Monument: Jennifer

Varsågod, ett helt fruktansvärt bra nytt postpunk/gothband:



Om Joy Division, Siouxsie & The Banshees och The Cure hade bestämt sig för att slå ihop det bästa av sina sound hade det här varit resultatet.
Och psst, de letar efter någon stans att spela i Stockholm!

Försöker sluta men varje gång den är slut trycker jag på play igen...

Den Lille filosofen:

Förra sommaren

Jag går förbi en av SJs reklamskyltar för billiga sommarbiljtter och magen gör en bergochddalbanerörelse. Sedan tänker jag att det är skönt. Det är skönt att B inte just nu sitter och köper 30 tågbiljetter för att veckopendla till ett sommarjobb k Göteborg i år igen. Det var sjukt jobbigt förra sommaren, jobbigare än 2008. Det slet ner mina nerver till tunna små spindeltrådar av att han kom varje fredag, åkte varje måndag och var jävligt otillgänglig däremellan. Dåliga telefoner och samtal som bröts, ingen Skype eller chat pga inget heminternet. Det var bara skit.
Jag är en gång för alla inte byggd för distansrelationer. Jag kan inte vara kär i folk som jag inte har en meningsfull kommunikation med.
Det har tagit så oväntat lång tid att komma över förra sommaren, inser jag nu. Att landa igen och inte ha ångest hela tiden.

Cool man känner sig när man knallar runt med den här på stan

- Posted using BlogPress from my iPhone

Är på fest med sp**maharen!

Den här katten är rädd för typ allt.

Men just nu chillar hon:

På senare tid har alla med någon form av subkulturell identitet hittat några att skylla allt på.

ALLT som är dåligt är en och endast en grupps fel: De där jävla hipstersarna.
Liksom, kan de inte bara åka hem till sitt jävla hipsterland med sina töntiga fula kläder som vi inte förstår oss på men som vi anar parasiterar på vår subkultur?? Och med sig kan de ta alla sina jävla appar och twitterkonton och häxhouse!
De har fula kläder. De gillar alldeles för mainstream saker som de INBILLAR sig är lite subversiva. De snöar hårt in på en sak i taget. De ser alla likadana ut inom sina små klickar. De är så jävla värda att hata. Inte raljera lite över, som över vilken annan grupps egenheter, utan verkligen hata. Det är spännande. Särskilt eftersom ovanstående beskrivning går att applicera på, well, prick alla subkulturella grupper jag kan komma på.
Jag menar, det här kommer från folk som ser på Converse på samma sätt som de anklagar dessa Macmän att se på Apple. "Converse", verkar de tänka, "det är ju ett lite underground-företag som får en att tänka på Ramones och punk, det är ju UNIKT!" Ett par tennisskor för 800 spänn som om man har tur håller en säsong och som är riktigt riktigt dåliga för fötterna? Ha ha ha ha ha ha, tillåt mig garva! Ni anar själv vad Sid Viscious eller Dee Dee Ramone skulle säga till er "punks" om ni rest tillbaka i tiden och berättat att ni tänkte föra vidare deras budskap iförda tygskor för nära tusen spänn för att de "hör till" stilen och samtidigt hata andra grupper för deras trademarks? Precis.
Precis prick alla jag hört kritisera denna stora flytande mainstreammassa av människor som grupperar sig kring några olika klädstilar för att vara så otroligt själlösa hipsters faller alla i samma fälla: De vill mer än något visa att DE vet bättre.
Det är för att det är den enda ingången man kan ta när någon norpar en liten pryttel man själv associerar med sin subkultur och bär den en masse.
Att gå på en gothklubb och se ut på pricken som alla andra där, det är ju bara skönt. Då vet man att alla därinne vet vad man pratar om och kan ens koder och signaler. Det är lät att passa in och bli accepterad. Svarta kläder, rött läppstift, stort silversmycke, you're in. Om däremot alla ute i Den Riktiga Världen utanför bubblan började använda samma attribut, då blir det problem. Då kan man plötsligt inte enkelt särskilja de man respekterar från de som bara kopierar.
Jag menar, ni förstår inte hur jobbig Halloween är för mig. Plötsligt är alla utklädda till Sexig Häxa och Liemannen, jag vet liksom inte vem av dem som är goth och vem av dem som är utklädd! Eller för all del, förra säsongen när alla snubbar började klippa undercut. Det är ju så jävla snyggt, kanske den snyggaste frisyren en snubbe kan ha. Jag får dåndimpen minst en gång om dagen av en snygg frisyr. Men hur ser man vilka som är synthare då, så jag vet om jag respekterar dem eller inte? Det gör man inte!
Fan, fan, fan!

Someone to keep me sane

Såg den här härliga lilla listan hos Sleepless och den fick mig att tänka på en sak.
Jag har under de senaste åren kommit fram till vad jag behöver för att inte bli tokig. Det är någon jag kan bryta mot i alla fall fem av de där reglerna med. Någon jag kan skicka en bild till och fråga "tycker du mina bröstvårtor är olika stora?"
Som tur är har jag en sådan.
Jag har med stor sannolikhet missbrukat denna vänskap bortom de flesta gränser man kan sätta upp och krävt mer än vad man faktiskt rimligen kan be någon om och antagligen i perioder tagit mycket mer än vad jag kunnat ge.

Jag är inte säker på att hon alltid vill läsa mina too-much-information-sms, men jag försöker betala tillbaka med att hålla hennes hår när hon kräks i papperskorgar och ständigt ha en liten petflaska med vin i handväskan.
Jag behöver den där hämningslösa ärligheten för att inte bli tokig.
Jag behöver kunna stå framför den gigantiska skärmen med en film av en kvinna som onanerar i en skog på Nationalmuseums Lust & Last-utställning med någon som över kanten på petflaskan med vitt vin surt konstaterar att "det där är en otroligt manlig tolkning av kvinnlig onani, sådär ser det väl aldrig ut när man faktiskt gör det?"

Det här med rena strumpor kan du glömma idag, det ser du väl själv?

The colour of the beast:

Fick till slut min blommiga jävla kasse!

Bra, nu kan jag sluta frestas att köpa en blommig jävla grungeklänning i sommar. Har nu allt blommigt jag behöver i garderoben.

Yes, but no, but yes

Elin Grelsson skriver i Aftonbladet om att Rättviseförmedlingens "Våga Tacka Ja"-kampanj och kontrar med att våga tacka nej kan också vara en styrka.
Jag håller med, att våga tacka nej kan vara en styrka. Men jag känner att kritiken missar målet Rättviseförmedlingen siktar på.
Jag har lärt mig att tacka nej och det har gjort mig mer effektiv som egen företagare.
Jag tackar nej till att göra gratisjobb för att "få erfarenhet".
Varför? För att jag har insett att det finns tillräckligt med folk som vill betala för det jag kan.
Jag tackar nej till jobb som tar för mycket tid för vad jag får betalt. Alltså syr jag hart när aldrig något på beställning längre. Jag får helt enkelt inte tillräckligt betalt för det. Det ska vara något riktigt jävla spännande som kommer min väg då.
Jag tackar nej till att sälja hos återförsäljare jag får en dålig känsla från eller upplever som struliga eller oschyssta. Jag har inte tid med det. Min tid behöver jag lägga på annat än att tjata på återförsäljare.
Men detta att tacka ja till saker, där sitter jag fortfarande lite fast. Jag drar mig. Och jag hör hur otroligt många kvinnliga vänner för fram samma argument gång på gång när de ska tacka ja till något nytt.
Är jag tillräckligt bra för att säga "Ja, jag kan göra det här!"
Är jag tillräckligt duktig, utbildad, påläst, erfaren för att kunna påstå att jag kan det här? Tänk om det visar sig att jag inte duger, inte räcker till, är sämre än alla andra jag jobbar med?
Vågar jag söka det har jobbet eller anta erbjudandet, kan jag stå för att jag påstår att jag duger till?
Jag kräver så otroligt mycket av mig själv. Jag nojjar för att mina insatser ska utvärderas och dömas ut. Att jag ska ha hat fel om mina förmågor.
Detta medan många av mina kompisar av manligt kön genom åren startat band till höger och vänster och spelat in egna skivor (som sugit så jävla hårt) och byggt hemsidor åt företag för tusen spänn i timmen när vi var 19 och de var self taught programmeringsgenier. Varför kan jag inget annat än att nojja om att jag kanske inte duger? Jag duger fan visst! När jag var liten fick jag lera man bakar i ugnen av mamma och satte mig och bakade miniatyrpepparkakor och gjorde julkort som jag sålde på kommission till presentaffärer i Malmö. Really! Jag vet inte hur jag kom på idén. Jag gjorde det i flera år, det drygade min veckopeng rätt mycket.
När tappade jag den där självklarheten om att jag duger och helt självklart kan göra saker som är efterfrågade?
Vet ni, inte en enda gång när jag har antagit en sådan där lite läskig utmaning någon erbjudit mig har jag i efterhand känt att jag inte räckte till. De valde mig, erbjöd mig och de gjorde det av en anledning. Ibland har jag sökt jobb och inte fått dem för att de valt någon mer erfaren. Ibland har jag känt att fan, det var på håret, men jag klarade det! Ibland har jag känt att jag behövde plugga på inför nästa gång. Men jag har aldrig känt att jag borde tackat nej. Och min rädsla har aldrig varit att all världens kvinnor ska bli besvikna på mig om jag är dålig på jobbet jag tog, att det är dem jag måste representera genom att ta nya steg eller uttala mig i media.
Som Elin själv poängterar, sammanhanget är ju viktigt för vad man bestämmer sig för att man mår bra och utvecklas av att tacka ja eller nej till.
Men jag fick inte alls känslan av att Rättviseförmedlingens kampanj syftar till att pressa kvinnor in i situationer de är obekväma med för att representera en massa andra kvinnor. Att säga att min personliga press att vara bra nog bara har med mig själv och göra vore lite naivt och superindividualistiskt. Oavsett hur det kommer sig att kvinnor är mer betänksamma för att tacka ja till saker så är det ändå bara i slutändan vi själv som kan ändra på det genom att våga och genom att kräva att bli betraktade likvärdigt för våra prestationer.
Att våga tacka ja till saker har gett mig massvis, minst lika mycket som att klara att tacka nej. Det handlar bara om att lära sig välja de sammanhang som bygger en, inte bryter ner en.

Piffade min anteckningsbok med ett gammalt strumpeband:

- Posted using BlogPress from my iPhone