Beshara är sjukt bra.

Jag orkar inte skriva nåt smart idag så ni får läsa det här istället,

för det var helt spot on.

Disco toilet

Sodoms toalett:



- Posted using BlogPress from my iPhone

Saker jag gillar på måndagar:

The Camera Lens Mug!

Det här är en av de top tio coolaste grejerna jag sett i hela mitt liv. Alltså LYCKAN att få börja dagen med kaffe i den! Den har till och med ett linslock så man kan ha den till take away!

Måste testa nya bloggappen...

Det här är min vinterjacka, den ligger på posten och väntar!
Den är från märket Army Of Me som gör en massa annat sjukt snyggt. Kolla in deras sortiment hos Local Act i Västermalmsgallerian. Få märken riktade mot herrar har så klockrena saker.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Förra veckan hade jag på mig något lila för att säga en självklarhet

 

Men faktum är att det satt jävligt lång inne, för den här dyrgripen låg uppe på vinden och den är sorgligt nog det enda lila jag äger för tillfället. Eller, hmm. Jag hade inte lust att svida ut mig i fotsid lila klänning av krossad sammet från skolavslutningen i nian, så cureväskan blev det. Har typ inte använt den sedan jag var 17.  Men de kan någon gång ha använts ihop.

Hur som helst tänkte jag att det kunde vara bra att påminna er allihop en vecka efteråt. Ni har inte glömt att det fortfarande borde vara helt självklart att slippa få skit och inte bli respekterad för att man är eller uppfattas som icke-heterosexuell?

Det blir bättre. Det kan ta jävligt lång tid, men det blir det.

Twitterilluminati, part 2

OK, gillar att få intressanta kommentarer men tycker det är lite jobbigt att svara i kommentarsfältet, så med anledning av det här inlägget och kommentarerna under det, here goes:

Jag förstår att det är omöjligt att undvika att det en del av de twittrare som har flest följare sipprar in i ens feed. Någon kommer ju att re-tweeta. Därmed har de med många followers på ett sätt makt, eftersom de når ut till många. Men samtidigt... makten att folk läser att man drack en latte nyss jämfört med politiska lästips, det blandas ju verkligen högt och lågt på Twitter. Alla följer ju olika konstellationer av människor och helt olika Stortwittrares inlägg krälar sig in i olika ickeföljarnas feed. Jag tycker inte riktigt att maktpositionen Stortwittrare generellt är att jämföra rakt av med maktpositionen vit heterosexuell man som priviligerad grupp.

Det är ju dock inte unikt för Twitter, ändå talar ingen om t ex Facebook-eliten? Jag skulle kunna peka ut min personliga Facebook-elit: jag har kanske 6 personer på min vänlista som alla har 500-1000 vänner på facebook. Om de postar en länk är chansen större att någon annan postar den vidare än om jag gör det.
Alla jag följer på Twitter har inte 1000 följare. Det jag vänder mig emot är att Twittereliten OMTALAS här och där av debattörer just som om inte en sluten grupp så i alla fall en ganska statisk grupp. Också en grupp som man får det att låta som om alla är införstådda med vilka de är.

Allt det här låter lite som när folk skäller på hipsters. Åh, alla dessa kultur- och modeintresserade människor som gillar att se konstiga ut, de måste sättas på plats av alla oss som inte själva vill bli kallade hipsters så in ut av bara helvete. Jag fattar bara inte varför? Hatet på hipsters är lite som det Verklighetens Smolk skrev om kulturtanten (åh snälla hata mig inte nu, en del av dagens hipsters är säkerligen 2030-talets kulturkoftor, kolla bara på Marie Louise Ekman, Storkoftan på Dramaten).
Jag fattar det inte riktigt, alltså vad de har gjort som är så himla illa? 
De gillar Robyn och Häxhouse och Rebecca och Fiona och De hypar saker och överger dem sedan för nästa grej och denna flyktiga besatthet ska man förakta.
... och vad gör då alla andra trendföljande mellanmjölksmänniskor? De gillar en sak och sedan kör de den For Life™, eller? Det gör de ju inte, det vet vi ju. Men de gör det inte så extremt och så blir de inte kallade hipsters.
Facebook är folkligt, där hänger "alla". Alla hänger inte på Twitter. Är det där skon klämmer, att det blir en uppfattning att eliten i stort hänger på Twitter, alltså blir stortwittrare elit i kvadrat?

Jag köpte en låda på IKEA idag:

Jag vet liksom inte ens vad jag ska säga när jag ser den här instuktionsteckningen.

"Twittereliten", de är lite som Illuminati.

Det här var en intressant text på Verklighetens Smolk, som jag efter ens stund funderande kom fram till att jag i all vänskaplighet inte håller med om. Alls.
Nu är ju verkligheten en sådan där härlig sak som man kan ha helt olika högst subjektiva uppfattningar om och upplevelser av. De som framförs här delar jag inte.
Alla sociala medier är olika, en del passar dig, andra inte. Det är ingen katastrof. Det räcker att ha en mejl och en internetbank i dagens läge om man inte vill grotta ner sig i det sociala på internet.
På Facebook upplever jag att det finns väldigt mycket relationspolitik. Man kanske känner att man "måste" tacka ja till vänner man inte egentligen vill ska se ens facebook, för att man inte kan säga nej. För att behålla goda relationer. För mig är Facebook ett värdelöst redskap för att diskutera och ventliera åsikter. Jag använder Facebook till att hålla koll på mina sociala aktiviteter eller massmejla folk.
Min Twitterfeeddäremot, den skapar jag helt själv. De jag hör saker ifrån är ju de jag själv valt att följa. Och när jag inte vill höra deras åsikter mer kan jag avfölja. Med andra ord kan jag skräddarsy min Twitterfeed ganska noggrant. Min feed är full av fantastiska människor som skriver roliga saker jag njuter av att läsa. De gör mig glad, inte ledsen över att min närvaro inte ständigt bekräftas av dem.

Sedan undrar jag: den här självutnämnda Twittereliten som det pratas om, vilka ÄR de?
Det pratas om den på flera andra ställen, t ex även här. Om det nu finns en självutnämnd elit på Twitter, borde det inte gå att peka ut dem då? De som säger att de är eliten på Twitter? Snälla berätta det för mig, ge mig en konkret lista med namn, eller sluta använda begreppet! Fast det är ju just det ingen gör. Det finns ingen lista. Det är för att jag tror att ingen riktigt vet vilka det är som menas, för det är subjektivt vilka det är. Alla är potentiellt sett en del av någon annans Twitterelit. Twittereliten är, om jag får vara lite elak och rapp i sann tweetanda, som ett hjärnspöke hos alla som har lite mindervärdeskomplex för att de inte har lika många followers som XXX eller YYY.
Så när VS skriver "Nu kan jag följa allt det det tuffa gänget säger och ständigt bli medveten om att allt det där sker utan mig!" då undrar jag.... vilka är tuffa gänget? Varför ser du just dem som Tuffa Gänget? Och varför i hela friden följer du dem på Twitter om du inte är intresserad av dem?
Och vidare: anledningen till att Tuffa Gänget inte svarar på dina tweets är enkel: de följer inte dig. Du får tweets från de du följer och får svar från de som följer dig. Jag sitter inte hemma och gråter för att Neil Gaiman inte följer mig, men jag läer gärna hans tweets. Jag vill inte låta dryg här, men jag tycker i ärlighetens namn inte att problemet ligger hos den så kallade Twittereliten här. För det är faktiskt valbart att följa och avfölja, man måste inte delta i det här kvittret om man inte vill.
Och varför orka klaga på att alla på Twitter inte är ödmjuka och harmoniska? Det är som att klaga på att alla inte har samma politiska uppfattning eller skriver böcker med samma tonfall. Det är väl bara att fucking avfölja dem man inte vill läsa? Du sitter väl inte och maniskt läser bloggar du hatar och blir arg dagarna i ända, hoppas jag? Folk gillar och vill höra olika saker. Följ inte folk som skriver saker du upprörs över! Vad är skillnaden mellan att de skriver det i en blogg eller på Twitter? Så länge de inte skriver något olagligt kan du inte hindra dem från att skriva det. Du kan ogilla det och du kan "ta debatten". Men för att tala Twitterska: dock att alla ironiska bögar på Twitter kommer att skita i dig och fortsätta Twittra för sig och sina sarkastiska kompisar, precis som du twittrar mjukt och harmoniskt för dina mjuka och harmoniska twitterkompisar. Det enda du kan göra är att lämna dem till sitt öde och sluta följa dem. Eller ta bort dem från Fejjan. Eller sluta läsa bloggen. Eller sluta läsa kvällstidningen, dagstidningen, kolla på dokusåpan eller vad det nu är som upprör dig. Man KAN stänga av. Det finns inget tvång att gå med.
Jag har använt sociala medier på internet sedan 1996. Jag har webchattat, icq:at, irc#at, haft hemsidor, haft olika typer av dagboksbloggar, varit med i miljontals mejlinglistor och gud vet allt. Att vara social på internet är lika naturligt för mig som det är att ta en fika. Jag har alltid haft många vänner som jag aldrig har träffat IRL. Det här är min bakgrund till hur jag känner inför det här. Jag tycker inte det är stressande att "ständigt vara uppkopplad", för jag ser inget tvång i det. Man måste inte ha en internetnärvaro överallt. Man måste inte finnas på Facebook, Twitter och blogga. Liksom, sluta bekymra er om hur "Twittereliten" har tid att twittra, det är väl inte ert bekymmer? Folk lyckas på något magiskt sätt både ha heltidsjobb och röka. Var de hittar tid till alla rökpauser vet jag inte, men det måste ju ta mer tid än att Twittra. Andra människor hittar tid att skriva blogginlägg, svara på privata sms under arbetsdagen. Samtliga saker tar inte mer tid än att twittra om twitter är det man prioriterar.

Internet har i nästan halva mitt liv, hela mitt vuxna liv, varit en naturlig del av hur jag kommunicerar eller tar in media. Jag tycker det är skönt att läsa DN på tunnelbanan på mobilen, jag gillar att läsa blogginlägg på bussen. Jag gillar att kommunicera med mina vänner och få lästips via Twitter.
Att jag är uppkopplad betyder ingalunda att jag är tillgänglig för alla andra. Jag tycker det är ett misstag många gör som bidrar till att de känner sig stressade av att ständigt kunna vara uppkopplade. Man måste inte vara livegen till sin telefon bara för att den har enorma möjligheter. Ibland när jag jobbar stänger jag helt enkelt av den (!!!) och lägger den i väskan, så kan folk ringa, twittra och sms:a bäst de vill.
Chockande va?

Saker jag inte gillar på måndagmornar:

Dr Martens med blixlås.

VARFÖR? Alltså, bara VARFÖR? De har en ingång: snöringen. Om du inte orkar snöra ett par 20-hålskängor, köp inte ett par 20-hålskängor. Ursäkta att jag låter hård, men ajg har förstående för stövlar med blixtlås, men inte kängor. Det kryllar av den nu, jag har faktiskt ett par själv från NoaNoa och det är den värsta skit jag någonsin köpt. Vet ni vad som händer VARJE år? Blixtlåset går sönder, eftersom det inte är gjort för att klara påfrestningen. Så förutom att det är så jävla bajsfult med blixtlås, särskilt på Docs så är det helt onödigt.