Advanced Style

Jo jag kollade på Fashion och den här mannen som har bloggen Advanced Style, med äldre stilsäkra kvinnor, var med. Det är ju lätt min favoritblogg när det kommer till streetstyle.
I programmet säger han "when you get to this age you just have to work with what you have got, when hour body is changing and getting old" och "they know what they like, they've had a lng time to find out and it's not about what's in, they just do it for themselves."
Och det låter vilsamt, skönt och roligt.
Varför kan man inte få känna ett lugn inför att jobba med det man har när man är 18-24-30-40? Varför måste man bli gammal och ha en osynlig kropp för att få bara låta den vara och klä sig efter vad den tycker om?
Jag vill klä mig så nu, som jag tycker om. Jag vill inte känna att det jag har inte duger för att jag är ung och borde kunna göra något åt allt jag inte gillar.
Jag är nöjd med min kropp just nu. Jag har en awesome gardrob full av kläder jag verkligen trivs i och tycker är vackra oavsett vad någon annan anser om dem. Jag behöver inte ha kläder på mig som andra tycker är smickrande eller slimming. Jag kan bara ha på mig vad jag vill och vila i att jag skiter i alla som inte fattar vad jag håller på med.
Lite som när jag var 16.
Tänk att man skulle behöva bli 30 innan man insåg att man hade rätt från början.

Jag satt med ögonbrynen upphissade till hårfästet hela förra veckan.

Förra veckan fick man typ lära sig att "feminist" inte är en ideologi utan ett personlighetsdrag. Det var helt surrealistiskt.
Dvs, om någon som har hetsigt temperament, uttrycker sig illa, gillar att vara sarkastisk eller något annat som snarare har att göra med personens personlighet än med ideologin, då kan man tydligen ändå sluta sig till att personen inte är feminist.
Det var spännande att följa!
Men rövhål kommer i alla storlekar och utseenden. Så även feminister. En del har hetsigt temeprament och är snara att förolämpa meningsmotståndare, precis som människor från andra politiska ideologier. Ja, det är illa när feminister använder härskartekniker som går ut på kön, I agree. Det finns inget vettigt i att inte kritisera människor inom den rörelse man verkar för hur de uttrycker sig eller när de gör något man tycker är kontraproduktivt. Samtidigt måste man inse att alla andra inte har exakt samma agenda som en själv eller samma uppfattning om hur man bäst hanterar en viss situation.
Det finns folk jag tycker verkar vara idioter socialt, i sitt samspel med andra människor, men vars politiska analys jag fortfarande delar.
Det är klart att man ibland kan få lust att peka finger åt någon som kallar sig feminist och sedan inte beter sig som en eller agerar som en.
Men det finns så många olika tillfällen när man inte kan vara den perfekta feministen och lyckas leva som man önskade var möjligt i precis alla aspekter av livet. Att se en struktur och kämpa mot den är inte nödvändigtvis samma sak som att lyckas leva som om strukturen inte existerade.
Vilket betyder att ibland kommer en feminist att tycka att en annan feminist beter sig som ett rövhål. Men det kommer att hända inom alla andra politiska rörelser också.
Jag vet inte varför man bör vänta sig att alla feminister ska lyckas vara den perfekta förebilden ifråga om pedagogik i alla diskussioner alltid, alltid välformulerad så att alla förstår och samtidigt ständigt styrka allt med en akademisk hänvisning de råkar ha behändigt till hands, alltid på ett lagomt humör så att ingen blir sårad och alltid med acceptans och förståelse för alla som inte håller med.
Jag tror inte jag träffat en enda politiskt engagerad människa inom någon rörelse  som lyckas med det alltid.

Snart Kite!

Whistleblowers är hyllade, men inte om de är kvinnor som blåser i visselpipan när de ser patriarkala strukturer.

Det är fascinerande, det här med patriarkatet, med kön och klass.
En kvinna i mediebranschen berättar om hur hon blivit illa behandlad av några äldre branschkollegor på en lunch. De har gjort anmärkningar på hennes utseende och klädsel och skrattat åt henne. De är alla män som är äldre än henne. De har gjort sig lustiga på hennes bekostnad på ett sätt som jag aldrig hört någon av de män jag känner som ofta träffar äldre manliga branschkollegor berättat om. Att de skulle ha fått sina kläder kommenterade med en touch av klassförakt och fått sitt utseende recenserat i förhållande till en snyggare man med finare bakgrund.
Men nu berättar hon om den här upplevelsen och hur obehagligt hon tyckte det var, särskilt för att det var kollegor inom samma bransch som trampade över gränsen för hur man behandlar andra kollegor.
 Jag respekterar den berättelsen och hennes känslor.
 Och oavsett vad man tycker borde man ju kunna sätta sig in i situationen, känslomässigt. Om man tycker snubbarna betedde sig heeelt okej så betyder det inte att man MÅSTE trampa på henne och ogiltigförklara hennes upplevelse.
En av de mest irriterande kommentarerna jag såg var ordagrant (och ja, den kom från en man):

"Roligt med feminister som vill hänga i miljö med rika män men samtidigt klagar på rika män. Byt miljö?"

Oooookej. Här hade vi en kommentar som dryper av så mycket olika äckliga saker.
För det första: om jag som kvinna har råd att gå ut och äta på dyra ställen där Rika Män™hänger, då kan och bör jag alltså vänta mig att bli behandlad illa av dem? Jag kan inte få lov att gå ut och spendera mina pengar på dyra ställen utan att vänta mig det av de män som har råd att göra detsamma?
För det andra: Är det garanterat att slippa bli behandlad illa av alla män som inte hänger på dyra ställen och ingår i gruppen Rika Män™? Och får gruppen Rika Män™bete sig som skit mot kvinnor överallt, även utanför de dyra miljöerna, sträcker sig privilegiet att förnedra så att säga ända till korvkiosken på Slussen? Kan fattiga män inte bete sig illa mot kvinnor?
Jag frågade om det inte var rimligare att de Rika Män™som inte klarade av normal vett & etikett lärde sig det och fick svaret "jo, men det kommer inte att hända".
Vilket leder mig till det tredje: Trevlig människosyn, sådär överlag! Så fort en man har pengar blir han sexist? Går den människosynen då igen men åt andra hållet också? Så fort en kvinna inte har pengar blir hon...?
Jag kämpar hela tiden som feminist mot de här typen av sjuka manssyn. Jag är feminist för att jag inte går med på att alla män är
1) "likadana"
2) konsekvent respektlösa mot kvinnor
3) tycker sexism är helt okej
Jag blir ledsen när folk påstår att man inte kan lita på några män, att man måste vara lite rädd för alla män och att alla män alltid kommer att tycka det är jul att skämta sexistiskt på min bekostnad och att jag kan vänta mig det. Jag är inte beredd att avskriva allt opassande, nedvärderande beteende från män med att "de är män". De kan ta ansvar för hur de beter sig, mot alla människor. 
Av någon anledning blir en massa män ofta sura för det, för att jag tror att de är människor som kan hållas ansvariga för hur de beter sig alldeles oavsett vilket kön de förolämpar. För att jag inte går med på att ni är genetiskt programmerade till att vara sexister så att ni har en ursäkt för att inte fundera över ert beteende?
Ni kan liksom inte både ha kakan och äta den.
Men så här blir det ju hela tiden. Om en kvinna berättar om en obehaglig situation hon hamnat i, där det är för mig tydligt att det är den patriarkala strukturen i sammanhanget som föranleder att män tar sig friheter de inte tagit sig mot en annan man, då haglar alltid kritiken in. Om man vill jobba i en mansdominerad bransch får man "ta sådant" är en vanlig klyscha. Män som känner sig förorättade eftersom det är män son anklagas är plötsligt en del av just gruppen män (vanligtvis sådana som brukar hävda att patriarkala strukturer inte existerar, att män som grupp inte finns utan bara individer!) och tycker det är manshat. Sedan har vi alla som är kompisar med de som betedde sig illa som måste avrätta den klagande kvinnans karaktär helt genom en massa "sanningar" om hur hon är som person.
Om man som kvinna öppnar käften och påtalar en upplevelse från en patriarkal struktur inom en bransch eller på en arbetsplats så kan man vänta sig att få skit för det.
Varsågod för utmärkt exempel på att det finns patriarkala strukturer som fortfarande frodas och mår bra!

I julklapp fick min sambo en diskmaskin.

Vilket ju är jävligt sweet. Nu har vi sedan dess kollat ut den modell, köpt den, hämtat den och börjat installera den. Idag var jag i en järnhandel och letade rätt på sista delan (förhoppningsvis!) för att få allt att funka. Under hela den här tiden har jag mött diverse skämt på temat. ALLA har frågat mig om jag inte är glad att jag slipper diska nu, när B står bredvid. En man frågade B varför han köpt en diskmaskin, när han har en tvåbent diskmaskin, höhö? And so on, i en evighet. Inte bara från män, ska sägas, men från många män över 35.
Jag vet inte varför alla förutsätter att jag är någon slags pushover som går med på att göra allt hushållsarbete hemma. Det är jag inte, kan jag meddela. Inte heller är B en total skit som förutsätter att det äe mitt jobb. Ibland bråkar vi om vem som diskar mest eller annat som rör hemmet och vem som lägger tid på vad. Även om vi spelar på samma planhalva vad gäller feminism och medvetenhet om strukurer så ser man inte alltid skogen för alla träden ibland. Därför bråkar vi om saker som att jag ibland uppfattar att min tid är värd mindre än hans. Att han helt oproblematiskt kan komma hem och sätta sig och spela tv-spel i en timme tills jag kommer hem och är dödens hungrig, medan jag hade spenderat den timmen med att göra tråkiga hushållsgrejer för att få det gjort. Jag säger inte att han gör fel. Men det blir problematiskt att han ibland blir irriterad när jag gör likadant: skiter i saker som behöver bli gjorda, inte tänker på att han är hungrig när han slutar senare än jag och surfar skor istället. Då bråkar vi om det och det är oftast rätt nyttigt. Jag tänker inte vara ett städande yrväder hemma för någon annans skull än min egen. Varför skulle jag?
Men jag är helt till leda trött på att människor omkring mig ständigt förutsätter att jag snällt inordnat mig i deras uppfattning om vad jag borde göra hemma.
Så nästa gång någon undrar varför jag föredrar "stängd verkstad", diskussioner med folk jag vet att jag får något vettigt ut av att diskutera med och ett smalt umgänge med folk jag inte behöver kallprata om skit med sö vet ni varför. För att jag inte vill umgås med folk jag tycker är idioter. De kan umgås med folk som inte tycker de är idioter.

The Joys Of Teen Sex?

Ok, så det här programmet "the joys of teen sex" som 5:an köpt in, det är intressant men jag finner det också lite problematiskt då och då.
Nyss var det en 18-årig tjej som var nervös för att ha sex första gången. Det konstateras att hon är nervös och rädd för hur ont det ska göra och allt blodet.
Förlåt, men "allt blodet"?? Jag trodde vi pratade om att knulla, inte slakta en gris? Har vi inte kommit så långt ändå att iaf sexrådgivare kan berätta att förlora "oskulden" inte är som att skära upp en bit hud med en kniv? Anledningen till att det gör ont är ju oftast inte att en bit hud sprängs sönder och blodet sprutar, det är ju för att man inte är tillräckligt våt, upphetsad och för att känslan är ovan, vilket resulterar i att folk spänner sig och voila: sex som gör ont! Sedan lär man sig allt det där och då löser det sig oftast. Kan inte någon även passa på att berätta att så HIMMELSKRIANDE ont gör det oftast inte med frivilligt sex bara för att det är första gången?
Det konstateras iaf att hon trots sin oro "är redo för sex". Varpå tjejen berättar att hon hört ett hemskt rykte om att om killen är väldigt stor rör hans penis vid din magsäck inifrån.
Förlåt, men jag skulle säga att någon som tror att slidan leder till magsäcken inte är redo för sex. Om du vet så lite om ditt eget könsorgan ska du nog vänta lite med att använda det, så kanske du inte har så mycket ångest för det!
Samma sak med den homosexuella killen som var jätterädd för att ha analsex och alla bara skulle övertala honom att ha det. Men WTF, han MÅSTE väl inte "lära sig gilla analsex" bara för att han är homosexuell?! Det programmet kändes helt hemskt, alla ba "det gör ont men du vänjer dig, kolla, här är litw glidmedel!" som om det var hans enda alternativ. Det kändes så ofräscht att alla försökte övertala honom om att ha sex han uppenbarligen inte ville ha istället för att prata om alternativen.
För övrigt tycker jag att det bästa råd man kan ge någon som är rädd för att ha sex är att inte ha det förrän det känns bra. Alltså jag vill inte predika avhållsamhet, men det är inte farligt att inte ha penetrerande sex. Fråga bara alla som väljer att inte ha det av andra skäl än avhållsamhet av moraliska skäl. Inte går det någon nöd på dem!

Om kött och vänner och samvaro

Jag har funderat lite på det där med vänner, inte minst efter Ribbings råd kring vegetarianer som gäster i veckan.

Ja, alltså att de kan ta med sig sin egen mat till en bjudning eller peta bort köttet ur maten och äta det som bjuds. Det var nämligen en vegetarian som kände sig förolämpad över att bli ombedd att ta med sig sin egen mat eftersom hen kände sig utpekat i sammanhanget. Och jag håller med, det blev hen ju.
Jag tycker att tar med sig sin egen mat som vegetarian, det gör man inom den nära familjen, inte på en bjudning.
Hur som helst så fick det mig att fundera kring mina vänner och hur jag umgås med dem och hur jag ser på premisserna för det. Umgänge med mina vänner är inget jag vill komplicera onödigt eller ha under former som jag behöva öva på. De är mina vänner, jag umgås med dem på premisserna att jag tycker om dem som människor. Vi har saker som är viktiga gemensamt och det gör att det vi inte har gemensamt inte måste vara ett hinder. Jag behöver inte att mina vänner tillhandahåller en perfekt kuliss för mig att lajva middagsbjudning till. Så jobbar jag med inredning, inte med folk.
Vidare är mat är inte "bara mat", annars skulle folk inte bjuda på just middag som ursäkt för den trevliga samvaron. Jag träffar ofta vänner utan att bjuda dem på middag, det finns andra umgängesformer om det här med mat nu är så jävla komplicerat. Ha coctailparties istället! Då kan man ha buffé med en massa matvanealternativ OCH tjusiga kläder.
Att bjuda på middag och inte se till att alla ens inbjudna gäster vars matvanor man vet om kan äta är otrevligt och arrogant. Det är ogästvänligt. Man torde ju rimligen veta vem man bjuder hem på middag? En måltid utan kött är inte en inkomplett middag, det handlar bara om fantasi och engagemang. Om du inte kan laga en festmiddag utan kött tycker jag du är en tråkig och okunnig kock. Jag bor med någon som utan problem skulle kunna servera en helt köttfri festmiddag i fem rätter som inte består av sallad och som för all del har gjort just detta en nyårsafton för 8 gäster. Inga problem! Folk som äter kött upplever jag ofta som väldigt upphängda kring just det, att det inte går att ha fest utan gåslever, hjort, hummer och så vidare. Det går utmärkt!
Jag vill gärna att folk som är middagsgäster hos mig ska känna sig välkomna i bemärkelsen att jag försöker se till att de kan äta och då i så stor utsträckning som möjligt samma sak som övriga gäster. 
Om det nu är samvaron med vännerna kring middagen som är huvudsaken med sammankomsten tycker jag att ansträngningen att visa att de är välkomna och sedda är en viktig markör från värdens sida. Jag serverar hellre mat alla kan äta från grunden, med olika tillbehör som man kan välja till eller bort.
En gång tog en gäst med sig kött hem till mig för att han visste att det inte skulle serveras och strimlade det över en rätt som inte ens på restaurang är en kötträtt. Tog jag illa upp? Ja, ganska. Det var som att säga att det var jobbigt att komma hem till mig och att min mat var oätlig. Alla kring bordet KUNDE vid tillfället äta maten. Köttätare KAN äta vegetarisk mat utan att tumma på sin moralkompass, att äta kött ses vanligen inte som ett stort moraliskt ställningstagande som är viktigt för personen. Jag vet få som basunerar ut att de måste få se till att något dött idag, att det är viktigt för dem. Det var inte som att vi alla beställde pizza och valde olika toppings. Det var inte som att beställa olika saker på restaurang. Den här personen blev hembjuden på middag och tog med sig kött att lägga på maten för att han redan visste att han inte skulle få kött här. Han kunde faktiskt bara ha tackat nej och vid annat tillfälle föreslagit en middag på stan. 
En vacker jävla dag sak jag skriva till Ribbing om DET!

2011 i parfym

Det här med års-listor är inte riktigt min grej egentligen, jag får aldrig till dem. Men i år tänkte jag göra en och den är säkert svintråkig för er, men här är den, 2011 i parfym!

 

I januari var det en hel del Eau Mega, eftersom jag fick den i julklapp av pappa. Jag gillar ganska lätta dofter när det är kallt. Dels för att jag tvättar en del av mina vinterkläder mer sällan än sommarkläderna och tycker om att ha flyktigare dofter som inte sätter sig så hårt i dem och dels för att jag upplever att t ex citrusdofter sitter kvar längre när det är kallt. Bergamottolja försvinner ju snabbt som en nysning när det är över 30-grader ute och de flesta citrusdofter bara dör på mig i hetta. I februari kom min leverans från Tokyo Milk och då var det Crushed & Distilled och Excess som gällde. Crushed & Distilled är en typisk "söndagsparfym" för mig. På söndagar när jag är lite sliten vill jag skrubba hela ansiktet med salt, sanera tänderna med munskölj, duscha och sedan ta på mig något lätt som luktar lite salt. Den här har tagit platsen efter mina gamla söndagstrotjänare, Salt Air och Gin & Tonic från Demeter. Excess skulle visa sig bli en kärlekshistoria som skulle fortsätta hela året, men mest från Mars och framåt. Den är inte så kryddig, det kådiga, sträva är tydligare. Den är precis tillräckligt intressant utan att vara helt överväldigande för vardagsbruk.

Sedan blev det April! Fick Hesperides från Fresh i födelsedagspresent av pappa (ja, han är min parfympimp varje gång han passerar en tax free affär eller ett Sephoras)och så länge det fortfarande var svalt nog för att de fina citrustonerna skulle stanna kvar på mig fick den hänga med. I Maj åkte jag till London med J, S och B för att se Suede 3 kvällar i rad på Brixton Academy. Då köpte jag Avignon på Libertys efter att ha trånat efter den ett bra tag. Jag hade länge letat efter en riktigt påträngande rökelsedoft och Avignon är för mig alla rökelsedofters moder. Jag tycker inte Messe de Minuit riktigt håller vad den lovar, Cinnabar var alldeles för påträngande och inte tillräckligt torr. Avignon luktar exakt som jag minns franska kyrkor på Atlantkusten. Gammalt torrt inrökt trä, inpyrd rökelse som nästan är lite frän, kall fuktig sten, ålder, katolskt. Den luktar heligt. Den fick inte vara en vardagsparfym, för jag är inte helt hundra på om det är hänsysnfullt att utsätta folk för den på tunnelbanan. Det ska väl dock sägas att jag har en rätt känslig näsa. Jag nyser hejdlöst av Mitsouko och klarar knappt av Angel. Men den har blivit årets festparfym, som ersättare för älskade älskade Tar, också från Comme des Garcons, som inte verkar gå att få tag på längre. I juni blev det varmt och då åkte min gamla sommarklenod fram: Mandragore från Annick Goutal. Den är kryddig och pepprig och mörk och precis vad jag älskar när det blir varmt. Den stannar länge på huden och utvecklas fint på mig när det är varmt.

Under Juli, Augusti och September fick Mandragore och Excess jobba dagskiftet i hettan medan jag och J låg i Tanto och läste Halfhead respektive The Pillars Of The Earth. Avignon fick ta nattskiftet och ta oss igenom nätter på Garage, Musikkafeet, Skansen, Tanto och Embargo. Jag har haft den där jätteflaskan Mandragore i lite över 5 år men det börjar bli dags att dra hem en ny från Ebay.

I Oktober åkte jag till London för att se Fields of the Nephilim och The Mission och plockade upp en flaska Tam Dao på Libertys. Avignon väckte under sommarmånaderna en längtan efter en lite lättare rökelsedoft med samma grundkaraktär som Avignon som jag kan ha till vardags. På min hud är Tam Dao exakt det. Den är inte lika frän som Avignon, lite tamare, men fortfarande väldigt  torr och stenig. Tycker de flesta av Etros parfymer är för tantiga och damiga för min smak (sorry alla fumelövers, har so far inte fastnat för någon av dem) trots att det finns en hype kring dem bland folk som gillar sandelträ/rökelseparfymer. Sedan blev det kallare igen och då åkte La Bateleur, en gammal julklapp från gissa vem, fram igen som parhäst med Tam Dao ändra fram till den 21 December. Då knallade jag genom tax freen på Köpenhamns flygplats, såg Korres hyllan och sögs dit som av en magnet. Jag älskar Korres och hade inte greppat att de gör parfym. Men det gör de och O EM GEE vilken kärlek vid första sniffen Amber, Saffron, Cardamom var! Den luktar juligt, men det kådiga, hartsiga är lite tydligare, kryddorna känns ganska svala men ändå juliga. En kryddparfym för kallt väder, was I dreaming? I wasn't och den har nu gått och blivit julparfymen i hyllan. Hur många år tror ni flaskan varar...?

Om jag ska ge ett nyårslöfte inför 2012 så blir det detta:

Lägga mina små monster paws på en flaska No 25 Indochine från Parfumerie Generale. Det kommer sannolikt att innebära ett överpris på Ebay eller ett besök på Les Senteurs i London eller ett besök i Paris. Jag har en känsla av att jag skulle föredra någon av de senare!

Den sorgligaste granen i år:

Fanns på Alvestas tågstation den 28/12.

Om du inte vill misstas för en date rapist föreslår jag att du slutar uttrycka dig som en.

Om man måste börja en text med att be om ursäkt för det man tänker säga i den är det väl rätt lätt att konstatera att vederbörande eventuellt borde ha hållit truten istället. Man är då farligt nära att avsluta nästa mening med "...men det får man väl inte säga i det här landet!!" Om man sedan så fort folk hunnit läsa den måste skriva en helt ny extra ursäktande text borde det vara ett kvitto på hur fel ute man var från början.
Vad kul att det är denne man som ska förklara för de som "inte varit ute i svängen" eller hållit på med "game och raggning" hur det funkar! Ni får ursäkta om jag skulle sky en bok om raggning med honom på omslaget som pesten.

Vi kan ju börja med den första texten. Varför gör den mig så pissed off? Inte är det för att skribenten lyckats pinpointa att det fortfarande är mindre dramatiskt för män än för kvinnor att ha haft många sexpartners i alla fall. Jag trodde att det var lite old news, men tydligen behöver uppfinnandet av hjulet konstateras om och om igen. Med det sagt menar jag inte att ingen kvinna någonsin resonerat eller betett sig så som texten beskriver. Det är nu en gång för alla så att det står alla inblandade fritt att ändra sig angående om de vill ha sex eller inte. En tjej som inte sagt "jag tänker inte ha sex med dig, bara så du vet" kan ha ändrat sig när ni väl kommit hem till sänghalmen. Och tvärtom, kan jag tyvärr upplysa om. Helt lagligen!
Det som gör mig tjurig är att texten befäster några jävligt trista fördomar om män och kvinnor.
För det första så kanske inte precis alla kvinnor är oroliga över sin slampstämpel exakt hela tiden. Det finns en massa kvinnor där ute som inte oroat ihjäl sig över sitt "rykte" när de valt att gå hem med någon de tycker är superhet första kvällen de träffar denne. How do I know? I freaking know a bunch of them! Om en snubbe dagen efter ett one night stand anklagar en för att vara slampig vet man att han är en idiot man aldrig behöver ringa igen. När man är så gammal att man börjar ragga på folk på krogen kanske man skulle lägga en del av högstadieattityderna bakom sig, även som tjej. Det är inte hela världen om en kille har en moralisk komass som säger att du är en slampa. Du kan bara skita i honom och aldrig ge honom tillfälle att oroa sig över din eventuella slampighet igen. Du behöver över huudtaget inte använda dina one night stands eventuella uppfattning om ditt "rykte" som måttstock för hur du behöver bete dig för att skydda detta "rykte".

Vidare kanske man kan anta att om en kvinna säger att hon inte tänker ha sex med mannen hon ändå kan tänka sig att följa med hem eller ta hem så kanske det är en fingervisning om att hon inte är fullt så extremt bekväm i situationen som den andra texten måste förtydliga. How do I know this? Cause I've freaking done it a bunch of times!
Jag har inget tre dejter innan sex-patos jag lever efter, men ibland vet man att man vill gå hem och ligga. Då kan man glatt göra det. Andra gånger vet man inte riktigt säkert. Ja, vissa gånger vill folk säkert testa hur personen reagerar på att man säger så till dem, kanske för att försöka bena ut vad för slags person det här är, om man nu precis träffat dem. Inte så konstigt kanske. Men jag har flertalet gånger sagt det för att jag ofta inte vill ligga med folk jag bara känt i 6 timmar ute på krogen, av flera olika anledningar.  Jag vill t ex inte ligga med någon för första gången och vara helt galet packad. Jag vill känna att den här personen verkligen förstår att ett nej helt orubbligt är ett NEJ i alla sexuella situationer, att jag tror att den här personen är någon som greppat det. Jag kanske inte känner personen tillräckligt för att ha lust att ha sex med dem än. Med vissa vet man med en gång, med andra inte. Jag vill även påtala att det inte handlar om att alla kvinnor behöver ha "djupa känslor" för att vilja ha sex. Jag vill ha gjort bedömningen om jag kan lita på personen ifråga. Litar jag på att denne respekterar mina ja och nej? Litar jag på att denne använder kondom när vi kommer överens om det? Litar jag på att denne inte är Patrick Bateman?
Det är inte slutshaming det handlar om, det är att försöka undvika rapeshaming i efterhand när det står klart att man borde ha kunnat "vänta sig" att "titta på min nya 3D-tv" egentligen betydde sex.
Att säga "om du säger si kommer du aldrig att få ligga, men om du bara säger så här så kommer hon garanterat att ligga med dig samma kväll fast hon först sagt nej", det är ju inte bara att visa upp en helt vrickad syn på respekt för en sexpartner och deras tydligt satta gränser, det är ju även att porträttera alla män man tilltalar som aktörer i texten som totala svin.
Allt de ALLTID vill är att ligga och de vill ALLTID det. Ingen man har NÅGONSIN tyckt att det var okej att inte ligga med en tjej första kvällen han träffat henne, it's unheard of! Dessutom vill män ALLTID, har ni hört det? Om en man inte vill kan en kvinna alltså dra slutsatsen att han är impotent eller hon ful, för män vill alltid alltid alltid ALLTID ligga.

Den första exempelsnubben som säger "nej du är skyldig mig sex efter alla drinkar och allt hångel" är ju i alla fall helt tydlig med hur han ser på situationen. Den andra exemeplsnubben som enligt Dennis sköter sina kort rätt när han säger "nej sex ska vi inte ha" för att få tjejen att lättare ta steget hem till honom är ju ett större svin, om än i det fördolda. Det han säger är ju att om man hånglat en hel kväll man man inte INTE VILJA ha sex, men man kan vara omedveten om att man vill ha sex och då behöva luras in i en situation där man lätt kan välja att ha det.
Men alltså, jag har aldrig hört någon beskriva ett date raping-scenario tydligare! Hon är "inte medveten" om att hon trots att hon säger att hon inte vill ha sex ändå faktiskt vill det. Hennes nej är ett ja. Hon har bara inte insett det än, men det har han.
Way to go att skapa kassa stereotyper som gör det svårare för folk att ha sex utan en triljon udda strategier.
Problemet är att många killar som håller på med raggning inte verkar greppa att tjejer faktiskt vill ligga. De vill ligga lika mycket som killar. Problemet är ofta precis den kultur som Dennis text verkar inom och reproducerar. Texter som den här som porträtterar killar som ständigt jättekåta är ju precis det som odlar kulturen att går du hem med någon får du "skylla dig själv" eftersom man borde ha kunnat vänta sig att han skulle vilja ha sex även om ni kommit överens om att inte ha det.

Om ni tycker tjejer har svårt att fatta att de vill ligga så har jag ett bättre tips.
Here it goes: Låt henne inte få ligga. Tacka för kvällen utanför krogen och ring dagen efter. Eller ta hem henne och ligg inte. Folk har rätt att ändra sig angående vad för sexuell aktivitet de vill engagera sig i ändra fram till ögonblicket det ska hända, man som kvinna!
Vill hon ligga med dig kommer du att få veta det och kan hon inte förmedla det så att du fattar är det dags att hon börjar skylla sig själv för att hon inte får ligga och lära sig vara tydlig. Tex genom att fatta att det hon säger faktiskt gäller. Man kan inte rådissa en kille en hel kväll och sedan ta honom i slipsen halv tre och säga "ska vi gå nu?" Så sluta ställa upp på den behandlingen då! Hand i hand med det måste ju också killar våga acceptera tjejers tydlighet. Om du är rätt säker på att hon gillar killar men ger dig noll respons kan du ju sluta ragga, för hade hon velat ha dig hade hon gett respons. Det är dags att tjejer som inte kan vara tydliga börjar få skylla sig själv om de inte får ligga och ta lite ansvar för att göra sitt bästa för att vara tydliga med vad de vill. Att gå runt och anta att alla killar JÄMT vill ligga och kommer att kläcka ur sig en massa skitsnack de inte menar och direkt ljuga om sina intentioner är inte något som gör tjejer trygga i att gå hem med nya bekantskaper, det är precis DET som är en effektiv grogrund för alla sjuka spel som gör att folk kan skriva böcker som The Game som typ går ut på "klä dig färgglatt!!".

PS. Ett annat skäl att i framtiden stoppa allt den här snubben säger på stället det hör hemma, dvs i papperskorgen, är att han inte skulle tycka det vore OK om hans framtida son ville vara Lucia. Då skulle han ta ett "man to man-snack" med honom och säg att han ska bli kung bland tjejerna genom att vara tomte, inte Lucia! Wow, vilken modern och härlig syn på små barn! Kung bland tjejerna, minsann. Inget utrymme för en homosexuell son eller att framtida tjejer kanske skiter i om killar vill vara Lucia, här är det in med kidsen i den riktigt trånga smala könsrollsfållan som gäller!

Right, ska vi ta tag i det där jävla "tjejsamla" då?

Men Språkrådet, vad trött jag blir.
Jag kan knappt med ord beskriva hur trött jag är på att "tjej-" fortfarande sätts framför saker för att illustrera att det görs lite sämre än om men vanlig människa skulle göra det. En man alltså. Ja, för att tjejsamla är ju om man läser språkrådets definition att vara lite sämre på att samla på saker och att nöja sig med det.
Precis som att en inte ska spela (fotboll, ishockey, whatever) som en kärring eller köra bil som en kärring, för då är man dålig på det, så kan man nu konstatera att om man samlar "som en tjej" så är man lite sämre på det. Om man vill vara bra på något är själva definitionen att inte göra det som en kärring.
För att liksom rättfärdiga den totala slentriansexismen i ordet försvarar man sig från språkrådets sida genom att säga att man tidigare haft med "tjejkött" (vilket jag först uppfattade som "snygg kille") men att de inte är ansvariga för ordet "tjejkast" eftersom det är så gammalt. Ojdå, så bra att det finns sexistiska uttryck som är gamla, då slipper vi ansvara för att vi fortsätter trenden!
Alltså jag orkar inte, ni ser inte hur ni själva skjuter er i foten när ni hjälper tilla tt cementera normer för att tjejer äter visst sorts kött (vilket jag är säker på skulle kunna kallas att välja "kärringkött" när män gjorde det).
Jag har teoretiskt inget emot ordet "tjejlyssna" eftersom jag inte uppfattar något nedvärderande i ordet, men jag fattar inte behovet av att definera att lyssna på samma låt om och om igen som något tjejer gör mer än killar och att det därmed är något tjejigt att göra. Dessutom kan jag tycka att ordet blir lite tainted av att nästan alla andra ord med tjej- i förledet betyder att man är sämre än en kille på det. Tjejlyssna gör mig helt enkelt misstänksam.
Att "fastslå betydelsen" av det är helt jävla onödigt av språkrådet eftersom det knappt använts innan språkrådet tog upp det! Tanten i intervjun försöker dessutom påskina att hon på något sätt "vet" att killar och tjejer gör det här olika och att de inte värderar det, bara noterar det. Då undrar jag spontant när hon sist träffade en tonårstjej, till exempel. För jag vet få som kan samla på saker med sådan geist som tonårstjejer. Jag vet folk som hade Spice Girls-everything i sina tonårsrum. Inte bara väckarklockan och och posters, utan dessutom alla skivor, singlar, böcker i massor utan dessutom japanpressarna av skivorna och böcker på språk de inte ens förstod. För paradoxalt nog är det väl ingen som skulle hävda att tjejer är dåliga på fandom och hur man då kan hävda att tjejer är kassa på att samla, det övergår i alla fall mitt förstånd.

Sån jävla tur man hade!

Gick och vann Bare Minerals-tävlingen hos Bjooti!

Jag är en nostalgisk gammal synthare, ge mig lite rostig vittrande DDR-betong över gungande glasbryggor och gallrior any day

Den här hösten har vågorna gått skyhöga i debatten om Slussens framtid. Kreti och pleti tycker något och den mest gångbara åsikten är att de som tycker annorlunda än en själv är idioter.
Tex så är det så att om man inte vill att slussen ska rivas så är man världsfrånvänd idiotisk kulturelit som inte begriper ett skit om vad som är hållbart i innerstaden. Man begriper inte heller att slussen DE FACTO är äcklig. Den är det! Tyst, du hör väl själv att den är äcklig bara av att höra vad som finns där.
Jag förstår ju varför folk vill riva den. Den vittrar sönder. Den passar inte så fint ihop med allt annat som har hänt med södermalm de senaste tio åren. Den genererar inga pengar.

Men om man stoppar alla logiska argument åt ena eller andra håller så kvarstår för mig: jag tycker Slussen är vacker. Jag gillar Slussen. Det är ett av mina favoritställen i Stockholm. Jag gillar funkislösningarna och vinklarna, formerna. De oväntade fönstren och lokalerna. Bara adressen Järngraven 3 ger mig gåshud, så vackert tycker jag den är.
Jag tycker om ställen där man kan se många lager av tid som samsas ovanpå varandra. Det finns inte så många sådana ställen i Stockholm.
Sedan jag flyttade hit 1999 har jag hängt kring Slussen nattetid som dagtid. Jag har varit kär i alla de sunkiga vittrande delarna med rostränder sedan dess. Inte bara för att jag hittat på så mycket skit kring Slussen, gått på klubbar, sprungit i gångarna under den om nätterna eller suttit nere på kanten vid Graven med hämtkaffe och bok, utan för att jag gillar sådana miljöer. Jag letade reda på dem i Malmö också innan jag flyttade. Frihamnen bakom Centralen med sina skrotupplag, övergivna muddringsverk och pråmar, tomma fabriker. Området kring Kockumskranen, torrdockan innan den blev igenfylld. Jag älskar övergivna urbana miljöer som liksom lämnats åt sig själva, att falla in i sig själva och vad väder och vind gör med matrial som rå betong och järn och tegel.
Jag gillar miljöer som känns som att stå inuti en Einstürzende Neubauten-låt. 
Jag är bara en nostalgisk gammal synthare som gillar urban exploring och mina åsikter är helt ointressanta i debatten om ifall Slussen borde rivas eller bevaras.
Men jag ville ha sagt fort the record att jag tycker att Slussen är fruktansvärt vacker.

Jag hatar att "tänka positivt"

En bloggare jag läser har fått ett canceresked och i samband med det valt att skriva öppet om det på bloggen.
I och med att hon skrivit om sitt cancerbesked har det dykt upp en diger mängd foliehattar i hennes kommentarsfält och de provocerar mig så outsägligt.
Det är någonting som gör att folk känner ett behov av att missionera till sjuka människor.
Någon säger åt henne att bara äta raw food. Någon säger till henne att inte äta vete och gluten för det försvagar immunförsvaret. Andra säger att hon ska gå med en penna på tvären i munnen så att kroppen tror att hon ler (?!?!).
Sedan har vi, förutom det lilla axplocket av crazy ovan, alla som säger att hon MÅSTE TÄNKA POSITIVT. Hon måste måste måste tänka positivt för allt handlar om inställning. Den och dens morbror fick minsann cancer och skulle dö men klarade sig eftersom han hade en så bra inställning och kämparglöd! Det var det som gjorde att han inte dog och BEAT CANCER, denna inställning.
Förlåt mig, men kan ni gå och sälja er bullshit någon annan stans?
Jag brukar försöka hålla ett öppet sinne vad gäller andras tro på övernaturligheter. Det skadar inte mig om folk i stillhet tror på troll eller jesus eller om de tror att det hjälper dem på traven genom svårigheter att be till dessa. Gift er i kyrkan all you want, men håll gärna ert hokuspokus för er själva, så håller jag mitt privat. Häx away så länge det bara gäller dig själv.
Att tränga sig på människor som är sjuka, som inte bett om dina hokuspokus-råd, är däremot djupt obehagligt. Tänk om alla som har lust att kläcka ur sig något hjälpsamt råd till någon sjuk bara höll käften istället och funderade på följande:
Varför behöver jag desperat få säga det här? Är det här verkligen det den här människan behöver höra i sin sjukdom? Varför vågar jag inte vara stöttande på den sjuka personens villkor, varför måste jag få vara stöttande på mina egna friska villkor?
Det verkar vara svårt att se någon annans sjukdom och sorg och bara erbjuda dem den hjälp de vill ha, istället måste man desperat få pracka på dem den hjälp man själv är mest bekväm med att ge. Det provocerar mig så oerhört.
Jag har en alldeles egen pet peeve med det här jävla mantrat "tänk positivt!"
Min mamma var sjuk i mer än tio år, från att jag var 12. Jag har sedan jag var 12 varit rädd för att hon skulle dö. Jag har alltid varit övertygad om att hon skulle dö ifrån mig i förtid. De gånger jag som barn vädrade min sorg och oro inför vuxna fick jag alltid samma svar: du måste tänka positivt och vara positiv för din mammas skull. Min mamma fick också höra det till leda, att hon var tvungen att vara positiv hela tiden. Jag vet att hon provocerades oerhört av att hela tiden bli tvingad att upprätthålla en fasad av att vara så himla stark och positiv i sin sjukdom.
Min mamma var inte glad och positiv. Hon blev arg, ledsen och deprimerad av sin sjukdom. Och rädd, gissar jag.
Jag fick under hela hennes sjukdomstid intrycket att alla vuxna omkring mig behövde att jag och min mamma skulle vara glada och positiva mer för andras än vår egen skull. Jag var rädd och ledsen och jag behövde få ventilera det och bli tagen på allvar, inte bortviftad.
Hon sa så många gånger att hon inte orkade träffa folk för att det kändes som att hon var tvungen att vara glad hela tiden och att hon inte orkade det. Jag fattar fortfarande inte varför hon hade varit tvungen att ständigt vara glad när hon träffade sina nära vänner. Jag tror att hon hela tiden bävade för att få bekräftelse på att ingen orkar med någon som är rädd, ledsen och deprimerad och behöver få prata om just det.
Att klara av att vara stark i en jobbig situation kommer inte av något magiskt hokuspokus eller pennor på tvären i munnen. Det kommer av att man får den typ av stöd man behöver av människor runt omkring sig. Att det finns folk som faktiskt vågar erbjuda ett stöd där de själva inte står i centrum med beskäftiga oombedda råd. Som vågar se när man är livrädd och vågar höra vad man är rädd för så att man slipper känna sig som om man hela tiden sitter i en bubbla ingen vill bryta igenom. Kom inte hit med din äckliga sorg och rädsla och tvinga oss att se att människor lider och dör, TÄNK POSITIVT! Om någon hade sagt åt mig att ha en penna på tvären i munnen hade jag sannolikt slagit dem.
Ibland är det som gör en starkast att få lov att bli sedd trots att man är obekväm. Ibland är det okej att vara svag när saker är jobbiga. Det är okej att ibland misslyckas med att orka ge det alla andra avkräver en för att de ska vilja umgås med en och ändå få känna att folk inte överger en.
När folk skriver att deras morbrors kompis överlevde cancer för att han hade så bra "inställning" är det också ett sådant jävla hån. Vaddå, så min mamma var inte bra på att överleva? Hon var trots god läkarvård för dålig på att tro att hon skulle bli frisk och därför dog hon, för att hon inte enligt någon jävla självhjälpskultur kunde tänka bort sitt reumatiska Sjögerens Syndrom, tänka bort vätskan i ledkapslarna, tänka bort vattnet i hjärtat och lungorna och njursvikten och det låga blodtrycket och multiorgansvikten?
När folk säger sådant, att allt handlar om inställning, hånar de mig och min sorg något så oerhört. Min mamma fick mycket god vård, men det gick inte att göra mer än vad som gjordes. Allt som provades var för hennes bästa och hon kämpade hårt men i slutändan räckte det inte hela vägen för att det var fysiskt omöjligt att bota alla de problem som uppstod i hennes kropp och påverkade varandra.
Eller det kanske bara är cancer som är en så mystisk sjukdom att det är legio att kläcka ur sig en massa dumt skit om hur man kan bota den med hokuspokus?
Varsågod för info: det kan man inte.