Jag är så glad att det finns folk som politiserar Pride.

Jag kände bara att jag ville säga det, efter den senaste veckans debattklimat kring Pride. Jag är mycket glad att det finns politiskt engagerade människor inom Priderörelsen som vill arbeta med att förändra samhället och som är villiga att göra mer än att bara SÄGA att saker inte borde vara som de är.
Varför är det så stigmatiserat att diskutera vilka organisationer som under officiell flagg ska ha tillträde till Prides områden och arrangemang?
Priderörelsen handlar väl om att förändra bortom att skapa "tolerans", att istället för att begära att bli tolererad begära att få vara absolut jämlik och respekterad som människa, helt oavsett sexalitet? Man kan inte helt vifta bort det faktum att det är när frågor börjar ta sig in i den beslutsfattande politiken som stora förändringar faktiskt sker. Det finns en våldsam opinion mot tvångsssteriliseringar, men beslutet att förändra lagen ligger i de folkvalda i riksdagens händer.
Det sista jag vill ha är ett polerat, lyxigt, avpolitiserat Pride där vilka organisationer som helst kan rosatvätta sig genom att ha ett tält med regnbågsflagga och dela ut kondomer och godis, utan att resten av året behöva snudda vid HBTQ-frågor i sin verksamhet. Varför ska vilka företag som helst bara kunna åka snålskjuts på att associeras med Pride utan att behöva prestera något för det? På vilket sätt tjänar Priderörelsen och organisationen Stockholm Pride på det?
När man vill ta bort Q:et ur mixen för att "renodla" konceptet Pride tycker jag man skjuter förbi målet på ett ganska tragiskt sätt.
Varför är det så viktigt att inom en rörelse full av människor som är så drabbade av fördomar om dem skapa så mycket nya normer och fördomar internt?
Hat mot homosexuella grundar sig som så mycket annat irrationellt hat så mycket på fördomar om hur man vet att någon är homosexuell att det i slutändan inte spelar roll för dem om det är en "äkta" bög de knackar eller bara en kille som ser "lite för bögig ut". Så länge bög är ett skällsord för att inte duga eller passa in är fördomarna ett problem som sträcker sig långt bortom vem som ligger med vem. Det handlar inte bara om att som homosexuell våga vara öppen med vem man älskar utan risk för våld eller diskriminering, utan att våga vara den man är oavsett sexuell läggning utan att bli utsatt för våld eller diskriminering på grund av fördomar.
Vem som är en bög och får stryk för det på stan handlar sällan om att verkligen verifiera att personen ligger med andra män innan man sparkar. Att fördomar om att bara en viss typ av manlighet eller kvinnlighet passerar nålsögat för straight och därmed godkänd är ett problem för oändligt många fler än bara homosexuella eller bisexuella. Queerteori behövs inom Priderörelsen av flera olika skäl, kanske framförallt för att det är den gren som mest aktivt kritiserar normer kring kön och sex, men också för att interna diskussioner och kritik är hälsosamt för alla organisationer/rörelser.
I slutändan kan ingen som definerar sig själv som vilken som helst av bokstäverna HBTQ förlora på effektivt ifrågasättande och belysande av de normer som begränsar och skadar.

En molotovcoctail från mitt tonårsjag

Ni vet i skolan, när någon blev omtalad som skolans madrass eller hora eller bögjävel eller vad som nu var uttrycket du jour?
Det må ha varit en skock osäkra, finniga, date/axe-luktande tonåringar som faktiskt utförde trakasserierna, men det var alla vuxna runt omkring som gjorde att det ens var möjligt. I realiteten var det faktiskt alla dessa vuxna som godkände min horstämpel inför de andra eleverna.
Vad menar jag? Sitter jag här och påstår att det var min skolas samlade lärarkår som kallade mig hora varje dag i två och ett halvt år?
Let me explain it like you're five years old:
Vet ni hur man blir skolans "hora" som varit inblandad i så många "incidenter" att det faktiskt inte KAN vara så att hen är oskyldig i sammanhanget, lite horig måste hen allt vara, eftersom det är så många rykten som samtidigt florerar? Jo, genom att ingen vuxen någonsin stoppar en kränkning. Då samlas kränkningarna på hög och öppnar för möjligheten till nya kränkningar. Har man hört tio gånger att någon är en hora på grund av hur de klär sig är det liksom öppet mål för att fortsätta fantasierna.
Sedan står man där plötsligt, med ett digert syndaregister bestående av sexuella trakasserier av olika grad som tydligen ska säga något om ens karaktär och som man "förtjänat" för att redan spridda rykten gjort gällande att man inte behöver respekteras som andra människor. Att ens gränser ständigt kan kränkas, att man nästan är till för andra att prova gränserna för sin egen vidrighet på.
Nej, det var inte för att jag i grunden som människa var så otroligt gränslös, lössläppt och horig som jag blev utsatt för en massa trakasserier. Det var för att det började och sedan sanktionerades av vuxenvärlden genom att ingen gjorde något och därför relativt ostört kunde fortsätta. Det fick inga konsekvenser, alltså var det helt OK. Jag förstår ju att mina jämnåriga idioter tolkade de vuxnas agerande så. Och så blev allt sant, av att ingen vuxen någonsin försvarade mig.
Det gör mig så ont att läsa om de här fallen där killar på skilda ställen i samband med lagsportsturneringar förgripit sig på tjejer och sedan helt ostört kunnat fortsätta vistas på området, till och med bo kvar i samma hus som tjejerna de förgripit sig på och fått fortsätta sin turnering. Som om inget hade hänt! Medan tjejer har betts flytta på sig för att slippa trakasseras.
Men alla ni vuxna runt de här tonåringarna, TÄNKER NI INGENTING om det här? Varför får det inte konsekvenser för ens deltagande i en lagsport om man begår brott när man är borta på turnering? Varför inte omdelebar avstängning från turneringen, egenbekostad hemresa, konsekvenser vid hemkomst? Om det nu är så att de här tonåringarnas föräldrar är ointresserade av att ta tag i detta så har fortfarande de tränare som ansvarar för lagen ett ansvar. Inte bara för sina egna lags spelare, men också för vad dessa gör mot andra människor.
Det är alla vuxna runt omkring som måste ta ansvar och visa vad som inte är acceptabelt.
Jag blir så jävla ledsen när jag läser sådant här. Det känns tröttsamt att konstatera "fortfarande", men ändå FORTFARANDE?
Den här texten är en molotovcoctail till alla vuxna omkring mig när jag var tonåring. Jag hatar er fortfarande ganska mycket.

Stuff I ate:

Saker jag hade på mig:

Genusfotografen, Spectacular Studios & en studie i hur man beter sig som ett klassiskt troll

I Juni skrev Thomas Gunnarsson, aka Genusfotografen, ett blogginlägg om ett fotoreportage som välförtjänt blev viralt. Efter det fick Thomas en faktura från Spectacular Studios för att han spridit bilderna digitalt och använt dem olovligen.
Förslagsvis läser ni Thomas blogginlägg om hur Spectacular Studios ägare ansträngt sig för att skrämma honom och tysta kritiken innan ni läser vidare, om ni inte redan gjort det.
Thomas använde mycket riktigt fotografier av bilderna, i syfte att diskutera dem. Han använde dem mot fotografens vilja, vilken uppenbarligen inte alls var intresserad av att diskutera kritik kring hur han valt att porträttera Louise och den riktning han styrt bilderna. Det slipper han såklart. Han kan dock inte förhindra att andra diskuterar detta. På något sätt måste ju bilder kunna diskuteras och kritiseras. Thomas har inte scannat in bilderna eller hämtat bilder från sidor som har rätt till dem. Han har inte heller varit otydlig med vem som har upphovsrätt och vem som fotograferat. Kanske är det just där skon klämmer, att han varit så tydlig med vilka det är som valt att producera bilderna. Han har fotograferat av dem när han håller i tidningen de finns i och lagt upp dem på en sida utan reklam. Han tjänar alltså inga pengar på att folk ser bilderna han diskuterar. På vilket sätt behöver då Spectacular Studios kompenseras? Det har nämligen höjts en del röster från folk som säger att de är "trötta på att folk som Thomas använder deras bilder". Definera "använder"? Så man får alltså inte hänvisa till och diskutera verk som andra har framställt kommersiellt? Kommer H&M och "bildombudsmannen" att stämma mig nu för att jag tog en bild av en reklamtavla signerad H&M och skrev att jag tyckte reklamen var dålig?
Det är dock inte att Spectacular skickar en faktura som är det mest anmärkningsvärda i historien. Det sansade hade varit att skicka en faktura, samt sakligt och professionellt berätta för exakt vad.
Det var nu inte alls den vägen Spectacular Studios valde att gå. Istället valde Erik att kommentera Thomas inlägg under flera olika namn och två ip-adresser men med samma email, för att ge sken av att det fanns fler kritiker som stöttade honom. Det är ett skolexempel i hur man beter sig som ett troll. Det startades även en protestgrupp mot genusfotografen på Facebook som infantilt är döpt till "Genusfotografen (protestgrupp)" som säger sig vara till för "verkliga och normala fotografer". Det som pågår där är en inte så imponerande strömnav små ilskespyor från Erik Legge. De flesta av dem verkar dock vara raderade nu.
På Eriks facebook blir det tillslut mer än tydligt vad det är Thomas betalat för. Han har inte fått en faktura för att han använde bilderna. Han har fått betala för att han framfört kritik Erik inte vill ha.
Jag undrar i förlängningen lite vad det betyder för mig som bloggare? Om jag tar en dagens outfit-bild och ett skyddat verk syns i bakgrunden, t ex ett skivomslag på väggen, kan jag få en faktura från skivbolaget då? Och den här självutnämnda bildombudsmannen, kommer han nu när han omnämns att gå igenom min blogg i jakt på skyddat matrial, kontakta eventuella upphovsrättsmän och starta processer mot mig för att jag kritiserar det här fallet?
Reklambranschen är inte så underbart självsanerande som man kan vilja tro för att inte bli tokig. Därför är det minst sagt ett demokratiproblem att man inte kan diskutera olika företags reklam eller marknadsföring utan att bli stämd, eller diskutera bilder i tryckta publikationer med hjälp av faksimiler om man inte äger en tryckpress själv. Det är ett stort jävla demokratiproblem.
Om en vill läsa mer om detta finns här en samling länkar till diverse artiklar, bloggar, med mera.

And when the war machines rust eternally that's when I come back to you

Varje gång jag åker tåg genom sverige är det som om jag åker genom tiden. Jag åker alltid åt samma håll: söderut. När jag flyger är det inte samma sak. När jag flyger är jag på något sätt fortfarande kvar i Stockholm, i mitt hemma och min hemidentitet ända till jag landar. När jag åker tåg föndras jag till något slags flytande tillstånd där jag timme för timme formas om. Jag har timmar på mig att fundera på vart jag ska, på vem jag är hemma och vem jag är/var på platsen jag ska till. Jag har timmar på mig att vara mellan de här två personerna, att begrunda och våndas. Jag har timmar på mig att vara rastlös. Att flyga är som att riva av ett plåster. Jag kliver på, jag kliver av, jag bara dimper ner i malmö som en blixt från ovan, folk säger att jag ser så annorlunda och samtidigt så samma ut, folk jag inte känner igen mig, sedan virvlar jag därifrån via skyn igen. När jag tar tåget kommer jag fram med nertuggade naglar, sönderkoffeinerad, med tusen femtimmarstankar på vad fan jag egentligen ska göra där. Det kändes skönt att åka dit den här gången. Det är som alltid lika vidrigt att vara på väg. Det kommer vara skönt att kliva av tåget. Om tre dagar kommer det att klia i kroppen och jag vill få åka hem och vara mig själv igen utan att tvingas fundera över vem det är, utan att hela tiden positionera mig själv mot allt runt omkring i någonslags evigt motstånd.

Den sommargotiska rapporten:

Döden på en blek häst

Vi är i Göteborg och de regnar. Alltså sitter vi post Monki-shopping på 7:ans Ölhall och dricker Staro och läser Döden på en blek häst av Amanda Hellberg.

Varning för semesterbloggande kommande veckan. Ni som söker sura feministiska rants: vänta till slutet av veckan.