Is this feminist? Well, it's PROBLEMATIC.

Så, på förekommen anledning, dvs frågan "är bara enskilda män men inte enskilda kvinnor ansvariga för upprätthållandet av könsmaktsordningen?"
Och mitt spontana svar på den frågan är ju "Nej, det är de inte".
Men jag tycker de är ansvariga på olika sätt och för olika saker.
Feministiska män som väljer att koncentrera sig på att berätta för kvinnor hur de bör bete sig för att bete sig feministiskt, istället för att fundera på hur man som man och feminist bör bete sig för att vara feministisk, är ett problem för mig.
Om du är man och tillskriver dig själv insikt om vad feminism är skulle jag vilja säga att en viktig del av det handlar om självinsikt. Jag förstår att det här är sjukt jobbigt. Men en gör mycket självrannsakan som feministisk kvinna, kan jag meddela. Det är svårt att bara vara "en stark kvinna" och strunta i alla ideal. Som feministiskt kvinna borde man ju kunna det bara för att man vill det, right? Det blir ofta en diskrepans mellan allt man skulle vilja klara och vad man faktiskt orkar med av allt man ska klara av att stå emot. Rätt vad det är står man där en dag med nån jävla Nutrilettpaket i handen mitt i bikinisäsongen och undrar vad fan man håller på med. Ibland är det svårt att komma ihåg att inte behandla sin kropp som om man hatar den. MEN.
Det jag inte vill är att män som tycker de är pålästa feminister, men som ändå inte har en sekunds erfarenhet av vad det innebär att faktiskt VARA kvinna, att ständigt vara denna kvinnokropp och behöva förhålla sig till konsekvenserna av den hela tiden, kommer och berättar för mig vad jag gör för fel som gör alla kvinnor en stor otjänst. Jag vill inte att män, feminister eller ej, ska berätta för mig vad jag får göra med min kropp, vare sig det är att raka eller inte raka, göra abort eller låta bli. Kvinnokroppen är minerad mark. Det är fan dags för män att släppa taget om den.
Om man inte ser problemet med att som man och feminist berätta för kvinnor hur de bör prata med varandra eller vad de bör och inte bör göra med sina kroppar, då är man självaste definitionen av en nyttig del av en patriarkal struktur. Här klampar man in och visar alla de här hönsen var skåpet ska stå, för till och med random man vet bättre än kvinnor, vilka kvinnor som helst, vad som är bra för dem. Jag tycker det är extremt problematiskt. Och inte ens PROBLEMATIC, utan på riktigt, sjukt problematiskt.
Samhället svämmar över av bilder på kvinnokroppar. Ofta monotont ideala, ofta redigerade, ofta formade efter mallen "killarna vill ha henne, tjejerna vill va henne".
I dare say att noll procent av reklambilderna som visar kvinnokropparna är självporträtt som kvinnorna på bilden haft kreativ kontroll över. Så är det med reklam, men framför allt är det så med de bilder av kvinnors kroppar som presenteras på jättetavlor och i tidningsannonser. Och det är väl fine, att vara modell är ett jobb som många andra: man gör sin del, får betalt, sedan tar någon annan vid.
Självklart kan man fråga sig om inte alla dessa kvinnor bara producerar
bilder som är till för att vara ögongodis för män, att de inte tycker de är snygga om de inte uppfyller ett ideal de uppfattar som
tillfredställande. OK. Men om så är fallet, måste alla kvinnor som vill
kalla sig feminister alltid aktivt gå på tvärs mot allt, jämt, för att vara
trovärdiga? Aldrig får de råka göra något som skulle kunna uppfattas som
normativt, för då minsann är de dåliga feminister eftersom de faller
för frestelsen att visa en sida av sig själv de tycker är fördelaktig? Jag tycker inte man måste klara av det, även om man har ambitionen. Det privata är politiskt, men aldrig är något privat så politiskt som kvinnokroppen.
I ljuset av det kan jag inte se kvinnors egna porträttbilder som den största boven i dramat "Objektifieringen av Kvinnan och Upprätthållandet därav".
Vidare ackompanjeras alla dessa icke-privata bilder ständigt av en manisk kör av tidningar som skanderar att vi hela tiden måste göra saker för att vara snygga, samt att vi aldrig riktigt är snygga nog.
Det är inte bara det att det ska bantas, det ska så jävla mycket annat också.
Om man är trött på gropiga lår och skinkor, hatar sina celluliter, vill bli av med håret på benen eller i armhålorna eller i ansiktet, om man vill ha acceptabelt långa ögonfransar och platt mage, hell, INÅTBUKTANDE mage, då finns det hjälp att få. Det är bara att betala för Klick!-bilagan så blir tipsen dina, eller köpa den där maskinen från TVShop, eller de där bantningspillren från Gymgrossisten. Annars kan du sluta som kvinnorna i det där reportaget om kändisarnas värsta strandkroppar, ve och fasa.
Så att kvinnor trots allt detta säger till varandra att de har fina klänningar, att de är snygga i håret eller att de tycker de är snygga mer generellt, jag har även svårt att se det som en stor feministisk synd. Nej, det kanske inte ÄR nödvändigt att skriva "nu har snygga M skrivit en bra krönika!", men är det verkligen det värsta en kvinna kan göra mot en annan kvinna?
Annars brukar det ju heta att kvinnor, de är minsann så ogina och ger små tjuvnyp mest hela tiden för att få känna sig snyggast. De är aldrig snälla mot varandra utan konkurerar jämt. Inte kan de leka tre heller och de håller sig med tjocka kompisar för att själv se snyggare ut. Det går så mycket myter om hur taskiga tjejer är mot varandra att folk tror att tjejer är falska när de säger något snällt.
Nu ska jag utgå från lite empirisk erfarenhet, eftersom männen gör det till 100% i sina inlägg. Mina kompisar som är kvinnor ger mig ofta komplimanger för saker relaterade till mitt utseende. Oftast min hårfärg eller mina klädesplagg. Jag ger ofta dem komplimanger jag också. Men ganska sällan kommenterar vi varandras kroppar. Vi säger inte att någon blivit "smal och fin" eller har extra stora bröst idag. Vi kommenterar ett fint nagellack, men inte att händerna det sitter på är exceptionellt snygga eller fula. Vi pratar sällan om ickenärvarande tjejkompisars kroppar och om de blivit smala, tjocka eller fula. Vi pratar dessutom om fantastiskt mycket mer än min fina hårfärg eller J's nya fräsiga Irregular Choice-pumps. Så varför ger vi varandra komplimanger? För att vi tycker om varandra. För att vi vill inleda en konversation. För att vi vill visa att vi ser varandra. För att vi vill göra varandra glada genom att visa detta. Vi ger inte varandra komplimanger enbart för utseenden, om ni trodde det. Vi ger komplimanger för bra boktips, för god mat, för bra idéer, för väl skrivna blogginlägg, för att någon klarat av något stort, gjort något bra på jobbet, för att någon är en bra kompis eller väldigt rolig. 
Om ni vill sätta dit någon för att kvinnan blir reducerad till kropp, för att alla medier riktade till målgruppen kvinnor är, kan ni i min mening börja någon annanstans än med att göra narr av kvinnor som är så nöjda med sitt utseende att de lägger upp självporträtt på sociala medier. Att vara nöjd med sin kropp som kvinna idag är tamejfan ingen liten bedrift.
T ex kan ni gå direkt till någon av de stora källorna som reproducerar destruktiva förhållningssätt till kroppen och visa lite aktivistanda som så många feminister innan er, istället för att skälla på tjejer. Maila och ring tidningsredaktioner, reklambyråer och de företag som beställer ytterst tveksam reklam och fråga vad fan de håller på med. Varför har H&M så sjukt nakna, extremt retuschade jul-och bikini-kampanjer? Varför har så många företag helt skeva skyltdockor? Varför måste kvällstidningarna ge så jävla mycket bantningstips eller göra narr av kändiskvinnors kroppar jämt? Fråga recensenter varför de så ofta skriver något om hur de kvinnliga artisten såg ut på konserten, men inte gubbrockaren.
Fråga dem varför de måste göra så här mot kvinnor hela tiden och om de inte ser sin roll i problemet istället för att ifrågasätta om det verkligen är feministiskt att som kvinna lägga upp bilder på sig själv man är nöjd med på internet. Ställ er på kvinnornas sida i de frågor som gäller kvinnor i den feministiska kampen istället.
Kvinnor har verkligen viktigare saker att koncentrera sig på och kämpa för än att leva upp till bilden av vad en god feminist är.

It's a mans world. No really, it really is.

Igår var en väldigt illustrerande dag för dubbelheten det innebär att vara kvinna i dagens samhälle, anno 2012.
Först kom den här bloggtexten min väg. Den går i princip går ut på att kvinnor som lägger upp egobilder på sig själva är förkastliga. Kvinnor ska inte göda problemet med att kvinnor jämt ses som kroppar genom att lägga upp egentagna bilder av sig själva som de tycker är fina. Och gör de det hatar de sig själva. Och är typ värda att håna. De är problematiska och borde veta bättre. Dessutom ger tjejer varandra hela tiden komplimanger för utseende, typ kläder och hår. Det är inte bra.
Och se, om en man skulle göra någon av dessa saker skulle man riktigt se hur löjligt det är! Om skribenten säger till sina killvänner att de är snygga och ser fina ut ryggar de tillbaka och tror han är ett freak. (Alltså, jag vet inte, jag känner inte igen det här från min bekantskapskrets. Mina killpolare kan ge varandra komplimanger. De säger att den andra har snygg skjorta eller är snygg i håret eller whatever. )
Om skribenten posar sexigt tror folk han är ironisk för det tror folk alltid om killar som gör det. Ja, om vi då bortser från att skribenten måste posera helt överdrivet och tagga bilderna "tjejinstagram" för att någon ska fatta att det är just det han driver med och reagera. Vilket ju inte gör det till särskilt lyckad satir/ironi/what ever you might call it och smakar rätt illa i ljuset av hela "tjejsamla"-debatten. Hitta något tjejer gör på ett annorlunda sätt än killar, bestämma att det är dåligt och sedan ge de ordet "tjej" som förled, för att riktigt visa att det är en sämre variant av något killar gör? Fräscht. Verkligen feministiskt.
Han frågar sig VARFÖR tjejer vill göra detta? Visa snygga bilder på sig själv alltså? VARFÖR for the love of god vill de vara kropp?
Well, varför tror du själv, off the top of your head?
Bekräftelse. Vår patriarkala samhällsstruktur belönar kvinnor som månar sitt utseende och som visar upp sig när allt är piffat. Men, man får inte gå för långt. Man får inte piffa för mycket eller visa för mycket eller skryta, för då blir man istället straffad av samma patriarkala struktur. Om man inte gör något alls, då hånar folk ens orakade, ogymmade, bleka kropp, inte bara på facebook utan på precis alla veckotidningsomslag. Kvinnor som inte "tar hand om sig" är ofräscha och dåliga kvinnor. Om man gör för mycket, då blir man recenserad på äckliga sidor som The Dirty och på, (surprise) alla veckotidningsomslag. Då får man höra hur vidrigt överdriven man är och hur detta utseende säkert säger något om ens tvivelaktiga karaktär.
Det är inte tjejers spridande av bilder på sitt nya läppstift med plutmun till eller nya skor i slutet av bara ben på Instagram som är problemet.
Vidare, ska tjejer inte få lov att ta bilder på sig själva där de tycker de är snygga och visa upp? Jag har vänner på facebook som är män som uppenbart valt att ha med vissa bilder i sina album eller som presentationsbilder för att de tycker de ser fördelaktiga ut på just de bilderna. Säg inte att män inte står och posar i Instagramkameran för att få till ett snyggt självporträtt.
Om jag fick en spänn varje gång någon random kille fått en uppenbarelse, tänkt en feministisk tanke och sedan försökt få gehör för den som om han var den viktigaste personen att lyssna på i frågan hade jag varit så jävla rik nu. Att göra alla de här reflektionerna, till och med konstatera sin priviligerade situation som man i frågan, och inte se hur problematiskt det är att skriva den här texten är anmärkningsvärt. Det blir lätt fel, skriver han. Ja, och det blir det här. Det blir så jävla fel.
Att skribenten sedan dessutom inte själv ser hur han gör samma sak som tjejerna han kritiserar när han driver med dem och bloggar om dem: han försöker få cred och uppmärksamhet för något det är accepterat för män att söka bekräftelse för: att vara smart och skriva Djupa Texter om Viktiga Saker. Och provocera lite! Det är ungefär som att han stör sig på de snygga tjejerna i klassen som har lite för mycket smink och för kort kjol för att de inte lever upp till hans bild av hur en smart, medveten, god kvinna bör bete sig och se ut, samtidigt som han sitter längst bak i klassrummet och kastar suddgummin på dem för att de ska kolla på honom och höra vad han har att säga.

Bara lite senare ramlade den här andra bloggtexten in i min twitterfeed. Den går ut på att författaren på tunnelbanan lägger märke till kvinnan mitt emots bröst och hur fina de är, tar en bild och twittrar ut fråga om en kan säga det till någon en inte känner? Enter läsarstorm, naturligtvis.
Så då inser bröstfotografen att han måste göra en pudel och erkänna att det var ett övertramp, men gör det ganska motvilligt. Han förstår inte heller VARFÖR man inte kan säga till någon att hon har fina bröst, när man kan säga att någon har fin frisyr eller fina kläder!? Varför är just bröst sexualiserade, av alla kroppsdelar! Det är ju helt bakvänt? Hallå, "Bröst är varken mer eller mindre speciella eller sexiga än den där skrynkliga huden på armbågarna" säger han. Ja, det kan man ju tycka. Men faktum är att hela den här situationen uppstod av att han satte sig ner och lade märke till en kvinnas bröst. Inte hennes frisyr, outfit, fina ögon, eller den skrynkliga huden på hennes armbåge, utan hennes bröst. Varför lade han märke till dem? Jo för att de såg bra ut och "kravet för att bröst ska ”se bra ut” i mina ögon pretty much är att de är bröst."Alla bröst ser alltså bra ut i bloggarens ögon just för att de är bröst. Därför lade han märke till dem och inte den skrynkliga huden på armbågen eller vilken annan del som helst av kroppen som kan vara sexuell när man har sex.
Och sedan tog han sig rätten att smygfotografera kvinna och twittrade bilden.

Båda de här texterna har en sak gemensamt: de är skrivna av män som tycker de har all rätt i världen att diktera för kvinnor hur de ska förhålla sig till sitt utseende. Hur de bör porträttera sig själv, hur de ska prata med varandra, vad de får tycka om. Att deras kroppar ska vara tillgängliga för män att njuta av och kommentera och recensera utan att de får bli upprörda. Att de ska dölja kroppen när män inte tycker det passar att visa den. Att de ska ta ansvar för alla andra kvinnor och hur deras handlingar påverkar dem innan de gör något. Att män ska få bestämma allt detta över kvinnor för annars mår inte män bra. 
Varför måste kvinnor ständigt ta ansvar för alla andra kvinnors väl och ve, i så små saker som sina privata foton på en social plattform eller hur de pratar med andra kvinnor, när män ständigt inte vill "bära oket av 2000 år av förtryck" på sina axlar eller ta någon form av kollektivt ansvar för hur gruppen män generellt beter sig mot gruppen kvinnor, utan bara är unika små snöflingor som är helt frikopplade från allt?
Kom tillbaka med en analys av den strukturen, så har vi nog redan kommit närmare pudelns kärna kring varför kvinnor fortfarande vill få bekräftelse för sitt utseende än genom att skuld och skambelägga kvinnor för det.

Varför hatar alla bloggformatet?

Jag läser mycket bloggar. Jag har gjort det länge. Om smink, parfym, kändisskvaller, böcker, sex, goth. Allt möjligt.
Varför?
För att jag verkligen gillar bloggformatet. Jag ahr alltid hatat webbtidningar för att de är så röriga. Man kommer in på någonslags tabloidartad framsida full av klickbara notiser eller rubriker. Jag tycker oftast de är fula och jobbiga att navigera runt i.
Jag gillar flödet av en blogg. Alla inlägg i ordning. Om jag letar efter något särskilt kan jag leta i kategorier, efter datum, kolla rubriker eller söka på bloggen.
Men alla bloggar verkar lida av problemet att så fort de får mycket läsare ska de ändra format från en blogg till en fancy site istället. Då duger liksom inte bloggformatet längre, som om det var för amatörer.
Det hände med Pink is the new blog och "The Superficial och då slutade jag läsa dem. Jag kan läsa kändisskavller om det presenteras i ett flöde jag lätt kan skumma ytan på. Jag vill inte öda tid på att rota runt på sidan och klicka fram och tillbaka. Jag vill läsa, scrolla, läsa, scrolla. Inga jävla halvgömda poster man måste klicka fram! This is why I hate wordpress, t ex.
Sedan hände det med min favoritsite Fugly is the new pretty och Healthy Girl och då slutade jag läsa dem också. Jag tolererar Jezebel, men det är med nöd och näppe.
Och nu har det typ hänt med Den Bruna Maten också.
Jag förstår inte. Kan ni förklara för mig varför alla så fort de får ett bokkontrakt eller knyts till en tidning helt ändrar från det format som faktiskt fick folk att börja läsa?
My two cents? BLÄ.

Då var det sommar igen då...

Lördag!

That Perfect Body

Så Blondinbella har bestämt sig för att göra det till sin grej att alla (tjejer?) ska älska sina kroppar som de är och att Size Me är det nya svarta.
Jag kan väl känna att en del kritiken hon fått för det delvis känns lite skev för mig.
Jo, visst skulle jag på ett sätt önska att vi pratade mindre om kroppen och att kvinnor slapp vara kropp hela tiden. Att vi bara kunde prata om något annat. Att kvinnor kunde ödsla mindre tid på att prata om sina kroppars tillkortakommande.
Mest av allt önskar jag mig nog förutsättningar för att sluta tänka på kroppen som den ständigt närvarande fienden. Jag är inte säker på att sluta prata om kroppen i den värld vi lever i idag är rätt sätt att uppnå det.
Jag tror inte att kroppar kommer att försvinna ur t ex klädreklamen. Jag tror inte att kläder kommer börja säljas med bara bilder på kläderna helt frikopplade från mänskliga kroppar anytime soon. Annonser kommer inte vara människofria. De flesta affärer kommer sannolikt inte att ersätta skyltdockor med enbart galgar eller visa kläder på former så abstrakta att de inte påminner om människor alls.
Det kommer att finnas kroppar därute för att visa oss saker och så länge de kropparna är en enda uniform massa av deformerade skyltdockor, skevt retuscherade bilder och tonåringar som tvingas banta inför modevisningar så är problemet inte så enkelt som att man bara kan önska sig att vi slutar prata om kroppen. Så länge det visas bilder på kroppar i olika sammanhang i samhället behövs mångfald. Sedan kan man ju förstås argumentera för att det inte ska synas en massa kroppar i offentligheten, men det känns som en annan diskussion.
Framförallt kan det ju vara ett sätt att släppa kroppen: att en blir medveten om att det finns så oändligt många olika kroppstyper därute att det inte måste vara något fel på ens egen bara för att den inte ser ut som de retuschade modellerna.
Jag vet inte, men det tog mig flera år i tonåren att fatta att man inte måste vara fet för att man får en valk på magen när man sätter sig ner. Huden veckas: man får hudveck när man sitter ner om man inte är gjord av plast. För mig var alla magar som inte var platta och stela feta magar. Den enda input i frågan jag fick var Fridas sit up-tips från Melrose Place-stjärnorna och mina tjejkompisars ångest över sina ickeplatta magar.
Att bli vuxen var på något sätt synonymt med att lyckas ta kontroll över kroppen och bemästra den. Att bli vuxen var att skaffa sig alla resurser och kunskap för att kunna tämja kroppen till precis den form man önskade sig. Vuxna kvinnor i media hade alltid kontroll över kroppen, det var från dem alla tips och trix kom. Att komma närmare och närmare vuxen ålder och vuxenavdelningen i klädaffärerna utan att besitta den kontrollen var fruktansvärt frustrerande och ångestframkallande. Om vi helt slutar prata om kroppen och bara fortsätter visa bilder på omänskligt retuscherade eller ätstörda kvinnor, hur skickar vi då ett annat budskap än att dessa är de enda typen av kvinnokroppar som duger, som får synas offentligt? Det tolkas ju på det sätt det rimligen kan tolkas: att alla de kroppstyper som aldrig får synas inte duger, är fel och borde förändras.
Sedan känns det alltid lite weird när folk säger att man ska vara nöjd med sig själv som man är och så sitter de där i mer fejkade kroppsdelar än de har kläder på sig: löshår, lösnaglar, lösögonfransar. Det är liksom inte bara smink, smink kan jag greppa. Men jag ser det inte som något roligt och kreativt att kleta saker på ögonfransarna varje dag för att de ska växa, ögonfransförlängning, lösnaglar, sätta i löshår hela tiden, sola och spraytanna, vaxa bort hår... Allt detta underhåll för att bygga en kropp av ett råmatrial som upenbarligen inte duger som det är, det gör mig matt. Det gör mig nästan mer utmattad att tänka på vilket fokus det är på allt detta i en de stora bloggarna än bantningshetsen. Att vara så smal som möjligt är liksom bara en del av alla sätt kroppen måste förändras för att duga.

Kroppen är inte oviktig och den är framförallt inte kliniskt separerad från allt som pågår i tankevärlden. Som tonåring ville jag så desperat att det skulle vara så, att kroppen skulle kunna kopplas bort eftersom det inte var en del av det som verkligen var JAG, mina tankar. Jag ville klippa bort hela den blinda äckliga massa jag uppfattade min kropp som. Min kropp kunde jag göra vad som helst mot. Jag kunde låta bli att äta, jag kunde plåga den, medvetet skada den och intalade mig ständigt att den inte hade något med MIG att göra.
Nu känner jag inte så längre. Min kropp är viktig för mig. När det gör ont gör det inte ont i en sten som ligger bredvid mig som det står "Kroppen" på, det gör ont i MIG. När min kropp inte får mat får inte jag energi att tänka och vara mig själv. När den inte får röra på sig så mycket den tycker är roligt är det JAG som inte får det och när JAG har tråkigt är det i min kropp det går myrkrypningar.
Min kropp kan så mycket jag är glad över att den kan. Det jag är stolt över är inte min kropp, det är vad jag lärt mig göra jag är stolt över. Den tar mig dit jag behöver och om den en dag inte gör det längre hoppas jag att jag inte kommer att förlora hela mitt jag för det.
Vi är ihop nu, kroppen och jag. For life, hoppas jag. Och jag är helt oundvikligen Size Me, men vem fan är inte det?

Våldtäkt= naturligt? Color me unimpressed.

Det är ytterst poänglöst för mig att svara på en kommentar som öppnar med att berätta att kommentatorn inte ens läst hela den text som kommenteras men som ändå sannolikt tagit längre tid att författa än det tar att läsa inlägget. Därför tänker jag inte göra det i det kommentarsfält där den ligger, eftersom den sannolikt aldrig blir läst av kommentatorn. Jag tänker skriva lite blandat om det som dykt upp i kommentarsfält sedan jag skrev det första inlägget.
Vi kan texkonstatera att kvinnor kan våldta. Och sedan då? Det är ju knappast så
att vare sig den polis som bad kvinnor tänka på sina kläder eller Holman
har haft kvinnor i åtanke som förövare någonstans i något resonemang
tidigare?
Ingenstans kunde jag utläsa att det är kvinnor som som begår överfallsvåldtäkter mot andra kvinnor sent om natten som är den "verklighet som gör sig påmind" i tidigare texter från Holman ellerbland kommentarerna under inläggen?
Problemet blir att även om det är en verklighet en inte kan blunda för att det begås våldtäkter och en del av dem är överfallsvåldtäkter utomhus, så betyder det fortfarande att när kvinnor råds att inte ha på sig vissa sorters kläder eller se ut på vissa sätt för att undvika detta innebär det att kvinnors handlingsutrymme inksränks. Och ja, det står i direkt relation till att mäns handlingsutrymme inte inskränks på samma sätt och att det faktiskt är faran gruppen män i sammanhanget utgör som inskränker kvinnors frihet. Det finns ett strukturellt problem här som reproducerar ett mönster där kvinnor lär sig att de inte kan röra sig fritt eller klä sig efter egna preferenser utan alltid måste förhålla sig till en potentiell manlig förövare.
HUR är inte detta en inskränkning av någons frihet?
Jag menar att det är av samma dignitet som om man skulle be någon att inte hålla hand med sin partner av samma kön. Man säger "Du får inte bara vara dig själv på ett sätt som inte begår ett brott mot någon annan eller kränker någon annans utrymme eller integritet utan att riskera att bli misshandlad".
Hela frågan kring "slampig klädsel" och slut shaming in general är en sådan offantlig efterkonstruktion som flyttat in i debatten via rättsalarna om vi betänker hur många våldtäkter som inte är överfallsvåldtäkter utomhus.
För referens, läs gärna Katarina Wennstams Flickan och Skulden och En Riktig Våldtäktsman. Det är två intressanta böcker som verkligen sätter fingret på hur vi ser på brottsoffren men också på vad samhället har för förväntningar på vem och hur en typisk förövare är.
Att det finns uppenbarligen finns en kultur av att fråga offer vad de hade på sig och hur deras sexliv ser ut vid våldtäktsrättegångar och domare som lägger värderingar i hur offret var klädd som grund för trovärdighet i anklagelsen är
djupt beklagansvärt då det inte förekommer i den utsträckningen vid andra våldsbrott. Men det är inte ett ansvar som bör lämpas över på offer eller potentiella framtida offer. Det är inte mitt ansvar att ständigt försöka se till att
ingen har anledning att kränka mig! Vidare finns det i resonemangen som förs en helt sanslös brist på logik.
I ett annat inlägg konstaterar Holman att att "män som får sex inte våldtar" och drar ett märkligt biologistiskt resonemang om hur våldtäkt är vanligt förekommande i naturen för att säkra en avkomma. Inte bara är det sjukt tröttsamt när folk plockar russinen ur "Det är naturligt!"-kakan och bara använder det som är bekvämt för dem, det är i det här fallet även osmakligt så det förslår. Det ignoreras att även om människor är djur så har vi även gjort en massa saker som skiljer oss från djuren, vilket ofta framhålls som ett argument för varför vi t ex utan skrupler får plåga och äta djur som inte är människor, men inte människor. Vi har civiliserat oss och bl a skapat ett rättsystem som påbjuder att vi inte gör saker djuren gör: våldtar, dödar, äter våra egna ungar, äter upp vår partner efter sex, osv.
Men nu är det inte bara kvinnors ansvar att inte se provocerande sexuella ut, utan även att se till att män i deras närhet får sex så att de inte blir provocerade att våldta? Vad är det för syn på både offer och förövare, att de potentiella offren skulle ha skyldighet att tillhandahålla det en potentiell förövare vill ha i förväg för att undvika brott?  Med Holmansk logik borde väl det resultera i en cykeljämförelse:
Jag har skyldighet att ge en cykel till alla som inte har en cykel för att undvika att min cykel blir stulen av någon cykellös som gärna vill ha den och inte ka hejda sig från att sno den. Eller...?
Vidare finns det ingen anledning att använda sig av liknelser som jämställer
våldsbrott mot människor med stöld. Män utsätts för våld hela tiden, det finns en massa liknelser att hämta där. Bara jämför med hur du som man skulle känna om du pratar med några män på tunnelbanan, sedan kliver du av, de följer efter och rånar och misshandlar dig. Finns det någonstans här ett ansvar som vilar på brottsoffret? Borde män inte tala med andra män efter en viss tid eller på vissa platser av risk för att bli misshandlade? Är det en rimlig sak att kräva av män? Jag tycker inte det.
Och anledningen till att män inte hela tiden får höra att de kan förebygga detta är för att det redan finns en uppfattning om att det är så självklart fel.
Ansvaret för de brott en majoritet av män utsätts för vilar så självklart på förövaren, och det är som det ska vara. Däremot finns det en uppfattning om att kvinnor på något sätt är delansvariga i om en våldtäkt blir av eller inte.
Jag skulle kunna se hur den vanföreställningen får liv om vi talar om det #prataomdet fokuserade på, dvs sex i den gråzon där man inte har klart för sig var ens egna eller den andres gränser riktigt går och där övertramp kan ske, som man först när de sker kan identifiera.
Men fokus har ju från början legat på just hur kvinnor klär sig och hur det
kan provocera och då tycker jag vi talar om överfall. Att som enda incitament för att antasta någon eller trakassera dem sexuellt eller begå våldsbrott mot dem ha deras klädsel eller utseende är inget annat än helt vidrigt.
Om man för resonemanget att det finns något kvinnor kan göra för att minskarisken för våldtäkt så ger det den logiska följden att det också finns något de kan göra för att öka den risken. Annars skulle den första delen av påståendet inte ens vara möjligt att göra. 
Ansvaret för brottet ligger alltid på förövaren. Det är förebyggande arbete som behövs, inte victim blaming.
Men på samma sätt skulle man kunna säga att Holman får ta konsekvensen av
att ha uttryckt sig klumpigt när han får en massa arga kommentarer
vilket han beklagar sig över. Nej, man har inte privilegiet att "uttrycka sig okunnigt utan att få en hel rörelse emot sig". Inte ens om man tycker denna "rörelse har fel i sak". Risken är nämligen att det är man självs som har fel i sak.
Den polisman vars uttalande Holman baserar sina texter på har ju själv bett om ursäkt?
Jagtycker inte man behöver vara expert med examen för att få lov att ha en åsikt. Men om det ifrågasätts vad en bygger den åsikten på kan det vara nyttigt att visa lite ödmjukhet inför att en inte har så bra koll som en trodde. Skiten för att man hade dålig koll kanske man får räkna med att hantera till en viss gräns.
Däremot finns det ingen poäng i att hota folk med stryk eller döden (eller våldtäkt!) när de har en åsikt man inte delar. Så jag ska inte utöva victim blaming på David. Det är hemskt och odemokratiskt att han fått osakligt mothugg som hotar honom på grund av hans åsikter.