...och såhär normaliserar man användningen av rasistiska glåpord:

Går in på Bloggkommentatorerna och blir lite paff över att de skriver typ "vad är det för tattare som jobbar där?" ang en webbsida.
Det verkar andra i kommentarsfältet också bli.
Bloggkommentatorerna själva slår ifrån sig:

"Ojdå, det var väldigt vilket liv det blev kring mitt ordval tattare. Ingen jag känner använder ordet tattare när de menar Romer. Jag menade absolut inte Romer när jag skrev tattare. Om ni tolkade det så så ber jag om ursäkt. Tattare är vid sidan av den nedsättande benämningen på resandefolk, ett dialektalt ord som används i västra Sverige för någon som beter sig ohyfsat, respektlöst och dumt. Ni kan ju kalla mig för tattare efter detta om ni vill. ;) Ord kan ha flera betydelser och ordet tattare faller bra i mun när man pratar göteborgska. Kanske därför det har blivit avdramatiserat dialektalt sett eftersom det används relativt ofta här?"

Alltså maken till idiotiskt försvar för att få lov att slänga sig med precis vilka nedsättande uttryck som helst utan att behöva ta konsekvenserna av det har jag aldrig sett. "Ordet tattare faller bra i munnen när man pratar göteborgska", det är ju så man får lite flimmer för ögnen.
Jaha, så då är det okej om jag säger neger till folk hit och dit också, för det faller ju så bra i munnen på stockholmska? Särskilt när jag inte ens pratar om en person med svart hudfärg, utan menar någon som är dum, lat, primitiv och bra endast på saker där det krävs rytmkänsla. Ni vet, sådana fördomar som finns om negrer! Så jag tar bara ocks äger neger så fort jag menar vem som helst jag tycker är dum och lat, för jag menar då hjälper jag väl inte alls till att förstärka ordets negativa betydelser, eller hur?
Det spelar ingen roll att Bloggkommentatorerna tycker att det här negativa ordet inte åsyftar zigenare eller resande för er del eller i sin landsända, historiskt gör det faktiskt det i hela Sverige.
För att göra det extremt pedagogiskt: säger man någonsin tattare och menar något alldeles ovanligt bra, en positiv stereotyp för någon eller något det är åtråvärt att vara? Nej, precis. Då kanske det är dags att fundera över hur man själv en negativ bidrar till att sprida en negativ fördom kring gruppen genom ordet. De som inte har någon relation till ordet är inte de som blir kränkta av att det används nedvärderande.
Sluta ursäkta att du uttryckte dig rasistiskt och bara säg något i stil med "Förlåt, jag tänkte med röven, det bara slapp ut, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, jag ska anstränga mig för att tänka innan jag skriver i fortsättningen, naturligtvis förstår jag varför man inte kan använda nedsättande slang om en etnisk grupp man inte själv tillhör."

Liksom, vuxna kvinnor, VET HUT!

Stuff man gillar just nu:

Jag är så jävla trött på allt ifrågasättande av aborträtten på senare tid

Jag försöker begripa hur man kan tycka att den här samvetsfriheten det talas om att vårdpersonal ska kunna registrera sig för är oproblematisk.
I Norge kan ju vårdpersonal och läkare registrera sig för att slippa arbeta med att utföra aborter. Sedan står det tydligen sjukhusen fritt att inte anställa personal som är rgistrerade.
Jag förstår inte varför man inte kan välja att arbeta inom en annan del av vården om man inte vill utföra aborter. Det hade inte gått upp för mig att läkare och sjuksköterskor _tvingas_ specialisera sig inom områden de inte kan tänka sig att arbeta inom. Det är ju så det låter i mina öron, att stackars läkare tvingas arbeta inom mediciniska områden de tycker är förkastliga.
Valfriheten är ju också intressant i det att den är vansinnigt orättvis. Man väljer att arbeta inom ett fält där kvinnor har laglig rätt till ett ingrepp samtidigt som man kan registrera sig för att slippa utföra det ingreppet vilket faktiskt med tiden kan komma att inskränka den lagliga rätten till ingreppet i och med att tillgängligheten riskerar att försämras.
Nu verkar den inte ha gjort det i Norge i de områden som undersökts. Men det är viktigt att poäntera att det ju enbart gäller med den personal som arbetar där just nu. Personalstyrkan är ju en föränderlig faktor, på den här arbetsplatsen som på alla andra. Därför tycker jag det är problematiskt och lite för enkelt att som Paulina Neuding ( i SvD) skriva att bara för att det inte är ett problem där precis nu så är det inte troligt att det blir ett problem i Sverige om samvetsfrihet införs här. Vi vet inte om det här kommer att bli ett problem i Sverige förrän folk fått registrera sig och effekten redan är ett faktum. Vad ska vi göra om det visar sig bli ett problem, dra tillbaka samvetsfriheten och avregistrera igen?
Rätten och tillgängligheten till abort ska inte begränsas av personalens etiska ställningstaganden inom kommunal vård. Då tycker jag en får göra valet att söka jobb annorstädes.
Det finns privata kliniker som inte utför abort på sina gynmottagningar. (Ersta var en sådan för några år sedan om jag inte minns fel. Nu tror jag ev att Ersta lagt ner sin gynmottagning helt?) Till sådana kan man söka sig om man känner så starkt i frågan men ändå vill jobba med gynekologi.
Kommunal sjukvård ska inte utsätta sina patienter för stigmat att veta att det det finns folk i vårdpersonalen som fördömer deras livsval så hårt att de avsvurit sig avsaret att behandla dem.
Tänk om vi applicerade den här samvetsfriheten på annan vård, andra ingrepp. Det känns helt otänkbart att andra lagliga, frivilliga, livsförändrande ingrepp skulle begränsas av att vårdpersonal på ett privat etiskt plan motsätter sig ingreppet.
Det är helt absurdt att man 2011 sitter och behöver oroa sig för att kvinnors rätt till självbestämmande över den egna kroppen och rätten till önskat föräldraskap ska begränsas av andras moraliska dilemman.

När man jobbar för att begränsa kvinnors frihet på det här sättet ska man vara på det klara med att man tar ett gigantiskt jävla kliv bakåt i tiden till.
Sluta vara så jävla 1800-tal och vetenskapsfientliga. Kvinnor är också människor och deras lagliga rättigheter ska inte i stor skala riskera att begränsas av vårdgivares privata moraliska dilemman. Det tycker jag bland annat Mats Odell kan ta och komma ihåg.

Fredag i malmö

Efter frukost på Hollandia med Sara och Nene shoppade jag på SF-bokhandeln:

Samtal om vampyrer och häxor & chokladchampagne

Tisdag:

"Ingen ska behöva tacka en för att man väljer att inte vara otrevlig"

Jag satt ju då och läste det där omtalade blogginlägget hos Medborgare X som uppmanar till att skjuta de som satt upp SCUM på Turteatern och där mitt bland alla kommentarer dök det upp något mycket intressant.
Mikael Sol har lämnat en kommentar om vilken god människa han är.
Jag tänker citera den i sin helhet här, eftersom jag inte gärna vill hamna på listan bloggaren för över vilka som länkar till inlägget (jag är helt säkra på att ni vet hur Google fungerar):

"Medborgare X: Psykologiskt har du hamnat i en svår situation nu. Det tror jag många förstår. Tar du bort en problematiska delen med adresserna kanske några du ser upp till och vars åsikter du värdesätter tycker att du ger upp din kamp. Att du lägger ner ditt flammande svärd. Jag minns själv ett inlägg från mitt tidiga bloggande för några år sen där jag skrev ett ironiskt inlägg. Jag hade tagit ett inlägg från Blondinbellas blogg och skrivit om den en hel del. Skojat till det, så att säga. Jag hade dock med en killes riktiga namn och som i textens sammanhang framstod som våldtäktsman. Det visade sig vara en 18-årig grabb.

Hur fick jag reda på detta? Jo, jag fick ett förtvivlat mail från honom. Han oroade sig för vilka konsekvenser mitt ”skojiga” inlägg skulle få i hans liv. Han skulle snart gå ut gymnasiet och ville söka jobb. Arbetsgivare idag googlar arbetssökande och mitt inlägg var den första träffen på google om honom.
Först tänkte jag, ”Nä, jag har faktiskt skrivit ett briljant inlägg. Det är riktigt roligt. Jag tänker verkligen inte ändra i mitt inlägg! Skulle man ändra i en papperstidning? Nä, det går ju inte!”
Men jag är en vuxen man. Jag tog mitt förnuft till fånga. Till skillnad från tryckt media kan man ändra i texter, och dessutom kan man i tryckt media be om ursäkt när man gjort fel.
Jag vill inte skada någon annan människa, eller bidra till att någon riskerar att bli skadad eller trakasserad. Jag blev uppfostrad av en man att göra rätt för mig. En man som pliktskyldigt betalade skatt under hela sitt liv. En man som hälsade på sina grannar och inte gömde sig bakom gardiner. Varken digitala eller av tyg.
Så vad gjorde jag? Jo, jag tog bort den delen av mitt roliga inlägg. Inlägget var fortfarande roligt. Ja, till och med roligare eftersom det inte längre lämnade en bitter eftersmak. Och jag bad om ursäkt till den 18-åriga killen.
Vet du vad han gjorde då?
Han tackade mig … Då skämdes jag något så otroligt. Ingen ska behöva tacka en för att man väljer att inte vara otrevlig."

Det var ju många stora ord från den store konstnären.
Mikael har nämligen använt även mig i ett av sina konstverk till blogginlägg. Han skrev en parodi på en artikel i ETC. Under originalartikeln hade jag lämnat en kommentar. Under sitt eget blogginlägg kopierade Mikael in modifierade versioner av de kommentarer som fanns under inlägget på ETC, och klistrade också in samma avsändarnamn som lämnats på ETC, med länk och allt. Med andra ord: det såg ut som om  bla jag lämnat kommentarer på Mikaels inlägg.
Nu var det så här att jag inte ville medverka i det här sammanhanget. Blogginlägget får inte en ofantlig extra dimension av att just min text ligger kvar så han skulle ha kunnat ta bort den. Han hade tagit min text, ändrat ett par ord i den så att den passade hans syfte och postat om den i mitt namn med länk till min blogg. Ganska taskigt gjort tycker jag.
När jag bad honom ta bort den hänvisade han till att det skulle förstöra konstverket. Jag bad honom flera gånger via Twitter att ta bort min text från sitt inlägg eftersom han faktiskt inte fått lov att använda den. Jag fick bara en massa hån tillbaka och ombads skriva ett blogginlägg om saken istället.
Någon vecka senare fejkar Mikael en liten intervju på sin blogg om de upprörda näthatarna som jag antar är en förklaring till bla varför han tycker att han får kommentera på internet i mitt namn. Den handlar om att det är fritt fram att driva med "puckon som kommenterar artiklar på internet". Det står ju Mikael fritt att tycka att jag är ett pucko. Det står mig fritt att tycka att han är en obehaglig hycklande rövhatt. Det betyder inte att jag har rätt att göra vad jag vill med Mikaels konst, text eller signatur.
Jag var dessutom inte otrevlig mot Mikael, jag skickade inga arga mail. Däremot fick jag en hel del konstiga mail som respons på kommentaren Mikael fejkat, vilket jag inte vet om han någonsin tänkte på.

Så när Mikael skriver den här kommentaren om vilken god jävla människa han är som kan be om ursäkt och ta bort saker han inte borde ha skrivit för att inte vara otrevlig så undrar jag: gäller det bara ibland? Skäms han inte nu, för att han varit otrevlig mot mig och till och med valt att fortsätta vara det efter att jag påpekat att jag tog illa upp och inte ville bli använd av honom i hans konst?
Känner han sig inte som en präktig jävla hycklare full av skit då, eller var det bara den där enda gången hans samvete slog till?

Snygg med vin, mvh Kärringen

Fredag i ateljen:

Torsdag:

Den heliga konsekvensen

Jag fick idag frågan varför jag var vegetarian.
Vilket var spännande, för det var ett tag sedan sist. Den här gången fick jag frågan om det var av etiska skäl.
När jag inte vill ta "diskussionen" brukar jag bara säga att jag tycker kött är äckligt och inte smakar gott, vilket är en del av sanningen.
Det är bara det att jag har upptäckt att det inte är ett godtagbart svar.
Om man inte äter kött vill folk veta VARFÖR och de vill få ett ordentligt svar. Trots att det verkligen inte är mitt ansvar att ge dem det. Idag fick jag t ex veta att det är obegripligt att vegetarianer vill köpa produkter som härmar kött om de nu inte vill äta kött. Alltså, jag tycker kött är äckligt av en massa olika skäl, bla för att det är muskler från djur. Jag tycker det är en offantligt äcklig tanke. Kötthärmande produkter är inte gjorda av djurs muskler ocv därmed är de inte äckliga för mig. Precis som det räcker för mig att en köttätare säger "jag gillar inte lamm för det smakar kofta", oavsett hur dumt det låter.
Jag märker att jag avkrävs en konsekvens i min vegetarianism som jag aldrig skulle drömma om att avkräva en köttätare.
Till att börja med vill jag då säga såhär: jag tycker inte man måste vara konsekvent. Mat är inte bara kliniskt bränsle. Mat är även kultur och barndomsminnen och habitus. Det är mycket känslor kring mat. Och det är väl därför folk frågar, jag fattar ju det. Men det är just därför de kanske inte borde fråga utan vara lite finkänsliga.
Folk vill gärna påpeka för mig när jag säger att jag inte äter kött att jag MINSANN äter ägg och ibland fisk, som om jag inte visste det själv. Eftersom jag då inte är konsekvent så får jag inte kalla mig vegetarian och därmed är jag helt misskrediterad i frågan.
Jag skulle till exempel aldrig drömma om att säga till en köttätare att de måste gå med på att äta alla sorters djur. Det är många som inte äter häst, hund, katt och marsvin av olika skäl. Känslomässiga skäl är okej, till och med norm, för vilka sorters kött det är okej att inte äta. Det verkar även vara okej att tycka illa om vissa livsmedel och undvika dem, t ex spenat, ärtor, bryssellål och vad mer det nu är som vanligtvis ligger på den där hatlistan. Däremot är det inte helt ok att av just känslomässiga skäl inte äta kött alls eller att som mestadels vegetarian äta bara några få animaliska produkter.
Jag kan fåhöjda ögonbryn när jag köper sojamjölk eller vegansk ost eftersom jag ju INTE ÄR VEGAN?!
Det verkar som att det uppfattas som helt orimligt att utsätta sig för plågan att äta sojaprodukter om man inte är vegan.
Men jag ser inte på mat så.
Mat är mer än så för mig, än två svartvita kategorier av köttätare eller icke-köttätare.
Jag orkar liksom inte med att FÖRKLARA mig hela tiden, att lunch ofta blir frågesport kring mina etiska värderingar och världsbild.

Onsdag:

Stuff Moderaterna Didn't Do

För ett tag sedan rasade en liten kommentarsdiskussion i min feed som tog avstamp i en av de mest infantila åsikterna jag vet, nämligen den att det är töntigt att vara "mot" saker, varför är man inte "för" saker istället?
Totally Mogi Style gick en tjej loss angående demonstrationen mot rasism på lördag och framförde det här argumentet. Sedan ylade hon vidare om att det var typiskt vänstervridna att vara emot saker och tycka att demonstrationer fyller en funktion.
Att man "inte ska vara emot saker" är ju ett argument som det inte går att svara på eller resonera kring. Vad för sorts kamp föds ur att ENBART vara för saker?
Det hela påminde mig om sist jag stötte på det resonemanget. Det var i ett sällskap där en tjej sa att hon skulle ut och demonstrera på första maj.
"Jaha, mot vaddå?"undrade en annan i sällskapet, varpå hon framförde att man minsann inte bör demonstrera MOT saker hela tiden, man kan demonstrera FÖR dem! "Jaha, men vad ska du demonstrera FÖR då?" undrades det vidare. Det visste hon inte riktigt, men hon visste att man demonstrerade FÖR saker på första maj.
Det är väl delvis korrekt. Om man demonstrerar för bättre arbetsvillkor demonstrrar man ju även mot något.
Jag satt där som en fisk med öppen mun och undrade hur det i samma rum kunde finnas 8 stycken 80-talister som inte visste vad första maj innebar.
Tillslut kom så frågan rakt ut "Jaha, men varför går man och demonstrerar på första maj då?"
Jag påtalade då att det traditionellt är en vänsterns och arbetarrörelsens dag. Som svar på det fick jag ett rungande "Neeeeej!"
Men alltså, JO, det är det, det är en dag när fackföreningar och arbetarrörelsen historiskt samlats för att lyssna på talare, belysa aktuella politiska frågor och känna solidaritet. Det är en högtid för arbetarrörelsen.
"Neeej, det är ingen vänsterdag!" fick jag igen och lite sura blickar. Jaha, men det är väl inte MITT FEL att första maj har den historia den har, fick jag lust att säga.  Ni kan ju inte förneka det bara för att ni inte gillar det.
Jag kände för att fråga dem om de på allvar trodde att högern haft något med arbetarrörelsen att göra innan de senaste 6 åren då den försökt använda den som Kejsarens nya kläder för sin gamla politik, men höll käft.
Men det var lite på samma nivå som när folk försöker påtala att SD inte är rasister.
Nähä, men vet du något om SDs politiska historia då, vilka de vuxit ur och vilka organisationer de tagit medlemmar från?

Lille Kafka, han kommer inte att ha så roligt han

När jag var yngre brukade jag känna att jag inte skulle duga som mamma och därför inte borde ha några barn.
Jag associerade det med en massa saker: min personlighet, mina intressen, mina låga perioder. Det enda som borde ha varit relevant var väl mitt ointresse för barn, men never mind.
Sedan började jag känna att jag kanske inte skulle bli en katastrofmorsa trots allt, det skulle nog kunna gå bra om det blev nödvändigt.
Nu däremot, har jag omvärderat igen.
Det GÅR inte att vara en bra mamma när den gängse attityden blad folk är att mammor, de ska jävlar i de korsfästas offentligt och jaktsäsongen är året om.
Om man inte ammar, då ska man korsförhöras om detta i tid och otid. Ammar man, då ska man sköta det ENBART bakom stängda dörrar där ingen annan behöver störas.
Låter man bli att ge sitt barn ett totalt överflöd socker, då ska man får höra hur jävla dålig mamma man är som BERÖVAR barn detta. Klär man dem inte könssereotypt ska man får höra vilken dålig mamma man är som BERÖVAR dem att få välja det själv.
Beställer man ett glas vin när man ammar riskerar man bannor från restaurangpersonalen.
Råkar man göra sin egen barnmat ska man få höra att man stressar andra mammor genom att vara så duktig och att man minsann inte vet bäst vad barn behöver, burkarna är JÄTTENOGA avvägda med vitaminer!
Ja, för alla kidsen dog ju till höger och vänster av vitaminbrist innan just burkmaten?
Det går inte att inte vara en dålig mamma eller en dålig mammaförebild.
Är man en mamma som bloggar, då ska man få all möjlig skit som bloggande pappor inte får, även om man inte är en bloggare som titulerar sig Mammabloggare.
ALLT man gör är fel.
Lille Kafka, han kommer inte att ha så roligt när han väl blir påtänkt, för han kommer att ha en konstant asförbannad morsa.
Och JA, jag tänker ha henom fastspänd i sele i barnvagnen, sedan tänker jag ha henom i sele i koppel så jag vet var jag har henom, så gjorde min morsa och det blev inget fel på mig (!).
Inte ska hen få nåt godis eller läsk heller för tro fan om jag ska laga hål i tänderna på en jävla femåring hos tandläkaren. Hen kan äta frukt. Det gjorde jag. Inga hål förrän jag var 13, minsann!!
Det här med Barbie och Stardoll kan i glömma med en gång. Jag tänker inte träna mitt bar till att bli en duktig liten anorektisk konsument som spenderar stardollars hela eftermiddagarna medan de väntar på att Ken ska komma hem från jobbet.

Så, nu har ni lite att vara arga över, vad väntar ni på, shoot!